Igår när jag kom hem låg brevet från Mälardalens högskola där i brevinkastet. Där låg min specialpedagogexamen äntligen. Jag ansökte i juni och det har tagit lång tid på grund av covid19. Men nu är beviset äntligen här. Specialpedagog är jag alltså!
Jag tog även ut en magisterexamen. Lite roligt så där att ha två examen när man ändå har rätt till dem.
Tänk dig att du är nio ynka månader och att du får se får för första gången i ditt liv. Du kan nog förstå själv att det var spännande. Skilla stod länge och spanade in fåren på Lugnet och jag riktigt såg hur nyfiken hon var. Innan det hade vi hunnit med att se ett rådjur och Skilla fått smaka en sådan delikatess som hästbajs också. Jag var mäkta imponerad… Smaken är onekligen som baken!
Hur som helst så begav vi oss ut idag i solsken, inte för att det var speciellt varmt men det var trevligt i alla fall. Jag älskar det här med semester att man verkligen kan röra på sig helt obehindrat och ha det så skönt ihop. Jag tror Skilla gillar den friheten hon också.
Vi tog sovmorgon idag jag och Skilla. Självklart så var vi först ut på morgontoaletten, men sedan så gick vi in och la oss och sov. Hon verkade nöjd med saken trots att vi brukar ta långa vändan direkt när hon vaknar. Anledningen till att vi la oss igen var helt enkelt för att hon väckte mig vid 4:00 imorse för första gången för att hon ville ut och kissa. Där ute såg hon tidningsbudet och jag fick för första gången se att hon vaktar. Hon morrade rejält när han kom in med bilen mot gården, och släppte inte honom ur blickfånget. När han åkte till kyrkogården stod hon i vaktposition vid huset och vägrade gå in. Jag fick locka rejält på henne. Så nog vaktar hon huset mot ogärningsmän alltid, har ju sett att hon gärna står och kollar ut genom fönstren på folk men trodde inte det var något hon gjorde utomhus. Det kändes tryggt faktiskt kan jag medge, hon kommer inte låta vem som helst gå in här direkt!
Hur som helst så kom jag in på speciallärarprogrammet – Språk-, skriv och läsutveckling samt Neuropsykiatriska funktionshinder/svårigheter. Den sistnämnda kursen behöver jag läsa för speciallärarprogrammets del. Den är ny i specialpedagogprogrammet och därmed läste inte min årskurs den. Därmed ska jag läsa den nu till hösten, samtidigt kommer jag läsa Kost vid graviditet och amning. Som du vet är jag hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen så denna känns bra utifrån den aspekten. Speciallärarprogrammet kommer jag först läsa om ett år då jag redan kommer ha läst Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i höst och resten av första året har jag läst på specialpedagogprogrammet. Så jag kommer läsa speciallärare om ett år, men är antagen redan nu.
Jag har sökt tre kurser till i Umeå, gjorde dock sen anmälan på dessa så de är inte handlagda ännu. Jag hoppas jag kommer in på dem med, i så fall kommer jag upp i heltidsstudier och det är min plan denna höst eftersom jag tänker ta ut min sista termin med studielån samt bidrag, fribeloppet är borttaget under hela 2020 så då tänkte jag passa på att faktiskt få lite mer pengar. Som ni vet arbetar jag deltid, så detta kommer fylla ut kassan i en termin i alla fall.
Igår åkte jag till Borlänge för att fixa mina fransar. Jag blev som vanligt nöjd och nu är jag lite semesterfin så här inför midsommar. Björn passade Skilla medan jag var där, jag åkte sedan hem till honom blev bjuden på lunch och sedan begav vi oss hemåt igen. Med vi så är det alltså jag, William och Skilla. Vi åkte förbi Willys och köpte munkar samt Pepsi Max, sedan åt vi det tillsammans medan vi tittade på den digitala examensceremonin som Mälardalens högskola hade för oss som avslutat våra studier där. Ett diplom har jag fått och jag känner mig så stolt! Jättekul var det även att se mitt namn där på listan, jag är klar och kan knappt förstå det.
Efter det så satt jag och myste med älskade Skilla. Jag tänkte på det i morse när vi tog våran morgonpromenad hur oerhört glad jag är i att ha henne. Hon kom liksom hit i helt rätt tidpunkt, jag har mått så galet dåligt så länge och att få hit Skilla som får ut mig på långa promenader. Som medför att jag får höra fågelsång, röra på mig och höra vinden susa i träden. Känna solen slå sina ljusa strålar mot min hud. Det är kärlek, så himla fantastisk kärlek. Jag blir lycklig av saken, Skilla har verkligen gjort att jag känner så mycket mer hopp inför framtiden. Hon är verkligen så mycket kärlek!
Om nu någon skulle tveka på min kärlek till William så är det bara befängt, han är min kärlek, min underbara son. Det finns ingen som han!
Igår den 6 juni 2020 samma dag som Björn fyllde 40 så hade jag mitt examensfirande, ja och dagen var ju också Sveriges nationaldag. Den började med regn och sedan var det regn och sol om vartannat. Vi åt smörgåstårta och vanlig tårta. Det var jättetrevligt och jag fick denna blåa orkidé som ni ser ovan från mamma, bonuspappa och min bror Mattias.
Jag fick en jättefin solros och sedan ett jättefint halsband från Björns mamma och hennes karl, pappa, syster Emma blev verkligen jätteglad. Kläderna jag hade igår ser ni ovan också, en känning från Meandiinternational som jag verkligen älskar!
Det var så kul att få umgås så där igår och man blir verkligen glad av att få skratta och prata ihop. Fattar knappt att jag tagit examen nu, att jag är klar och helt finito. Att äntligen kunna släppa pressen och stressen! Denna vecka som kommer är det sista veckan i grundskolan för William. För mig är det sista veckan med mina elever eftersom jag byter jobb till hösten, jag får träffa kollegorna på måndag nästa vecka också. Tiden hörrni visst går den ändå fort?
Så var dagen här, fredagen den 5 juni 2020. Dagen, månaden och året jag blev utbildad specialpedagog. Idag fick vi bedömningen på vårat examensarbete och ja vi är klara. Jag kan nu titulera mig specialpedagog och kan även skryta med att jag har trippel examen. En förskollärarexamen, en lärarexamen och nu specialpedagogexamen. Den sistnämnda är den jag fått på avancerad nivå, det är den som jag verkligen längtat efter. Idag hände det!
Dessa år har verkligen format mig, kantat mig och för mig framåt. Det känns sorgligt i hjärtat att inte få dela denna dag med mormor. Men så såg jag en fjäril på mitt fönster här på kvällen och tänkte att det kanske är hon som var förbi för att hälsa mig grattis. Tänk att cancern var tvungen att ta henne ifrån mig, och att det i oktober gått två år utan henne här i livet. Jag önskar så att jag fått dela min glädje med henne idag, men jag tror inom mig att det var hon som var den lilla fjärilen på fönstret. Kanske även för att min mamma såg en fjäril på sitt fönster idag.
Imorgon på självaste nationaldagen och Björns födelsedag då han fyller 40 ska vi fira min examen. Det ska bli jättekul! Förstår ni att jag är klar nu, det förstår knappt jag!
Så sitter jag här, några veckor innan en ny examens. Några veckor innan jag ska gå upp för att försvara mitt examensarbete jag gjort med mina fantastiska medstudenter Linda-Marie och Stefan. Två människor jag idag ser som mina vänner, som jag för snart tre år sedan aldrig mött tidigare. Jag känner stolthet, jag tittar ut mot ett Falun som klär om sig för en vår och sommar. Jag tänker på hur livets väg tagit mig hit mellan dalar och toppar.
Jag tänkte börja med alla de gånger jag varit där nere i botten, varje gång mitt innersta tagit tag i mig för att få mig att drunkna. Drunkna i mina egna känslor, av att verkligen känna den där känslan av att må så dåligt att ord inte funnits för att beskriva allt. Lite om det liv som ni ser här ovan, bilder från mitt förflutna. Bilder från när jag var femton år och kanske runt året. Bilder från mittentiden där när jag var i samma ålder som min älskade son är idag.
Ni som följt mig länge vet att mina skolår var ett helvete, inte bara det faktum att som synes på bilderna ovan att jag led av ätstörningar och vägde 45 kilo på min längd på 170. Utan även att jag inombords kände mig sämst. Från första klass fick jag höra från min lärare att jag var sämst i klassen, det sög jag åt mig av ganska fort och snart trodde jag på saken. Men det här vet du nog redan om. Vad jag kanske inte berättat lika ofta om är alla de andra som genom åren sa liknade saker, som till sist blev min sanning.
En händelse jag aldrig glömmer, är när jag satt ute och kämpade med vad vi idag inom grundskolan kallar för ”tiokamraterna”. Jag hade blivit utskickad i kapprummet tillsammans med en manlig praktikant som var runt 12-13 år. Han ville sitt nära, och jag tyckte det var jobbigt. Dels för att jag verkligen inte förstod men kanske främst för att han började med små hot. Han sa ”om du inte klarar det här när jag kommer tillbaka, så ska jag ta dig på rumpan och pussa dig”. Jag fick panik, inte för att jag förstod varför jag var sju år men tanken på att bli tvingad till att få en puss och att någon skulle ta på min rumpa kändes både äckligt och skrämmande. Jag klarade självklart inte testet, och jag minns ännu hans äckliga händer som började ta på min rumpa och hur han slet tag i mitt huvud med båda händerna när jag försökte streta ihop för att pussa mig på munnen. Han lyckades inte men han träffade min kind och jag kände mig skamsen. Dels för förnedringen i att fortfarande inte förstå kopplingen mellan 1-9 men också för att han tvingade mig till något jag inte ville och avslutade med: ”Det här berättar du inte för någon”. Jag berättade det inte för någon förrän efter jag var 20 år gammal, då åkte det bara ur mig det där jag gått och burit på inom mig under många år.
Sedan gick åren, och många lärare sa samma sak till mig: ”Du kan inget, du har ingen framtid”. Inte bara lärare, utan andra med så klart. Jag gick i nian när en lärare istället för att hjälpa till med matematiken satt och berättade om sitt sexliv. En lärare som var speciallärare och skulle hjälpa oss diskuterade istället vad han och hans fru gjorde på nätterna.
När jag sedan började gymnasiet sa den där läraren till mig när jag läste matematik A ett år efter att jag gått på IV och tyckte det var svårt: ”Hoppa av matematiken, du har ingen framtid ändå”. Så jag hoppade av, för att året efter hoppa av gymnasiet för varför skulle jag läsa något när alla inom skolans värld talat om för mig att jag inte hade någon framtid. Mina ätstörningar i kombination med psykisk ohälsa och vad jag idag vet också högkänslighet påverkade mig så mycket.
Att bli gravid när man är nitton år, med avhoppat gymnasium var inte planen egentligen. Men det var min drivkraft, att få William när jag var tjugo att hitta det där som fick mig att tro på mig själv har fått mig hit där jag är idag. Om ett par veckor tar jag min tredje examen. Om några veckor är jag utbildad specialpedagog, jag har sökt till speciallärarutbildningen till hösten och min plan är att läsa master i specialpedagogik i Uppsala tillsammans med Stefan som jag pluggar med om några år.
Till dig och er som aldrig trodde på mig, till er som sa att jag inte hade någon framtid. Du hade fel! Jag hade en framtid, en stark framtid! Jag tog mig hit och jag är förbannat stolt över mig själv!
Jag får dåligt samvete att ni underbara läsare knappt fått någon uppdatering från mig på senaste veckan. Det som känns ännu jobbigare med saken är alla fina kommentarer ni skrivit och att jag inte svarat på dessa ännu. Jag är på gång dock, ny vecka och jag är visserligen trött i lungorna fortfarande men jag har förhoppningar om att det ändå ska vända lite snart så att jag kan andas något bättre i alla fall.
Det är stressat och inte speciellt chill i livet just nu. Inte nog med att lungorna är påverkade av vad jag tror är luft och ventilation så har jag både sluttampen på mitt jobb med att fixa så att det bara är att överlämna eleverna. Jag har examensarbetet som självklart stöts och blöts med diverse olika ändringar så som det bör så här på slutet. Sedan har jag era underbara kommentarer som nu i skrivande stund är uppe i 124 stycken som jag ska svara på. Det kommer så klart!
Min plan för veckan är att jag ska försöka ta det mer chill så som fina Bossen här ovanför när han låg i mitt knä hemma hos Björn. Jag ska hitta andrum, ta promenader och blogga för det ger mig glädje. Skriva examensarbete och försöka att inte stressa upp mig i onödan. Det är tjugofem dagar kvar för mig att arbeta innan semestern. Det är inte så många, det kommer att gå snabbt. Sedan kan jag verkligen ladda om batterierna.
Idag startade jag dagen med ett glas smoothie gjort på jordgubbar och mjölk. Helt galet gott, jag hällde upp allt i ett av mina glas från Kosta Bodas ”All about you”. Sedan tog jag en kopp kaffe med mjölk till, kaffe fatet från Ostindia och koppen från Ostindia Floris skapade av fina Rörstrand. Det blev även mackor med ost på ett av mina Mon Amiefat, och jag doppade mina mackor i kaffet. Något jag liksom gjort till min grej så här på senaste tiden. Det är verkligen så gott att låta brödet vara lite blött från kaffet och sedan äta det tillsammans. Barndomsminnen som verkligen är svårslagna!
Annars har jag idag skrivit på examensarbetet, det börjar närma sig slutet. Nu mina kära läsare kommer ni få läsa mer och mer om detta då det upptar en hel del av min tid. Utöver jobb, ett stycke familjeliv och solsken i våren är detta vad som upptar livet fram tills examinationen i juni. Galet, fattar knappt att vi är där vid upploppet!
Jag var på tippen idag med Björn, och sedan Byggmax. På tippen här i stan har de börjat att skänka prylar som folk lämnar in. Det är sådant som Ta till vara, Röda korset och PMU inte vill ha. Så jag brukar ta mig en sväng in där i boden för att titta om det finns något roligt. Jag hittade verkligen fynd idag, och dessa ska ni få se i ett annat inlägg. Utöver dessa saker så såg jag jättefina möbler, men avstod denna gång för jag har verkligen inte plats att slänga in fler saker här hemma.
Sedan ska man inte skriva tippen det heter återvinningsstationen, men saker som fått ett namn i folkmun kan ibland vara svårt att ta bort.
Idag har dagen bestått av att jag begav mig till PMU ganska tidigt. Jag hade sett ut att de hade både snapsglas samt lite andra glas som skulle säljas på deras Facebooksida. Lika bra att passa på tänkte jag så där var jag när de öppnade för att ta det jag behövde. Glad i hågen var jag så klart när jag kom hem med glasen också.
Efter det så har jag pratat med de två fina människorna som jag skriver examensarbetet tillsammans med. Det börjar verkligen hända saker nu och vi börjar någonstans se slutet på ett väldigt fint arbete som jag ser framemot att lämna upp, bli granskat, opponerat och även reviderat innan det skickas in för bedömning och betygsättning. Helt galet att det är lite mer än en månad kvar bara, och att jag då kommer titulera mig själv specialpedagog. Livets resa hit där jag är idag från när jag började studera 2017 är förändrat och på många sätt kan jag nog inte ta in allt som skett under dessa år.
Hur som helst har jag suttit och svarat på alla era kommentarer också, 70 stycken som jag låg efter med. Nu är det nollat och känns bra, det är inte så att jag skiter i att svara när jag får kommentarer. Utan jag svarar alla, däremot så är det så att jag sällan har tiden att svara alla precis när de kommer eftersom jag vill läsa era bloggar och kommentera något hos er när ni varit så gulliga att lämna spår här. Då sparar jag det till rätt tillfälle, och ja då blir det ett gäng som sparas.
Nu ska jag fortsätta att läsa bloggar, kommentera lite bloggar och sedan skriva på examensarbetet. Kvällen är ju snart slut igen, tänk hur snabbt dagarna går ändå!
Egentligen är nog rubriken skriven i fel ordning, det borde vara jobba, studera och sova. Eller så skulle sova läggas till mellan varje ord som sova, jobba, sova, studera och sova. För just så känns mitt liv just nu, som att jag befinner mig i en evig sömn och trötthet. Att redan vara trött och så poppar pollen upp i rejäl mängd nu gör att jag, min allergi och astma verkligen inte känner sig i sitt bästa jag.
Det är inte gnäll eller så, utan bara ett konstaterande. Min kropp är trött och känner att den nog mått allra bäst av att sova i ett dygn men det är varken rimligt eller speciellt bra.
Igår efter jobbet kom jag hem och somnade på sängen, hade ställt klockan för att åka till PMU och Ta till vara, så kom i alla fall upp för det. Åkte dit och hittade en sak av stort värde för mig. Åkte sedan hemåt, fikade lite med William. Städade här hemma och fixade så det går att sitta ute på balkongen igen. Passade även på att byta sängkläder, säga vad man vill man jag älskar att lägga mig i en renbäddad säng.
Som astmatiker och allergiker byter jag sängkläder en gång i veckan. Det är helt enkelt det bästa för mina luftvägar.
Idag står studier på listan för saker att göra, det ska skrivas examensarbete, förutom det ska jag åka till Borlänge för att fixa fransarna. Känner mig lite rädd för att vara i Borlänge dock, det är det stället i Dalarna med flest Covid19 fall. Men jag ska ju inte direkt hänga i stan, bara åka dit och fixa fransarna.
Hoppas du har en jättefin fredag, och start på helgen!