Igår var jag till kyrkan och pratade med en pastorn som jobbar där. Jag har träffat henne regelbundet sedan Skilla dog. Innan det har jag aldrig varit till kyrkan på det sättet. Jag har alltid haft en tro på andlighet, men aldrig valt en plats. Men när Skilla dog var det en fin person som jag är evigt tacksam för som hjälpte mig få kontakt med kyrkan.
Jag har gått i år av terapi, varit hos kurator, skolpsykolog, skolkurator, BUP, vuxenpsykiatrin, öppenvården, Dala ABC (ätstörningsklinken), vårdcentralens psykologer och kuratorer. Jag har fått lite hjälp med alltid vetat att snart vill de inte ha mig här längre. Då ska jag lämna och ärren i själen finns ändå kvar där. Så har det alltid blivit, man ska prova klara sig själv för att sedan stå där med ärren från tidigare som aldrig tycks läka.
Och så börjar jag gå till kyrkan och samtala där och allt faller lättare på plats. Det blir bättre, jag kan tänka på ett helt annat sett. Saker jag tidigare inte tänkt på kommer fram. Som varför jag ser mig själv som jag gör. Hur det som andra gjort mot mig inte var mitt fel, det var inte mitt fel. Jag läker i detta, inser att saker som hänt mig inte handlat om mig som person.
Igår när vi satt och pratade ute i solen, i ett väder som var helt magiskt något som vi båda sa verkar vara varje gång vi ses kom jag på mig själv att svara på en fråga jag så länge haft i mig men inte alls förstått. Jag sa att jag alltid tagit hand om alla andra, att jag aldrig fått ta hand om mig. Att jag nu där jag befinner mig bara vill vara egoistisk och göra saker för mig. Jag vill inte längre ge hela mig till något eller någon annan. Jag vill leva med mig i mitt liv. Jag vill inte längre att jobbet ska vara större delen av min identitet som ett exempel, jobbet får med som en pusselbit med mina arbetstider men efter jobbet går jag hem. Då är jag bara jag, då vill jag plocka svamp i skogen. Njuta av solen, ta promenader med Lizzla. Jag vill kunna äta god mat med vänner, eller leva.
Men jag vill inte längre att jobbet som varit en del av min duktiga flicka del ska ta mitt liv. Förr var jag en duktig flicka, som presterade och skulle vara bäst. Jag skulle bevisa för andra, få beröm. Idag vill jag det inte längre. Det är inte viktigt för mig att andra ska tycka att jag är duktig.
Jag vill bli omtyckt för den jag är, inte för vad jag gör. Om någon inte finner mina prestationer tillräckliga för dem ska jag inte behöva jobba hårdare för att göra dem glada, och mig själv utbränd och utmattad. De får ju någonstans acceptera mig för den jag är, och att jag är bra som jag är, precis som dem är bra på sitt.
Man kommer aldrig ha gjort tillräckligt enligt flera, men det betyder inte att man ska offra sitt liv för deras kritik. Kritik är någon annans uppfattning, kritik handlar inte om vem någon är eller hur den är.
