Jag kör en bloggutmaning i juli. Vill du delta? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet för dagen. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
En tatuering och flera ärr efter skador jag råkat ut för. Det finns operationaärr och en hel del kroppsdelar.
Glöm inte delta i augustis utmaning.
Igår drog vi alltså ner på stan för att kolla på det som jag kallar för ”inte-cruising” men som i folkmun då alltså är spontan-crusing. Varje år på onsdagen i slutet av juli är det cruising i Falun, men med covid-19 är det så klart inställt. Folk tar ändå och rastar sina finbilar så vi åkte ner för att titta. Det var trevligt, och det är så klart något speciellt med att titta på alla fina veteranbilar som åker förbi. Björn har ju två själv, vi åkte ner med Plymouth:en.
Efter vi varit ute tog jag och Skilla en sista promenad, och begav oss mot sängen. Jag sov helt uruselt i natt, vaknat om och om igen… Det var skitjobbigt och jag är trött fortfarande. Får se om jag kommer lyckas sova något idag under dagen. Nu ska jag i alla fall ta med Skilla på lilla rundan, och sedan får vi se vad dagen erbjuder. Det är trots lovat regn solsken och det är jag bara glad över!
Inlägget är i reklam för Gus Textil
Året var 2003, jag var nitton år och gick från mitt sovrum i min etta på Storgärdet i Orsa till toaletten. Jag märkte att det spände till, som att det drog i benet och vid vaden. Efteråt kunde jag inte böja ut benet, och jag trodde att det var en sträckning från dagen innan då jag hade varit på gym. Men det gick någon dag till och värken blev mer och mer påtaglig. Snart haltade jag till den grad att min mormor tyckte att det var dags att kolla upp saken. Det var påsk och min mormors svägerska som arbetade som sjuksköterska skjutsade mig till Mora lasarett. Där trodde de precis som jag att det rörde sig om en sträckning, för jag åt inga p-piller och var ung. Läkaren ändrade sig dock när hon tryckte under min fot, jag skrek. Jag skrek så till den grad att jag nog aldrig skrikit liknande både före och efter, det var en blixt från foten rakt upp i huvudet.
Det blev ett ultraljud, där ligger jag och får göra ultraljud vid benet och hör hur de säger, ”Det är en djup ventrombos”. Jag var nitton år, jag förstod inte vad det innebar. Inte förrän de säger blodpropp, blodförtunnande och inläggning. Jag förstod verkligen ingenting, men så var det.
Nu har det gått arton år sedan händelsen, något som förändrade mitt liv. Jag har fått ta bort vissa saker från livet, men lagt till andra. En sådan sak är de perioder när jag är tvungen att använda mig av stödstrumpor. När jag fick mina första stödstrumpor var de galet tråkiga, vita och höga. Men idag finns det ett stort utbud med roliga mönster på stödstrumpor och i ärlighetens namn förmodligen många som är glada över den saken också. För nog är det roligare med färgglada än enfärgade stödstrumpor? Och att sätta färg på något man behöver, eller varför inte tillvaron? Ja det behöver vi nog alla!
| Cookie name | Active |
|---|
Madeleine Stenberg