En gammal sak jag har i hemmet är…

Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Jag funderade på detta ett tag och inser att det nog är tavlorna min mormors pappa Anders Loman målat, den precis ovan är på min mormor. Den var alltid med genom alla år, att jag fick köpa den av min moster efter min mormors död betyder så mycket. Jag brukar prata med tavlan och säga “hej mormor”. Älskade mormor, du är så saknad. Jag kan fortfarande inte förstå att cancern tog ditt liv på FN dagen 2018.

Samtidigt är jag glad över att hon slipper uppleva det världen nu går igenom med corona. Hon hade varit så rädd och orolig.

Deltagare i marsutmaningen är:
Står du inte med på listan? Säg till så lägger jag till dig.
Ditten_datten
Stenhagenbettan
it_is/Anette
BP-Computerart
Marianne
Zinnie
Geddfish
Kraka
Madde
Louise
Min resa tumör mitt liv
JessieKaos
Linda Olsson
En jordemors liv och lustar

Förkylning, dödsångest & ätstörningar.

Det skrivna ordens makt, det är hit jag flytt när jag behövt få ur mig det som dränker mig på insidan. Det där förbjudna med att drunkna inombords, det där inga människor som aldrig upplevt ångest kan förstå. Mitt inre känsloliv, det där som inte riktigt kan hålla ihop. Det där som jag så många gånger skrivit om som det som gör mig svag och bräcklig. Ångesten, den som slår sönder mig från insidan och kväver mig och varje del av min kropp. Jag har så många gånger skrivit det, det finns inget starkt i mig bara massor med svaghet. Där är jag nu, som bräckligast och skörast.

Igår fick jag ont i halsen, idag har jag hosta. Normalt skulle jag gått till jobbet men alla vet vad som gäller nu. Vi ska vara hemma för den där sjukdomen på C som för två veckor sedan kändes så avlägsen nu är så galet nära. Människor bunkrar, vissa yrken ska se till att arbeta hemifrån. Andra yrken utsätter sig själv för smittan och mitt i det här finns människor som mig. Såna som är bräckliga och svaga, såna som inte nog med att man råkat bli förkyld också har dödsångest och helst av allt skulle vilja vakna upp ur en mardröm som är verklig.

Jag avundas alla som känner det där lugnet jag saknar. Jag avundas de människor som känner sig så lättsamma och helt utan oro. Jag avundas alla som inte lider av ångest i denna stund. Självklart reagerar min kropp som varje gång den utsätts för ångest, jag slutar systematiskt att äta. Eller jag känner ingen hunger. Jag tvingar i mig mat för att kroppen måste äta. Min kropp har behandlat personliga kriser förut, men aldrig en sådan kris som denna med en sjukdom som går genom världen.

Jag har förbjudit mig själv att se katastroffilmer och serier igenom livet eftersom det är just sådant som triggat mig. Nu sker katastrof på nära håll, och det triggar mig rejält. Självklart ska jag göra min plikt så som alla andra, så fort min förkylning är färdig ska jag jobba igen. Men min insida den säger så mycket annat, den liksom är livrädd. 2020 var året jag försökte tänka positivt inför, det var året när William slutar nian och jag skulle bli färdig specialpedagog. Det var året när jag skulle försöka se framåt igen, och släppa ångesten. Men den vinner alltid över mig ändå, ångesten. Stundtals funderar jag över hur det kommer sig? Hur kan ångesten alltid vinna? När kommer det där lugnet infinna sig hos mig också? Jag vill känna lugnet inombords och slippa oron.

Om ett år ser vi tillbaka på den här saken, hur tänker vi då? Hur blev allt? Ingen förutom framtiden vet. Jag tänker på framtiden, ge mig lugn framtiden för jag behöver det. Lugnet så jag kan andas, och inte ha panik.