Allt för ofta funderar jag på varför saker har en förmåga att hitta sig till mig. Som i måndags när jag kände mig allergisk, inget konstigt med det. Förutom att det blev värre och värre samt att ögat till sist var så inflammerat att jag tänkte ögoninflammation. Jag fattade inte vad som var fel, förrän jag satt på möte i onsdags och synen försvann. Ögat var helt uppsvällt och yrseln ett faktum. Fick åka till akuten, och blev sedan skickad till ögonmottagningen. Väl där gjordes tester och en läkare kollade sedan ögat på mig. Det visade sig att det hamnat ett hårstrå på hornhinnan som i sin tur fastnat så till den grad att den inte gick att ta bort själv… Utöver det låg något mer under ögonlocket också, ja vad ska man säga?! Är det inte det ena så är det det andra. Mina konstanta katastrofer!

Jag vet inte varför mitt liv tycks vara måltavla för allt, jag som bara önskar mig lugn och ro. Men det finns inte i mitt liv.

Eftersom så mycket alltid händer mig känner jag till sist att det blir ett motstånd inom mig där jag sakta måste hålla människor borta från mig så inte även dem ska hamna i denna limbo av återkommande saker. Om det var en sak, men det är alltid någonting nytt, aldrig får jag vila på vågen innan en ny våg rusar över mitt huvud. Ett snabbt andetag för att dras ner igen. Vägen till ytan är närmare nu, men jag har varit på botten på väg att ge upp. För hur mycket orkar en människas kropp innan den ger upp?

Hoppet är det sista som lämnar en sägs det, jag försöker se hoppfullt på framtiden men lätt är det verkligen inte. Jag bär just nu en ryggsäck full med tjocka stenar och längtar efter att få dela säcken med någon om bara för en kort stund.

Man får inte mer än man klarar av, känns ganska osant just nu. För jag har fått tillräckligt känner jag.

Finns det någon där som kan hjälpa mig att bära, när bördan känns alldeles för tung?

Relaterade etiketter:

7 kommentarer

  1. Visa drabbas av allt. Visa människor drabbas av inget. Lite orättvist. Men aj. Det lät inte något trevligt alls med ögat. Jag hoppas att det snart blir bättre för dig ❤️.
    I vissa perioder händer alltid i. Å i vissa perioder händer ingenting. Önskar att det var lagom Med saker som händer och inte allt på en gång.
    Ju mer saker Som händer desto starkare blir vi och vi lär oss oftast våra misstag & faller inte så djupt. Skulle det inte vara bra för dig att gå och prata med någon professionell så det blir lugnt det i dig själv. Bara en omtanke ifrån mig ????.
    Ta hand om dig och va rädd om dig vännen❣️????

  2. ”Man får inte mer än man klarar av, känns ganska osant just nu.” Inte riktigt ändå, för du klarade av det här också. Man klara av mycket mera än vad man tror, det är du ett levande bevis på.
    Sedan har du förstås helt rätt. Du har verkligen drabbats lite väl mycket de senaste åren. Du förtjänar lite (läs: mycket) flyt nu. Håller tummarna att det vänder för dig. Kram!

  3. Du verkar verkligen drabbas av det ena efter det andra. Ibland kan man undra hur mycket en människa ska klara av. Men lite tur att det bara var ett hårstrå som satt fast på hornhinnan och inget värre,.. ????

  4. Ibland känns det väldigt tung minst sagt. Jag minns för två år sedan när jag fick ett hål på näthinnan och det tog sju veckor att läka. Jag var alltså sjuk hela sommarlovet. Samtidigt så känner jag i dag en djup tacksamhet för att jag inte förlorade synen på ögat för det kan hända. Vissa människor har en förmåga ett glida genom livet på en räkmacka så rättvist är det verkligen inte. Ibland vill man verkligen bara ha ro och att må bra här och nu.
    Däremot så tror jag inte att man drar in andra i det. Visst, drabbas man av livshotande och allvarlig sjukdom bli anhöriga naturligtvis påverkade. Samma sak gäller tragiska händelser som med Skilla. Vi har alla våra ryggsäckar, tyngre och lättare, men förmågan att bära dem är olika. Ett stöd av nära och kära är A och O så det hoppas jag att du har.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.