Så har det idag gått fyra år sedan min älskade mormor lämnade jorden. Jag saknar henne varje dag, och det där bullshit om att sorgen blir lättare för varje dag vet jag inte alls stämmer. Som med allt annat accepterar man sorgen, och lever ett liv som fortsätter. Men den gör fortfarande lika ont, och saknaden är fortfarande lika stark. Jag man förväntas säga att allt känns bättre, för det är det som är socialt accepterat. Men när jag skriver i min blogg så är det sanningens ord som framkommer och här är jag ärlig med mina känslor.

Det går inte en dag utan att jag saknar henne, inte en dag utan att jag vill ringa och berätta händelser från dagen och livet för henne. Igår var vi, jag, Björn och Skilla till Orsa på en liten resa. Jag passade på att besöka mormor och morfars grav. Vi tog en promenad runt Orsa Camping också, har inte varit där på många år. Det var helt nytt för mig, likaså såg byn annorlunda ut. Nitton år gör mycket med ett samhälle, och jag är så gott som aldrig dit. Senast var 2019, och eftersom mamma och adoptivpappa spenderar sina dagar i Furudal är det dit jag åker för att hälsa på, när mormor dog så blev inte Orsa självklart att besöka längre. Hon var väl den sista länken dit för mig.

Jag såg i alla fall Orsa med andra ögon igår, det var fint där. Finare än jag kommit ihåg att det var. Konstigt det där, en plats man bott på hela sin barndom som numera känns som en totalt okänd plats. Jag var som en turist i min hemstad, men efter nitton år i Falun är det ju så att Falun är mitt hem.

Hur som helst så var vi till Furudal i fredags: Jag, William, Björn och Skilla. Träffade mamma, adoptivpappa och min lillebror Mattias där, samt fina Nikki (hunden). Så träffade även familjen under helgen.

Hur som helst det är fyra år sedan du lämnade oss mormor. Du är saknad, SÅ oerhört saknad!