Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Årskrönika

I fyra årstider, farväl 2020 i bild & text.

Januari började med att fortsätta i spåret med värme och mer höst än vinter. Jag intog så klart årets första semla och god var den. Det var den här månaden jag träffade Skilla för första gången i Orsa hos mamma där hon bodde.

Jag fyllde 36 år den 11 februari. Det firade jag med lite god mat här hemma. Utöver det så var det en riktig loppismånad, jag flängde runt i massor och loppisfyndade. Min mamma kom hit på besök vid sportlovet, vi var på loppis och jag myste massor med Skilla. Eftersom covid19 endast pratade om sporadiskt så var det inget man ens förstod skulle vara så nära i tiden. Jag skadade också knät efter ett fall denna månad, slog upp det rejält och det var svårläkt. Fick i flera veckor få hjälp med att det skulle läka samt kortisonbehandling mot slutet.

Mars var månaden där vi fick en pandemi i Sverige. Det enda som talades om på allas läppar var att covid19 nu var fritt i samhället. Jag trodde i min enfald att våran regering skulle agera likt andra länder… Jag mådde så dåligt i min ångest att jag tvättade händerna fanatiskt och var alldeles torr. För att komma ner i varv åkte jag till min mammas och bonuspappas stuga i Furudal. Där satt jag och mamma och pratade och drack gott tillsammans. Jag sov också med Skilla på nätterna, och jag och mamma besökte Furudal retro.

Det blev april, påsken kom och vi åt grillat hos Björn. Vi åkte till Sandviken och hälsade på min syster och hennes sambo som hade hämtat porslin jag handlat där. April var en helt okej månad, och jag använde min lusekofta ofta. Eftersom covid19 var så påtaglig så var jag väldigt isolerad.

Det blev maj och Skilla flyttade hem till oss efter ett svårt övervägande från min mammas håll. Det var helt rätt för oss alla i slutändan och jag är så glad över att Skilla kom hit och förgyllde vårat liv. Livet med hund betydde att jag började göra andra saker mot tidigare, tog mer promenader och lekte mycket med henne. Mitt mående förändrades ganska omgående.

Juni kom och William hade avslutningskonsert med sin klass han gått med på Friskolan Mosaik sedan förskoleklass. Eftersom det var covid19 fick vi föräldrar följa allt digitalt vilket var fint, men också sorgesamt. William slutade nian och var så uppklädd och fin. Jag tog äntligen min specialpedagogexamen och fick en digital avslutningsceremoni via nätet. Det här var också månaden när jag blev avtackad på den underbara Hälsninggårdsskolan som jag jobbat på i tre år som lärare. Eftersom jag fått ny tjänst som specialpedagog, det kändes i hjärtat att lämna denna fina arbetsplats som jag trivdes så bra på. Det var i juni jag badade för första gången, jag som aldrig badar tog mig ett bad i dammen för det var så varmt. Jag hoppades så att detta skulle vara försmaken för sommaren 2020.

Juli kom med kyla och regnväder här i Falun. Det var inte många dagar som inte regnade. Jag tog promenader med Skilla som älskade att vara ute. Eftersom det var en annorlunda sommar med isolering så var det mesta sällskapet man hade långväga. Jag försökte dock hålla kontakt med människor genom telefonen.

I augusti så åkte jag till mammas och min bonuspappas sommarstuga igen. Skilla blev helt överlycklig över att träffa dem. Hon sprang runt och lekte i mängder där, jag och mamma åkte på lite gårdsloppisar med avstånd. Vi pratade och hade det väldigt trevligt. Det här var också månaden när jag började min nya karriär som specialpedagog på nya skolor i kommunen. Det här var månaden när jag fortsatte studera för att får en examen även som speciallärare.

September kom och Skilla fyllde ett år den nittonde. Hon bjöds på mackor med leverpastej, lite grädde och jordnötssmör som tårta. Vi var mitt i flytten från vår trea som vi bott i under nästan 14 år, så vi sov hos Björn den natten. Mamma var här och hjälpte till att packa, mina underbara grannar Jennie och Calle hjälpte till att bära. Så gjorde också Björn och min bror Mattias. Min bonuspappa hjälpte till att köra släpet. Det var ett rejält jobb att flytta allt, och sedan trodde jag ju att allt skulle vara över. Tyvärr visade det sig vara klåpare som jag anställt som flyttstädare och det resulterade i att jag fick städa om hemmet.

Oktober kom och William fyllde 16 år, att min älskade unge redan var sextonår var svårt att förstå. Vi firade hans födelsedag utomhus för första gången, åt grillat och hade det trevligt. Dagen efter skulle jag skruva ihop min Hemnes dagbädd från IKEA. Den ena delen rasade rakt ner och träffade min fot, aldrig har jag skrikigt så högt som då. Foten svällde upp och det blev en resa till akuten. Den här månaden var det två år sedan min älskade mormor somnade in. Det kändes i hjärtat i massor.

November kom och det var månaden när jag lyckades bli sjuk lite väl ofta. Månaden började nämligen med en maginfektion, jag lyckades jobba några dagar tills jag fick lätta förkylningssymptom. Eftersom jag tagit covid19-test men kände mig pigg, beslutade jag mig att tillsammans med Björn och Skilla ta en promenad i skogen. Det skulle jag inte gjort, för jag föll. Fick åka ambulans, sy tre invändiga och tolv yttre stygn. Har ont efter fallet och rör mig som en kratta.

Det blev december och som vi alla vet är det årets sista månad. Vi firade en jul tillsammans; Jag, William, Skilla och Björn. Jag fick helt magiska paket och är så nöjd med alla. Den här månaden hade jag ont i benet och det var svårt att röra på mig i den utsträckning jag önskat. När väl jullovet kom kändes det som en räddning efter hela hösten.

Så lämnas nu 2020 bakom mig, ett år när jag fick uppleva vad en pandemi är. Ett år där glädjen kom med Skilla, ett år där jag blev examinerad specialpedagog, året där William lämnade grundskolan för studenten. Medan andra kallar 2020 för skitår, så tänker jag någonstans att det inte direkt varit så stor skillnad från andra år bortsett från pandemin. Jag har känt ilska över hur vi som måste arbeta på plats blivit behandlade i pandemin, men annars har året varit som mina år varit mest. Mitt liv är alltid en berg och dalbana, jag vet sedan barndomen att man aldrig kan räkna med vad som finns bakom husknuten. Det kanske gjort att sådana som mig hanterat pandemin bättre, genom att vara skeptisk i grunden. Så jag går lika misstänksamt in i 2021 som jag gått med skepticism in i alla andra år. Att vara en kritisk person medför att man aldrig vågar lita på att något kommer bli bättre, och det är ganska skönt för då slipper man bli besviken. Så med orden hellre positivt överraskad än besviken! Vandrar jag in i 2021!

%d bloggare gillar detta: