Idag har jag jobbat, efter jobbet har jag pratat med Lena i telefon.
Började dock morgonen otrevligt med att se en man stå och urinera mot vår utevägg här utanför. Det var verkligen inte kul att se, klockan var 6:30. Man vill ogärna se någon stå och kissa mot en husväggen. Ringde till Kopparstaden, så nu ska de skicka ut folk som ska kolla här på nätterna och tidig morgon.
Jag trodde nog förra onsdagen att min trötthet skulle försvunnit denna vecka i och med järndroppet. Men det är snarare tvärtom, det vänder säkert. Men är verkligen så trött. Somnade strax innan 21:00 igår, och vaknade 05:30.
När jag kom hem idag däckade jag på soffan bokstavligen och då var klockan bara 14:30, sov i två timmar. Ser framemot att gå och lägga mig ikväll med.
Annars har jag, Lizzla och Björn precis varit till Björns mamma och lekt en stund. Jag och Björn åt lite utemat idag där jag tog mig en avokadosallad. Den var riktigt god.
Nu ska jag se klart på Halv åtta hos mig, och sedan väntar sängen.
Igår gick jag, Lizzla, Björn och hans syster Emma runt Falu Koppargruva och Lions Tipspromenad. Björn fick en vinst men inte vi andra. På bilderna överst ser du ett gäng glada människor som skulle bege sig ner i gruvan på tur.
Trots att jag bott i Falun sedan 2003, har jag enbart befunnit mig på ovansidan av Koppargruvan. Jag har inget intresse i att gå ner i gruvan, tycker mest det känns läskigt men jag står gärna och tittar. Vi gick ut på den nya utsiksdelen och kikade och den visade verkligen en större del av gruvhålet än tidigare.
Det är väldigt fint vid gruvan, spännande historia om inte annat. Helt klart något jag rekommenderar dig att besöka om du är i Falun.
Efter gruvan drog jag och fick naglarna åtgärdade, vi begav oss sedan till Björn som fixade med min bil. Hoppas verkligen den går igenom besiktningen som nu är bokad till den 10/10.
Idag har jag jobbat, efter jobbet blev det hem en stund. Lagade middag i form av kräftpasta och sedan drog jag till gymmet för lite styrka. Tog sedan en promenad med Lizzla. Blir att lägga mig tidigt idag, är så sjukttrött. Har haft klåda under fötterna i ett dygn så hoppas det ska ge med sig snart, för låg hela natten och kliade mig…
Då är det alltså sista söndagen i september. I veckan går vi över till oktober, och den 3 oktober är det 21 år sedan jag blev mamma. Tänk ändå att jag varit mamma längre än jag inte varit det.
Oktober, det betyder även en månad där det definitivt kommer ändras med vädret. Det kan till och med snöa i oktober, även om det inte känns så när vädret är som igår med sina 18 grader. Den 24 oktober är det hela 7 år sedan min mormor somnade in i cancer.
Sedan är det halloween också, alltid den 31 oktober. Jag har gissat på det som födelsedatum för mitt andra syskonbarn. Bebisen är klar runt där, eftersom gissningsdatumet från ultraljudet är uppskattat till början av november. Men bebis kan ju även födas längre in i november. Vi fick bara chansen att gissa och det gjorde jag på 31 oktober eftersom min syster älskar halloween.
Något annat är att jag verkligen vill skaffa mig en till hund. Jag tänker på det varje dag, det skulle kännas perfekt med två hundar och tror Lizzla skulle må bra av sällskap eftersom hon ogillar att vara ensam. Innan operationen var det inga större problem, men då hon satt i buren bredvid en andra hundar som skrek fick hon som panik vid lämning ensam. Jag tror att en till kompis hade lugnat ner henne, anledningen till detta är att hon kan gå undan och lägga sig själv utan mig. Hon har inga problem med att stå ute ensam (inhägnat) med annan hund eller om man själv gått. Men inne eller i bilen? Då får hon panik, tänker om det skulle underlätta med en kompis. Att hon skulle få sällskap.
Det som sätter käppar i hjulen är att i början måste någon passa valpen, och vem skulle kunna göra det. Jag jobbar inte så långa dagar, och är ledig på fredagar så då är det lugnt. Men de andra timmarna är frågan, jag vill så himla gärna. Jag tror nämligen att det är rätt.
Gick ner på stan till 7:00 idag för att göra naglarna. Det låg en tjock dimma över Falun och var kallt. Jag fixade fransarna och sedan lämnade Björn över Lizzla till mig.
Jag tog med Lizzla för en längre promenad som stannade på 9,4 kilometer. Inräknat med den kilometern jag gick ner på stan gick jag 10,4 kilometer idag en härlig start på dagen.
Jag tog och gick mot Kålgården med Lizzla. Dimman låg verkligen över vattnet vid ån och även vid Kålgården. Vi gick mot Bojsenburg och vidare till Jungfruberget. Sedan fortsatte vi mot Regemente och Arkens Zoo där vi köpte hundmat. Gick hemåt där jag skrivit på tenta, lyssnat på föreläsningar och städat.
Nu väntar kvällen här. Är verkligen jättetrött, och imorgon är det agility igen.
Ni som läser här regelbundet vet att jsg lider av restless legs. Så igår var jag till Kvarnportensvårdcentral och fick järndropp igen. Det var nästan ett år sedan sist, jag var där i oktober förra året och fyllde på senast.
Jag har restless legs, och när järnet går neråt så blir detta värre. Nu kommer jag få sova ett tag igen. Blir också ganska omgående gladare efter järndropp.
Det tar ungefär en timme allt som allt, med järndropp och att vänta 30 minuter innan man får åka därifrån med det är det värt. Dessutom är Kvarnportensvårdcentral några som erbjuder fantastisk vård och jag är riktigt nöjd med dem.
I augusti beslutade jag mig för att ta reda på saker från min barndom och tonårstid. Det var dags att få svar på frågor jag så länge undrat över. Jag kontaktade tre instanser och har fått svar från två, kan väl lite förstå att den tredje vill stoppa huvudet i sanden men jag kommer höra av mig dit snart igen.
Hur som helst först ut att få svar var från Region Dalarna och BUP. Jag behövde få veta varför jag blev inskriven där, och det var ingen rolig läsning. Jag blev ledsen över det jag vågade säga och vad jag inte sa. Ondast gjorde det när jag läser hur jag sagt till psykologen att jag kräks och svälter mig, av rädsla att bli tjock. Varpå hon svarat att: ”Det inte var någon risk för hon ser att jag är mycket smal”, och att jag i det såg nöjd ut. Jag brast itu. Antingen förstod hon min problematik, eller så gjorde hon det inte men jag vågade ju berätta och vad hände sedan? Ingenting, förutom år av ätstörningar och ett liv där jag alltid kommer kämpa med vikten.
Idag kom nästa svar. Jag kontaktade nämligen Polisen i Dalarna och önskade få ut förundersökningen från när min biologiskt pappa dog. Hon på polisen var verkligen tillmötesgående och letade tills hon hittade den hos Riksarkivet och jag fick höra av mig dit och göra en ansökan. Sedan hörde jag inget, förrän idag när jag fick den och betalade 52 kronor för allt.
Så många svar som föll på plats, när jag läst förundersökningen. Jag önskat att den varit något jag fått läsa som barn, eller åtminstone sett bilderna på bilen. Det blev så självklart att han dog där och då, alla saker som folk sagt till mig som inte alls stämde men som nu är svart på vitt. Jag fick äntligen veta! Jag vet äntligen, mitt lilla nioåriga jag vet! Av de få jag pratat med idag har frågan varit om jag blev rädd, och om jag är okej. Men jag mår bra! Jag fick se, fick veta! Vet tiden, fick se bilen fick förstå.
Mycket var också annorlunda i mitt huvud mot förundersökningen, jag trodde bilen var röd men den var vit. Den såg inte ut som jag trodde. Jag kände igen en sak också, men blev inte rädd få heller. Snarare kändes det som att jag kunde vila i saken, jag kanske kommer kunna sova nu. Äntligen kanske sömnen för mig blir lugn.
När min pappa dog den där påskafton 1993, och jag grät så sa jag till min mormor: Jag kommer aldrig kunna sova igen. Varpå hon sa att det kommer du. Men jag har aldrig sovit en full natt, och jag har aldrig gråtit en tår över hans död sedan då jag fick veta.
Alla människor som sagt ditten och datten. Fritids som tyckte det var en bra ide att några dagar efter hans död fråga mig om jag inte ville åka dit och titta, för mina vänner på fritids ville se. Vem frågar ens ett barn på 9 år en sådan sak? Jag sa ja, för att jag kände mig pressad då mina vänner ville se. Som tur var minns jag det knappt, jag var väl i chock.
Där kommer vi till mitt tredje svar på sanningen om min barndom. Orsa… Orsa som gett mig mardrömmar, som skapat ett inre kaos och ilska hos mig. Barndomens förbannade näste där som jag skyr som pesten, vars enda goda ting är orsadräkten och de få i min familj/släkt som bor kvar där, samt en vän som bor där. Men annars hatar jag platsen. Det är dags för dem att plocka fram sina papper om mig, jag vill läsa vad ni gjorde mot mig ur era ord. Hur kunde tillåta att en lärare mobbade ett barn på sju år till tio år. Hur ni kunde tillåta att den manliga idrottsläraren skulle stå i dörren till duschrummet och titta på oss tjejer från årskurs 2 till 6.
Hur ni kunde ignorera mig när jag bad socialtjänsten om hjälp som femtonåring. Hur ni totalt sket i att sätta in resurser när tre små barn förlorar en förälder!
Jag vill veta hur ni tänkte när jag skolkade, eller som man idag skulle säga led av problematisk skolfrånvaro. Hur ni kunde missa att jag vägde 45 kilo. Jag vill veta, och jag kommer inte ge mig, även om ni ignorerat min fråga en gång kommer den igen, jag söker svaren i det förflutna för att läka det lilla barnet som skrek på hjälpen som aldrig kom.
I söndags begav vi oss ut i skogen som jag skrev igår. Björn och Emma letade efter trattkantareller som vi hittade ett helt gäng med. Men vi fann också två gula kantareller. Stora var de också, under promenaden hittade vi även två karljohansvampar. De fick stå kvar men jag tog lite foton på en av dem.
Det är väldigt mycket svamp i år tycker jag, fulla gräsmattor med svamp. Även om dessa inte är ätbara, men insåg att jag nog ser fler svampar nu än jag gjort på många år. Tycker alltid man såg svamp som barn, men absolut inte på samma sätt som vuxen. Men i år tycks svamp och blåbär samt äpplen verkligen mått bra av värdet som varit.
Blev lite besviken imorse när min nagel som jag gör på salong inte höll ihop utan lossnade. Jag gör gelénagel så blev inte direkt jätteglad, fixade dem förra veckan. Nu måste jag vänta till minst helgen innan den kan åtgärdas.
Annars är det tisdag, vilket betyder att jag slutar jobbet 13:45 idag, vi ska åka ut till Kniva på eftermiddagen och då blir det mat och promenad. Imorgon är det specialsök på Falu brukshundklubb igen för Lizzla och mig. Det ska bli jättekul, sedan på torsdag är det sista amningskursen för denna gång. Ett fint gäng med gravida som får sitt sista tillfälle på kursen, jag hoppas de är nöjda.
Igår vann jag 100 kronor på Bingolotto. Perfekt kände jag som blev glad av vinsten.
Jag och Björn hjälpte Emma igår med att flytta in i sin lägenhet. Efter det så tog vi det lugnt ute i Kniva. Där en del av lugnet bestod av att leta efter trattkantareller, något som det blev en hel del av.
Idag har jag jobbat, efter jobbet sov jag en stund. Blev även att laga middag, en pasta med: kyckling, vitlök, chili, citron, cream fraiche, spenat och salt samt peppar. Rikgit gott blev det.
Efter det var jag på gymmet, hade migrän innan jag kom dit som lättade under träningspasset. Efter träningen tog jag och Lizzla en promenad på 3 kilometer tillsammans. Nu väntar sängen, för jag är riktigt trött. Hoppas jag slipper Restless legs i natt, gick med i Restless legs förbundet förra veckan och fick därmed hem saker därifrån.
Vilken vecka detta är och snart varit. Jag är helt slut, och det är bara lördag. Vi ska på agility idag, jag och Lizzla. Tiden är 10:00-12:15, och det ska bli kul. Sedan ska vi hjälpa Björns syster Emma som ska flytta. Gällande flytt har jag nu bott i min lägenhet i fem år. Trivs sä bra där, visst det är många som ifrågasätter varför jag ensam bor i en 4:a. Men jag vill fortsätta bo där, samt sett till vad jag betalar för den är skillnaderna inte stora mot vad en mindre kostar. Dessutom avskyr jag att flytta helt ärligt.
Annars då, har massor av kommentarer som ligger på vänt att bli besvarade. Har ännu fler bloggar att läsa ikapp som jag inte haft tiden för. Får alltid dåligt samvete av de sakerna, de känns som att andra tänker att man skiter i dem när jag egentligen bryr mig men helt enkelt är för slut för att kunna lägga tiden på saken.
Jag vet samtidigt att lyssna på mig själv är viktigt. Att svara och läsa när jag kan, är bättre än att pressa mig själv till max. Livet är en balansbräda man måste försöka hålla något så när stabil.
| Cookie name | Active |
|---|
Madeleine Stenberg