Jag har tänkt mycket på vem den här människan som kallas mig är på sista tiden. Kanske för att jag som högkänslig alltid reflekterar över livet lite extra. Ibland har jag funderat på varför jag minns detaljer mer en andra, hur jag kan komma ihåg de där byxorna eller tröjan som en vän bar när vi festade som unga. Eller hur jag kan förnimmas en smak av något från barndomen, hur jag riktigt kan känna i ett rum hur någon mår utan att den sagt något.
Jag har sedan i somras riktigt accepterat mig högkänslighet och känner att det är en gåva. En gåva att faktiskt se det andra inte ser, att acceptera att andra inte minns lika starkt som mig men också vågat att agera och göra det min högkänslighet tycker att jag ska göra i just den sekunden.
En sådan sak var det i veckan när jag innan läggdags tänkte på sonens skola, jag är ingen som tar på mig äran för saker utan är mer den som kan säga något och ser hur någon tar idén till sin egen. Men hur som helst låg jag där och tänkte vad som skulle behövas i denna tid för att peppa min sons skola. Så jag skrev till Vänföreningens ordförande som är en förening vi vårdnadshavare är medlemmar i utanför skolan och sa om inte Vänföreningen kunde köpa godis och annat gott till personalen i den här tiden. Det var så fint för idén tog emot direkt och igår kväll fick jag en bild på allt fint som var inköpt till personalen, och i morse överlämnades allt till personalrummet av Vänföreningen. Det värmde så i hjärtat på mig att en sådan liten sak, en liten ide som jag hade fick komma fram till dem som varje dag är där med mitt barn. Som varje dag stöttar honom i den tid som är så annorlunda och krävande.
Jag hade inte räknat med att det skulle komma fram att det var jag som kom med tipset, istället tänkte jag mest att det var något vi föräldrar var delaktiga i, men jag fick ett tack som meddelande nyss via mailen enbart till mig. Det kom tårar i mina ögon då, tårar för att jag gjort andra glada.
Så vad vill jag då med det här inlägget mer än att berätta om det lilla jag gjorde? Kanske hoppas jag att fler vårdnadshavare uppskattar sina barns skolpersonal och förskolepersonal lite extra just nu. Kanske du kan lämna den där påsen med godis med papper på, eller skriva ett peppande e-post för att uppmuntra lite extra. Är det någon tid vi skol- och förskolepersonal behöver extra uppskattning är det nu, aldrig har vi slitit så hårt som nu. Aldrig har ditt barns skola och förskola känt sig så stressade, och varit i sådan förändring så snabbt som just nu. Så jag uppmuntrar dig att våga ge lite av dig själv just nu om du vill, det är nu de behöver det som mest.
