Vem jag är, hur jag vill vara, och att se det där lilla andra behöver.

Jag har tänkt mycket på vem den här människan som kallas mig är på sista tiden. Kanske för att jag som högkänslig alltid reflekterar över livet lite extra. Ibland har jag funderat på varför jag minns detaljer mer en andra, hur jag kan komma ihåg de där byxorna eller tröjan som en vän bar när vi festade som unga. Eller hur jag kan förnimmas en smak av något från barndomen, hur jag riktigt kan känna i ett rum hur någon mår utan att den sagt något.

Jag har sedan i somras riktigt accepterat mig högkänslighet och känner att det är en gåva. En gåva att faktiskt se det andra inte ser, att acceptera att andra inte minns lika starkt som mig men också vågat att agera och göra det min högkänslighet tycker att jag ska göra i just den sekunden.

En sådan sak var det i veckan när jag innan läggdags tänkte på sonens skola, jag är ingen som tar på mig äran för saker utan är mer den som kan säga något och ser hur någon tar idén till sin egen. Men hur som helst låg jag där och tänkte vad som skulle behövas i denna tid för att peppa min sons skola. Så jag skrev till Vänföreningens ordförande som är en förening vi vårdnadshavare är medlemmar i utanför skolan och sa om inte Vänföreningen kunde köpa godis och annat gott till personalen i den här tiden. Det var så fint för idén tog emot direkt och igår kväll fick jag en bild på allt fint som var inköpt till personalen, och i morse överlämnades allt till personalrummet av Vänföreningen. Det värmde så i hjärtat på mig att en sådan liten sak, en liten ide som jag hade fick komma fram till dem som varje dag är där med mitt barn. Som varje dag stöttar honom i den tid som är så annorlunda och krävande.

Jag hade inte räknat med att det skulle komma fram att det var jag som kom med tipset, istället tänkte jag mest att det var något vi föräldrar var delaktiga i, men jag fick ett tack som meddelande nyss via mailen enbart till mig. Det kom tårar i mina ögon då, tårar för att jag gjort andra glada.

Så vad vill jag då med det här inlägget mer än att berätta om det lilla jag gjorde? Kanske hoppas jag att fler vårdnadshavare uppskattar sina barns skolpersonal och förskolepersonal lite extra just nu. Kanske du kan lämna den där påsen med godis med papper på, eller skriva ett peppande e-post för att uppmuntra lite extra. Är det någon tid vi skol- och förskolepersonal behöver extra uppskattning är det nu, aldrig har vi slitit så hårt som nu. Aldrig har ditt barns skola och förskola känt sig så stressade, och varit i sådan förändring så snabbt som just nu. Så jag uppmuntrar dig att våga ge lite av dig själv just nu om du vill, det är nu de behöver det som mest.

Fem en fredag v. 14: Artigheter.

Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.

  1. Ser du till att hålla upp dörren för folk?
  2. Säger du tack för maten även om du ”bara” är hemma?
  3. När du träffar någon du inte träffat på länge och ni säger att ni måste ses snart, blir det någonsin av?
  4. Rättar du folk när de säger något fel?
  5. Vad tycker du om butikspersonal som kommer upp och frågar om du vill ha hjälp?

Ser du till att hålla upp dörren för folk?
Ja det gör jag, nu är det dock sällan eftersom alla håller avstånd. Men annars absolut.

Säger du tack för maten även om du ”bara” är hemma?
Ja det gör jag, tycker det är ganska viktigt faktiskt. Att visa uppskattning till den som lagat maten.

När du träffar någon du inte träffat på länge och ni säger att ni måste ses snart, blir det någonsin av?
Det var när jag träffade Lena i februari tror jag det var. Vi säger väl att vi ska ses och sen dröjer det aslänge emellan men absolut i vis någon gång i alla fall.

Rättar du folk när de säger något fel?
Ibland kanske, inte alltid men det händer nog då och då.

Vad tycker du om butikspersonal som kommer upp och frågar om du vill ha hjälp?
Tycker det är helt okej, brukar oftast säga nej men ibland är det jättebra. Dock är det väl inte så att jag behöver hjälp så ofta. Har inget emot det liksom, känns okej att de gör så.

Här i Dalarna har vi fått veta att det är torrt i marken och varnas för att elda. Hur ser det ut där du bor?

Jag kör en bloggutmaning i april. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.

Det varnas fortfarande för torka men i morse när jag tittade ut var det ett vinterlandskap jag möttes av. Igår var det nämligen typiskt aprilväder och blåste rejält, idag har snön smält bort igen och ja, så här kan det ju vara i april. Jag skulle ändå säga att det är mer vår och torrt än någonsin här i Dalarna.

Deltagare i aprilutmaningen är:
Står du inte med på listan? Säg till så lägger jag till dig.
Ditten_datten
Stenhagenbettan
it_is/Anette
BP-Computerart
Marianne
Zinnie
Kraka
Louise
Karoline
Netti Starby
Min resa tumör mitt liv
Hannas krypin
En jordemors liv och lustar
Louise
Geddfish
Tanthuset