I augusti 2012 som snart är tretton år sedan var jag nyexaminerad lärare. Jag började mitt första år på Tjärnaängsskolan i Borlänge. Min första klass var en förskoleklass, och jag såg så mycket framemot att träffa dessa små barn med små gluggar och lekfullhet som barn har.
Jag föll snabbt för dessa små människor. Jag minns fortfarande namnet på dem alla, har stavningen i huvudet på deras man efter att suttit och skrivit dessa förhand. Jag minns alla fina samtal vi hade från de var 5/6 till 9/10 år gamla då. Jag minns när jag kramat någon som varit ledsen, jag minns när de sagt att jag var världens bästa fröken. Jag minns när ett gäng av eleverna kom in till mig i klassrummet i trean och var upprörda över att en annan elev sagt: ”Hon är världens sämsta lärare” och de stått upp för mig, och sagt att: ”DET ÄR INTE SANT! HON ÄR VÄRLDENS BÄSTA LÄRARE”. Inte för att jag tog åt mig utan för att de stod upp mot andra, det var något jag alltid velat lära mina elever att älska den de är, och att få känna sig älskade.
Tyvärr blev inte resan med denna klass som jag hoppats. Tanken var att följa med dem till mellanstadiet. Men psykisk ohälsa från min sida kom emellan, och när jag kom tillbaka fick jag inte gå tillbaka till den klassen för min chef inte ansåg att jag skulle det. Mycket mer var det också runt där som jag inte berättat för andra, men det jag fick uppleva som vuxen med psykisk ohälsa var verkligen ingen fin historia. Så jag sa hej då till den fina klassen, med glass jag köpt för mina egna pengar och lämnade den skolan för alltid.
Men något som aldrig lämnats är den känsla jag har för dessa små barn, som i fredags tog studenten. Jag har sett reels på Instagram av glada ungdomar vars ögon skiner som solen. Jag känner sådan glädje att se dessa fina vuxna människor som nu är vuxna, som en gång satt och lärde sig bokstäver. Som berättade hemligheter för mig och som jag verkligen tycker om, även om vi idag inte ses.
Det står så ofta om dåliga lärare, hur skolan är en plats där lärare förstör för barn. Men om människor visste vilja kärlek många av oss känner för dessa individer, hur man känner glädje över hur de får gå från små knoppar till blommor i full utslagen blomster. Hur det känns att få ta hand om det dyrbaraste en förälder kan ha under dagarna, då skulle så många fler förstå vilket värdefullt jobb det är med barn och ungdomar.
Tack Sjöstjärnan, klass 1, 2 och 3 B för jag fick vara med er när knopparna började slå ut lite smått. Jag är så glad för att se er lyckliga vid livets start! Fortsätt växa och följ era hjärtan! Tack för att just jag fick vara eran fröken en gång mellan 2012-2016.
