Idag vaknade jag av att vara trött. Jag har mina perioder när hjärnan behöver återhämtning, idag verkar det vara en sådan dag. Det är skönt då att veta att en helg väntar och att jag får tid för mig och mitt. Att jag kan ta promenader med Lizzla i skogen, eller bara vara några dagar. Utan att huvudet ska processa allt och ingenting.

När min hjärna full av trauma hamnar i spinn-on länge så ger den sig inte. Den befinner sig i någon fas där den går på högvarv och gör att jag inte släpper något. Jag övertänker allt, tar åt mig av petitesser och grubblar över saker som hänt för 20-30 år sedan.  Beskyller mig själv för saker, och tänker att: Det är något fel på mig… Jag vet varför det blir så här, år av behandlingar har gett mig svaren. Jag vet att ätstörningen knackar på när jag kommer in i spinn-on eftersom den är sekundär numera och inte primär. Ätstörningen är ju min elaka polare som ger mig energi och självförakt genom svält i några månader, för att sedan lämna mig med gollum och konstiga tankar. Jag kämpar emot den just nu, att inte ta till den saken. Den leder mig inte framåt, utan ännu längre bakåt.

Då kommer barnet i mig fram istället. Barnet som känner sig granskad och dålig, barnet inom mig. Barnet som inte ser sig själv som en bluff i alla sammanhang. Som tror bubblan spricker när som helst.

Idag har jag en nedåt dag, imorgon kan den vara uppåt igen. Berg och dalbana, så får jag ha det. Trauman, minnen från det förflutna som satt sina spår. En del av min historia, en del av det jag kallar för livet.