Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Ett dalaliv med känslor, djur och porslin!
Jag kör en bloggutmaning i december. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Nej det har jag inte, men har börjar fundera en del i vad som ska köpas. Jag kommer försöka att undvika trängseln bara, och det är den som känns lite läskig nu.
Inlägget är i reklam för Sveriges matkassar.
Nu i covid19-tider och när vi närmar oss jul känns det extra viktigt att handla säkert. Jag blir mer och mer orolig känner jag inför att besöka affärer, detta till trots att jag använder munskydd, handskar och håller distans. Det är skrämmande hur många som just nu dör i sjukdomen och jag väljer med omsorg de tider jag handlar och bara när jag måste. Det här i sin tur har fått mig att börja fundera mer och mer på matkassar, jag tror nämligen att det skulle kännas som ett mer säkert alternativ i den tid vi nu lever i.
Jag har provat matkasse vid några tillfällen, och fördelen är helt klart att man får rolig mat till bra priser. Det är verkligen så himla roligt att få lite tips på middagar. För helt ärligt är jag svindålig på mat och att få middagstips underlättar en hel del i vardagen. Första gången i provade matkasse, var under ett sportlov. Jag var hemma och fick därmed prova att laga mat under en veckas tid, jag gillade det där konceptet eftersom maten blev lite varierande och dessutom var det gott. Vi lagade mat vi normalt inte brukar annars och fick nya smaker på saker som man annars kanske inte skulle tänk på. Lite kul är det ju med sådant, så här nu när man dessutom hellre hänger hemma så känns det kanske ännu mer roligt. Det är kanske precis så här till ett jullov man ska prova en matkasse, jag inte till julafton och nyår men till mellandagarna. Vi befinner oss mitt i en pandemi och kanske är det då matlagning skulle vara en rolig sak att prova på.
För helt seriöst, nog är det så att man ganska ofta får dålig inspiration till matlagning? Eller så är det bara jag… Jag tror dock inte det, någonstans vill jag inbilla mig att vi alla har ett dålig matinspiration då och då. Sedan vid mellandagarna kanske man allra helst kan ha dålig inspiration för man inte helt vet vad man vill och orkar laga för mat heller, det är väl då som just en matkasse skulle passa allra bäst.
Inlägget är i reklam för Prylstaden.
Något jag funderar mer och mer på är att skaffa någon form av säkerhetssystem. Det känns som att ingen går säker när det kommer till inbrott länge och därmed funderar man ju ganska mycket på saken. Någonstans skulle det kännas skönt att kunna använda ett system som larmar och visar vad som sker i hemmet, speciellt då man inte befinner sig där.
Jag har sett att det finns ett helt gäng med övervakningskameror och några av det som jag hör är bra är, Asgari 1080Pro, Asgari PTZ-80IR G2 och Asgari 1080POE som är IP-kameror och därmed ska fungera väldigt bra. Om jag bodde i villa skulle jag utan tvekan vilja ha en kamera som märker av rörelser, för helt seriöst skulle jag finna det otroligt obehagligt om någon skulle hänga ute och drälla utanför min tomt och jag har inte ens en bild som kan visa att det är någon där. Sedan känns det som att detta är något som ökar, jag tänker bara i sommarstugor som folk berättar om att det varit människor utanför och tittat in för att sedan komma in där och förstöra allt det fina man har, men också stjäla det som finns därinne. Det är helt bedrövligt att folk ens har mage att göra sånt där skit, men en billig försäkring då är ju helt klart att ha en kamera som hjälper en att se och kanske hinner man till och med agera snabbat så förövarna ger sig av ifrån ens hem eller fritidshus.
Även om jag bor i lägenhet tror jag inte det kommer att dröja speciellt länge innan bostadsvärdar sätter upp mer kameror kring sina områden. Det sker så ofta skadegörelse numera att det skulle kännas som rätt led att ta, för helt seriöst vem vill sitta där utan någon form av skydd? Det är klart att man vill förhindra att någon gör åverkan på sitt hem.
Min träningsresa började en höstdag 2004. Då gick jag 2:a året på gymnasiet i Skövde. Min vän Maria tog med mig till gymmet då Nautilus, idag Actic. Jag skulle bara titta på gymmet. Men där och då bokade jag in mig med instruktör. Vi skulle ses och hon skulle visa mig och gå igenom maskinerna.
Vi träffades. Hon gick igenom lite övningar och maskiner med mig. Det kändes bra. Jag och Maria börja träna tillsammans på våra gympalektioner ibland. . För att vi hade fått tillåtelse att träna på gymmet då.
Instruktören som jag hade första gången heter Sara och en jättego tjej. Vi fick mycket tätt relation. Gym träningen flöt på bra. Så bra att träningen blev viktig för mig i mitt liv.
En dag frågar Sara om jag inte skulle testa på spinning. Så mycket trodde hon på mig och hon såg att jag klara av mer än vad jag visste själv i gymmet.
Jag kan säga att jag var tveksam. Men samtidigt så älskar jag att utmana mig. Så jag fick prova att sätta mig på en spinningcykel och bara testa att cykla. Då var det inget pass. Det kändes bra.
Så efter bara några dagar var jag med på ett spinningpass som Sara då körde.
Jag provade några gånger att köra spinning. Men att prova några gånger gick sen över till att jag körde lite spinning då och då. Därför att jag tyckte det var så kul och älska det.
Våren 2006 skulle jag ta studenten. Jag hade även hört att Actic i Skövde skulle öppna ett Actic gym i Mariestad. Gissa om jag blev överlycklig :D. Därför att Mariestad var ju min hemma ort.
Men jag tränade hela sommaren 06 plus hösten i Skövde tills dem öppna i Mariestad. Då flytta dem över mitt medlemskap till Mariestad. Vi den här tidpunkten så hade gymmet blivit mitt andra hem. På Actic i Mariestad fick jag en instruktör som heter Jessica. Kanon go tjej hon med. Även hon trodde på mig inom träningen och vi fick en nära relation. Åren gick. Jag flytta närmare stan. Så att jag kunde gå på mer gruppass på gymmet. Jessica blir min kontaktperson i några år. Jag opererar tårna. Men tränar på ändå. Så gott jag kunde.
Jag blir cancersjuk. Men tack vare att jag hade tränat då i några år. Så gick behandlingarna bra och jag mådde hyfsat bra under sjukdomstiden. Jag kom också tillbaka ganska snabbt tack vare träningen. Tror jag.
Men jag hade ett uppehåll på ca ett halvår ifrån träningen. Därför att all energi i min kropp gick åt till att reparera mig ifrån sjukdomen då. Men jag träna tills kroppen vann över mig att jag inte skulle träna utan vila.
Jag fick jobb. Träningen flyter på. Jag får gym vänner. Så härligt :).
I Januari 2014 börjar jag prata med en kille från Västerås på en chattsida. Vi träffas på riktigt i April. I November samma år blir vi ihop. Vi har distansförhållande i ca 4 år.
Sen tar vi steget till att flytta ihop. Det är jag som flyttar till honom i december 2018. Så jag flytta ca 20 mil ifrån min hemstad och min trygga punkt. Innan jag flyttar upp. Så det klart att jag hade kollat upp om det fanns Actic i Västerås.
Det fanns det! 😀 och det låg så bra för att jag skulle kunna ta mig dit. Så när jag flyttar upp så flyttas medlemskapet i från Mariestad till Västerås.
Efter snart 2 år så är jag kvar på samma gym. Tiden här i Västås på gymmet har inte varit enkelt. Men nu börjar jag även få vänner och det känns så skönt :). Det blir då lättare att gå till gymmet, att träna och att gå på grupp pass.
Jag finner inga mer ord mer än att säga TACK till Maria som drog med mig till gymmet. Sara som såg hela mig och att jag kunde utvecklas i gymmet. Jessica som med såg hela mig och såg att jag kunde utveklas i gymmet 😀 <3.
Det är TACK vare just er som jag brinner för träningen idag och älskar det.
Det är på många plan i samhället som jag känner mig annorlunda och begränsad på. Därför att jag har en funktionsvariation. Men i gymmet känner jag inte det. Därför att alla som är på gymmet tränar för sin skull. Jag är stark i armarna och behöver tänka på att träna mer ben och få mer styrka i dem. Medans en annan person i gymmet behöver träna upp armarna. Därför att dem behöver träna upp styrka där.
Vi är så olika i gymmet. Det känns så jäkla skönt 😀
I spinningen är jag som vilken person som helst. Ingen ser hur mycket motstånd jag har på eller någon annan har på. Känner jag för att sitta i stående backe. Så gör jag det och det kan vem som helst göra. Man är bara där för sin egen skull!
Jag skulle vilja att fler som har en funktionsvariation vågade att ta sig till gymmet. Det är inte farligt. Alla tränar på sina villkor. Man är där för sin egna skull. Folk som jobbar på gym är oftast snälla och tillmötesgående. Så har det varit dem gym jag har varit på i alla fall. Nu har jag ju hållit mig under samma gymkedja . Men det har ändå ändrats med folk som jobbat på gymmen som jag har varit på.
Ta hand om er!
Kram Fighterwomen
Jag är aldrig modig, ni som följer mig vet att jag beskriver mig som väldigt skör. Det är jag, det är inget fel med det. Jag går sönder bara av små ord och brister likt glas som krossas mot golvet. Jag vågar ingenting, jag står upp men har av livets hårda verklighet blivit bräcklig. Jag är inte modig eller stark, jag är bara bräcklig och svag. Men det är jag, och det är inget fel med det.
*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.