Vissa dagar öser dem öser mig likt ett hällregn, känslorna som bombas runt i min kropp. Jag kämpar mot att drunkna i mina egna känslor och det är det absolut svåraste för mig.

Jag kan bli så ledsen ibland när vid ord om, att jag fixar saker och anses vara “duktig” eller “stark” och liknande som oftast känns som glåpord och ord för att förödmjuka mig. Jag är varken stark eller duktig, jag är bara en sådan som överlevt och överlever.

Söker varken tröst eller någon som skall tycka synd om mig. Men jag kan bara känna mig så trött vissa dagar, trött på att äcklas så av min kropp, att se bilder på när jag visserligen mådde skit men ändå var smal. Och där och då inse att trots att jag var smal, hade jag samma äckliga känsla när jag såg mig själv i spegeln.

Jag vill skyla min kropp, vara osynlig som jag sa till psykologen på Dala ABC sist. Jag mår illa av allt jag stoppar i munnen, sedan siffrorna som vågen visades för en vecka sedan. Varje tugga känns som tio kilo som läggs på min kropp, mardrömmen och rädslan i att ställa mig på vågen på Dala ABC igen och gått upp i vikt.

Jag beskyller mig själv för att jag ännu en gång låtit vågen ligga orörd. Jag måste ha den nästan som en kroppsdel till mig själv för att ha kontrollen. Så fort jag inte har kontroll finns risken att gå uppåt i vikt.

Trots att jag inte borde slänger jag mig över artiklar som triggar mig, för att få tips om snabba viktnedgångar. Samtidigt sitter den där friska rösten och försöker få mig att tänka på: allt jag har att förlora. Folk fattar inte denna vidriga sjukdom om de inte själva har varit i den, eller har nära som varit med den. Hur den styr ens inre och manar en till att se sina misslyckanden så tydligt. Snart spricker bubblan… Då finns bara jag... Säger den där rösten till mig, den där ätstörd rösten som vill hålla mig kvar för alltid i dennes våld.

Hjärnan kan programmeras om, den är formbar. Allt det vi lärt oss, kan vi lära om. Men fy hur svårt det är när en del av hjärnan blåhåller sig i flytvästen medan den andra delen är villig att släppa taget och bara följa med ut i det stora mörka vattnet.