Som specialpedagog och snart speciallärare, har jag genom åren sett elever komma till skolan med fotbollströjan på så många gånger. Det har varit glada individer som stolt visat upp sitt favoritlag och även i samma stund fått känna sig extra glada över saken. Jag kanske inte själv är speciellt intresserad, med en del i att arbeta med barn och ungdomar är ändå att glädjas åt deras intressen och uppmuntra dem till att ha dem.

Att känna ett band till sitt favoritlag.

Så varför är det då så att eleverna fullkomligt älskar sina lag tänker jag ibland? Förmodligen eftersom dem redan från start hittar en samhörighet. Jag tillhör kategorin som också anser att barn och rörelse hör samman, att det idag tyvärr blir mer och mer en klassfråga kring vem som kan utfärda sport är otroligt sorgligt. För rörelseglädje borde vara något alla skulle få uppleva, om inte en fråga om pengar. Dock vet jag precis som många i vårat samhälle att pengar är något som styr och kommer fortsätta att styra.

Den viktiga med närvarande vuxna inom sporten.

Jag lyssnade nyligen på en podd om kränkningar inom sporten. Att det förekommer ganska grova saker när vuxna inte är i rummet, detta förekommer så klart överallt. Men jag har under mina år som lärare och nu specialpedagog och speciallärare ändå sett hur det mer och mer går åt två vuxna i omklädningsrummen där man delar upp sig. Det tror jag är otroligt viktigt och något vi vuxna mer måste göra, även på träningar och andra tillfällen där barn och unga hamnar i redan utsatta situationer.

Drömmar tror jag även är viktigt för våra barn och unga. Att drömma om att bli fotbollsproffs och att sedan bära sitt favoritlagströja eller varför inte samma tröja i replika av sin favoritspelare. Jag minns så väl när jag arbetade på lågstadiet under mina första år som lärare, där barnen var helt besatta av Messi och allt kretsade kring honom. Han var den stora idolen över alla idoler. Själv vet jag fortfarande inte hur människan ser ut men har trots det förstått att barnen älskar honom, och att han är en bland de bästa i världen. Jag tänke lite som sådanat att folk ska vara glad över att jag vet vem Zlatan är, och anledningen till det är väl just för att media visat honom tillräckligt många gånger för mig. Flera gånger blev jag tipsad om att läsa hans bok, men jag har liksom inget intresse i det. För att vara ärlig känns det långt bort i mitt huvud att läsa en bok om någon som håller på med sport. Fotbollsspelare må spela i lag, men ingen lagspelare spelar i mitt eftersom jag är totalt ointresserad.

Hur kan jag då ändå uppmana till att barn och unga ska idrotta tänker du kanske? Om jag nu inte finner något som helst intresse i saken själv? Ja för att vara ärlig handlar det främst om att jag vet fördelarna med att träna, och jag vet också att barn behöver en meningsfull fritid. Att sporta och utöva sport bidrar till självkänsla, lagkänsla och glädje. Utöver att barnen får röra på sig så bygger de ett självförtroende och får även chansen att växa med någonting. Jag tror på aktiviteter och önskar att alla barn oavsett bakgrund skulle ha möjligheten att utöva sport. Det ska inte handla om vem du är, eller vilken ekonomi dina föräldrar har. Det ska handla om en rättighet att få röra sig och vara barn tidigt. Det ska heller inte vara så att du inte får delta för att du inte är tillräckligt bra, det ska handla om att alla oavsett vem du är ska få spela och växa.