Orsakullan som blev mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!
En blogg om dalaliv, familjeliv, porslin, pudel & folkdräkt.
Jag såg tack vare min mamma i tisdags, att Bonniers bokklubb hade erbjudande om att köpa 6 Ostindia koppar i svart för 108 kr och så en bok till. Jag tog Alexander Schulmans nyaste bok. Men gladast var jag såklart över dessa fina Ostinda koppar i färgen svart! Jag har ju originalet i blått tidigare, samt Floris. Så himla fint med svart också. Man kan aldrig ha för många koppar!
Hej! Det känns verkligen så roligt att få gästblogga här hos Madeleine! Jag har som hon också bott i Falun och fullkomligt älskar den staden fortfarande och tycker så mycket om att få se små glimtar från min gamla hemstad. Jag kommer dock inte från Falun utan längre norrut i Dalarna, jag är nämligen uppväxt i Grövelsjön i Idre sameby och flyttade till Falun när jag började gymnasiet. Men, jag bor inte ens kvar i Sverige längre för efter en mellanlandning på sex år som aupair i Frankfurt i södra Tyskland hamnade jag på Irlands västkust! Fråga mig inte hur det hände, det är en lång historia, men nu bor jag i alla fall här i Clare med min man och våra två barn!
Så vem är jag, förutom en utlandssvensk same?! Jag heter Angelica Andersson Renhuvud (ja jag planerat att byta till Renhuvud-Keane men det har fallit mellan stolarna) och har precis fyllt 32 år. Jag har två barn, Chloe är 5 och Nate 3. Jag och min man träffades i Frankfurt hösten 2012 och 2014 flyttade jag till honom i Irland. Vi gifte oss först på pappret i Irland i januari 2016 och sen hade vi ett stort samiskt bröllop i oktober samma år.
Det finns massor jag skulle vilja skriva om i detta gästinlägg. Tex om min uppväxt i en renskötande samefamilj i Sveriges sydligaste sameby. Hur livet som aupair förändrade mig och gjorde mig vuxen eller hur och varför jag tillslut gifte mig (två gånger!) med en irländsk man. Men det som känns mest aktuellt är kanske att skriva om hur min vardag ser ut precis just nu. Hur det har varit, och fortfarande är, att leva i Irland under 2020.
Det började för oss den 12 Mars. Jag skulle ha flugit till Sverige tillsammans med mitt yngsta barn för att hälsa på vänner och skaffa ett svenskt pass till sonen. Eftersom det spreds ett virus rätt snabbt i just Stockholm dit vi skulle så hade jag bestämt mig för att inte åka och när jag skulle hämta min dotter på förskolan samma dag som flyget skulle ha gått här jag på radion att from samma kväll stänger alla skolor och förskolor på Irland de kommande 2 veckorna. Skolorna öppnade inte på hela den terminen och min dotter fick aldrig gå sitt sista år på Montessori innan hon skulle börja ”stora” skolan efter sommaren. Det väntades 3 månader i lock down där allt var stängt och vi inte fick träffa några människor utanför familjen. Sommaren gick och restriktionerna lättade så pass att vi kunde åka på kortare semesterresor inom landet, men hem till Sverige på kalvmärkning tog vi oss inte i år.
Som tur var öppnade skolorna som planerat efter sommaren och trots att vi nu är inne i vår andra lockdown (som avslutas helt idag med att restauranger och caféer får öppna igen, med restriktioner såklart!) så har det lagt sig någon slags vardag över våra liv. På morgonen går jag upp med barnen, packar deras lunchlådor (ja, här i Irland måste barnen ha med sig egen lunch och mellis), hjälper femåringen på med sin uniform och går sedan till skolan med barnen. Väl framme säger jag hejdå genom munskyddet och går hem igen. Kanske måste jag åka och handla (med munskydd såklart, annars får vi inte komma in i affären) annars är jag bara hemma eftersom vi inte får hälsa på eller ha besök hemma i våra hus. Klockan 12 hämtar jag Nate som går på play school och 1.5h senare går vi och hämtar Chloe som går Junior infants i primary school. På eftermiddagarna åker vi till en lekplats om det inte regnar, träffar vänner utomhus, försöker glömma att vi lever i den konstigaste av världar.. Kvällarna går och ingenting händer. Inga restauranger är öppna, inga pubar, ingen bio eller något gym. Allt. Är. Stängt. Som sagt har det i perioder varit öppet med restriktioner, men nu har vi återigen avnjutit 6 veckor av husarrest. Vi har inte träffat familjen i Sverige på 1.5 år nu, det är.. tufft. Tuffare än man kan tro.
Men å andra sidan så är vi fortfarande friska. Barnen får äntligen gå i skolan och träffa kompisar varje dag. Jag har vänner som är i samma sits med småbarn i ett land i lock down och min man har inte, som så otroligt många andra, förlorat sitt jobb. Så visst kanske jag inte ska klaga, men efter 10 månader med munskydd och restriktioner som gjort att vi inte fått träffa familjen i Sverige så är jag trött och ledsen. Jag kan verkligen förstå att människor som är ensamma inte mår bra. Vi behöver andra människor för att känns lycka och glädje, det är vad jag tar med mig från det här året. Att det allra allra viktigaste är våra relationer.
Nu är det 20 dagar kvar till jul. En jul som jag inte får fira i Sverige som tanken var. Och trots det, rätt negativa blogginlägg jag tillslut skrev, så kommer det bli fint det med. Barnen är så peppade som bara en treåring och en femåring kan bli och jag planerar att baka så mycket julgodis att det piper ut genom öronen på oss! Det kommer fler jular. Det kommer att bli bra.
Vill ni läsa mer om mig och mitt liv får ni jättegärna gå in på min blogg
Angelicarenhuvud.vimedbarn.se och följa mig på Instagram där jag heter arenhuvud. Jag och min syster har också en podd där vi pratar mycket om våra respektive liv i Sverige och Irland, psykisk ohälsa och den samiska kulturen och allt som har med det att göra. Den heter åabpapodden och ni hittar den där poddar finns! Hoppas ni orkat läsa så här långt och TACK Madeleine (min dotter heter förövrigt Chloe Madeleine 🙂 för att du ville ha med mig i din blogg!
Du deltar genom att svara på frågorna i din blogg (eller genom en kommentar om du inte har en blogg). Lämna gärna en kommentar hos Elisa så jag och andra kan hitta in till dig och läsa dina svar. Glöm inte att länka hit så fler kan ta del av Fem en fredag.
Vilken film sätter du på för att bli glad?
Jag tittar ju typ aldrig på film, och ser jag någon är det en gång och aldrig mer. Jag kan se Disney då visserligen, det kan jag nog se flera gånger så får säga: Skönheten och odjuret.
Vilken film skulle du kunna tänka dig att leva i?
Svårt, det ska nog vara en film som Bridget Jones dagbok, filmatiseringen då alltså, hade varit kul att hänga med henne.
Vilken film är minst som ditt liv?
Sagan om ringen, i mitt liv finns varken Alver, Orcher eller Hobbits.
Vilken genre stänger du av på en gång?
Allt med blod och obehag. Ogillar skarpt action, och Tarantio kan jag absolut inte se. När William och Björn väljer film och jag varit där brukar jag gå och lägga mig.
Vilken är en populär film du aldrig har sett?
Det mesta, haha. Men Dirty dancing har jag aldrig sett, den brukar kvinnor ha sett så är väl den som jag får säga.
När jag läste den här rubriken kände jag bara spontant: Inte alls!
Jag jobbar i grundskolan och vi har fått fortsatt arbeta som ingen pandemi varit i sikte. Visst det var några justeringar, med matsalen och handtvätt men annars var hela våren och enda tills för en vecka sedan som att skolan inte berördes av pandemin. Vi har haft möten i trånga lokaler, suttit armbåge mot armbåge. Några har varit rädda, andra inte alls. När någon vågade höja rösten, fick vi höra att: “TÄNK på vården, de har det tufft. Ni jobbar bara i klassrum”. Vi har fått höra att vi inte ska klaga för vi sitter inte lika nära som förskollärarna eller jobbar lika tajt som fritids. Många av oss har gråtit, varit frustrerade men ändå gått till jobbet. Flera av oss undrar nog över andra jobb när pandemin är över, för varför ska man jobba i ett yrke som flera av oss känner sig som vi är människorna som räknas lite som: “Lite svinn får man räkna med.”
Medan man hör hur det sägs att vi inte jobbar så nära barnen, inser jag att människor inte har någon inblick i dagens klassrum. Trånga lokaler utan ventilation, alldeles för många barn på alldeles för liten yta. Lärare har inte katederundervisning längre utan rör sig runt i klassrummet, sätter sig på huk bredvid eleverna i ansiktshöjd. Man bli ofta hostad på det ingår i jobbet. Men vi är den bortglömda gruppen, vi förtjänas att bli smittade. Vi är gruppen som får gå under “svinnet”.
Så nej mitt jobbliv har inte förändrats i att ställa om, snarare en medvetenhet kring att vårt jobb ligger oerhört lågt i samhällets ögon.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Jag kör en bloggutmaning i december. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Nej det är inget som är viktigt för mig att se. Jag kan absolut titta om det är på tv:n men det är ungefär det enda. Jag förstår att andra kan gilla det dock, men för mig är det inget måste på något endaste sätt.
