Ja denna vecka har jag inte alls orkat blogga. Eller ja egentligen för att vara ärlig har det varit svårt att skriva någonting eftersom allt handlat om att vakta sina ord men nu är saken ute i media.

Jag har tidigare berättat att jag vet innan saker sker. Vid jul sa jag till Björn: ”Jag har nog inget jobb till hösten.” Helt taget ur luften men jag bara visste som med så mycket annat, lyfte saken med en kollega i januari och började även kolla efter nya arbetsmöjligheter.

Under helgen hade jag en ångest som var svår att placera, och på måndagen kändes något i luften. Klockan 15:00 kom chefer från koncernen upp och meddelande oss i Falun att skolan kommer läggas ner. Vi står alltså utan jobb efter skolavslutningen denna termin. Vi fick direktiv att inget berätta och klockan 17:30 dagen efter, fick vårdnadshavare ett möte och ett pressmeddelande gick ut.

Igår var HR på plats, och vi fick träffa trygghetsråd samt ha med våra fackförbund lokalt vilket var jättebra. Men att jag blev invald som arbetsplatsombud för några veckor sedan känns lite onödigt eftersom arbetsplatsen nu läggs ner…

Jag känner ingen oro egentligen, ser detta som en möjlighet. Jag känner dock en ganska stor irritation inom mig. Den bottnar sig i samma grund som jag hade under pandemin. Att vi inom skolan inte för tycka något är jobbigt för oss själva, att vi bara ska kavla upp ärmarna och bete oss som robotar för elevernas skull… Att vi inte ska få känna, tycka och tala som alla andra. Nej vi ska bara vara: Glada och tacksamma… Till och med när vi blivit uppsagda!

Sedan känns det tråkigt, äntligen efter flera år hade jag igen fått en arbetsplats som känts bra att gå till, känns bra dock att jag i juni är examinerad och legitimerad speciallärare, utövar min specialpedagogexamen. Men livet har inga garantier så den saken är ju som den är, jag förlitar mig på att saker bli bra. Kommer sakna personer på mitt nuvarande jobb, jag vet ju att direkt man lämnar dörren så sprids människor ut likt blombland för vinden.