Mormor-arkiv - Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Madeleine Stenberg 24 oktober, 2025 4 Kommentarer

Imorse begav jag mig ner på stan för att fixa fransarna. Det tog sin tid och efteråt träffade jag Björn som överlämnade Lizzla. Jag och Lizzla gick hemåt och på stora Torget upptäckte jag ett till målat elskåp jag inte sett innan. Tycker nog ändå de andra är finare, men eftersom jag blivit på elskåpsjakt passade jag på att ta en morgonfoto även på detta.

Efter vi kom hem, och jag varit förbannat trött på cyklister. Idag var det en person med sitt barn som skulle cykla på en riktigt smal trottoar så jag fick pressa in mig och Lizzla. Sa ”det är nog bättre ni leder cykeln förbi här”, förälder bara skrattade och körde på. Idioter, ju äldre jag blir desto mer hat hyser jag till cyklister… Tyvärr är de flesta totalt inne i sin egen värld och tror att de har egna trafikregler…

Ifall när vi var hemma tog jag äntligen tag I studierna i Hundens beteende biologi som jag låg efter med. Gjorde klart två uppgifter och började på en tredje, har med den tredje inräknad två att lämna in varav den fjärde ska vara klar om en vecka. Skönt för mig som räknar med att vara i fas nästa vecka.

I alla fall lärde jag mig idag att hundar kan räkna till som max tio. Sedan kanske inte precis alla hundar kan räkna så långt, men det finns alltså individer som räknat så långt upp bland föremål. Det är alltså inte helt falskt att ägare till hundar påtalat att deras hund blir sur om man delar på godis, eller ger en mindre bit mat ibland de kan räkna ut saken.

Idag är det sju år sedan min älskade mormor somnade in. Hon är så saknad, tänker varje dag på hur gärna jag skulle vilja ringa henne. Saknaden finns kvar, men sorgen blir lättare, tomheten stannar för evigt.

Författarens egna ord. Sorg & saknad

Vad gör man med en söndagsmorgon.

Madeleine Stenberg 19 oktober, 2025 18 Kommentarer

När jag gick på lågstadiet någon gång 1991-1992, och min biologiska pappa fortfarande levde så dök låten Mare Mare med Anders Glenmark upp på tv. Jag älskare den fullkomligt, fick av min mamma ett band med samtliga låtar och favoriten var Mare Mare. Jag misstänker skarpt att jag gick i ettan, tv-programmet kan ha varit 24 karat. Om det inte var något som gick på parabolen vi hade utanför fönstret. Vi bodde i alla fall på Staren i Orsa, i första fyran en trappa upp. Jag ser mammas vita tv på hjulställningen framför mig och hennes gråa skinnsoffa och två fåtöljer. Ser inte ögonvrån både min mamma och biologiska pappa på plats i lägenheten.

Varför jag just fick detta minne i skrivande stund kan man ju undra? Klockan är 7:38, och mig veterligen så har jag inte drömt om barndomen i natt utan något helt annat.

Men textraden passade väl in på dagens rubrik: ”Vad gör man med en söndagsmorgon”. Just denna morgon är jag nyvaken, hör en fågel utanför som kvittrar. Det ser ut att vara ganska ljust utomhus, sista ljusa dagarna innan fulhösten. Nu börjar vi närma oss den för varje dag. Den sista fina höstdagen brukar vara min älskade mormors dödsdag den 24 oktober.

Jag minns ännu den 24 oktober 2018, när min adoptivpappa ringde mig och berättade att nu hade mamma och hennes syskon samlats hos mormor för det var nära. Att jag skulle skynda mig dit, jag kände redan på morgonen på mig att det var annorlunda i kroppen. Jag som inte har morgontidningen hörde den ramla ner i brevinkastet. Då visste jag, idag dör mormor. Jag gick till jobbet, aldrig fattat varför men bad om att få göra annat än följa med på utflykten då jag inte mådde bra. Jag borde stannat hemma, men det var som att saker gick i något förutbestämt att så här ska det gå till.

Stod där i förrådet på Hälsinggårdsskolan som jag jobbade på, när samtalet kom. Skyndade mig till där Björn bodde och hämtade bilen. Ringde min lillebror Mattias som befann sig på sitt jobb, och bad han göra sig redo. Ringde vår lillasyster Cilla om saken, hon bodde under den tiden i Södertälje.

Sedan körde jag Mattias och mig mot Mora lasarett. Träffade vår lillasyster Melissa där och gick upp. I hissen upp kände jag, nu lever hon inte mer. Det var precis så, hon hade somnat in innan vi kommit fram.

Förr om åren kunde jag känna, varför stannade jag inte hemma? Varför ställde jag inte bilen närmare jobbet, varför kör jag alltid lagligt? Idag så tror jag allt var precis som det skulle. Vi skulle inte vara med, mormor hade inte velat det. Istället fick vi bevara det vackra med mormor och slapp se henne somna in.

Vädret där med flaggan i topp då det var på FN-dagen var första riktigt kalla dagen. Ännu vackert på träden, dagen efter var fulhösten ett faktum. Efter detta har jag sett mönstret. Varje år den 25 oktober är fulhösten här, det är som att finhösten orkar hålla ut till den 24 oktober för att sedan släppa och ge vika, inför mörkret och den kommande vintern.

Så Mare Mare, Vad gör man med en söndagsmorgon? Idag ska jag nog ändå försöka njuta av sista lediga söndagen innan fulhösten kommer för 2025.

Lizzla vår mellanpudel Skilla vår mellanpudel Sorg & saknad

I sorg & saknad.

Madeleine Stenberg 20 augusti, 2024 6 Kommentarer

Så glad över att Björn tog Lizzla över natten, men det betydde också att jag fick sova ensam i natt. Det hade inte funkat så klart att göra på något annat sätt med min migrän. Men det är ändå något speciellt att somna och vakna bredvid sin hund. Jag avskyr att sova ensam.

Jag började tänka på den första natten efter Skilla dog precis, den där vidriga känslan av att vakna upp och veta att hon finns inte mer. Att vakna upp och veta att hon är borta, att lägg min hand där hon skulle sovit och veta att du är inte längre där. Den där känslan av tomhet. Jag har alltid hanterat dödsfallsdagen bättre än dagen efter. Dag två är vidrig, det är då tomheten kommer och sanningen är brutal. Det var lika när mormor dött också. Sedan det där med att tiden läkar alla sår, är absolut inte sant. Det gör fortfarande lika ont att tänka på mormor och Skillas dödsfallsdagar.

Skillas gör sig påmind varje dag, jag ser olyckan spelas upp framför mina ögon flera gånger per dag. Jag skriver inte om det lika ofta men det finns där, och jag saknar henne. Tänker ofta hur fint hon och Lizzla skulle haft det tillsammans som systrarna fått leva ihop. Jag hade så klart inte haft Lizzla om Skilla levt, men ändå finns tanken där. Det medför också att jag vet att jag kommer skaffa en till hund, för hundar är en viktig del i mitt liv.

Inlägget startade med att förklara att sova ensam, till att bli ett inlägg om sorg. Det behövs ibland. Jag sörjer Skilla och jag sörjer min mormor. Jag tänker på er båda varje dag!

Sorg & saknad

Fyra år sedan mormor lämnade jorden.

Madeleine Stenberg 24 oktober, 2022 14 Kommentarer

Så har det idag gått fyra år sedan min älskade mormor lämnade jorden. Jag saknar henne varje dag, och det där bullshit om att sorgen blir lättare för varje dag vet jag inte alls stämmer. Som med allt annat accepterar man sorgen, och lever ett liv som fortsätter. Men den gör fortfarande lika ont, och saknaden är fortfarande lika stark. Jag man förväntas säga att allt känns bättre, för det är det som är socialt accepterat. Men när jag skriver i min blogg så är det sanningens ord som framkommer och här är jag ärlig med mina känslor.

Det går inte en dag utan att jag saknar henne, inte en dag utan att jag vill ringa och berätta händelser från dagen och livet för henne. Igår var vi, jag, Björn och Skilla till Orsa på en liten resa. Jag passade på att besöka mormor och morfars grav. Vi tog en promenad runt Orsa Camping också, har inte varit där på många år. Det var helt nytt för mig, likaså såg byn annorlunda ut. Nitton år gör mycket med ett samhälle, och jag är så gott som aldrig dit. Senast var 2019, och eftersom mamma och adoptivpappa spenderar sina dagar i Furudal är det dit jag åker för att hälsa på, när mormor dog så blev inte Orsa självklart att besöka längre. Hon var väl den sista länken dit för mig.

Jag såg i alla fall Orsa med andra ögon igår, det var fint där. Finare än jag kommit ihåg att det var. Konstigt det där, en plats man bott på hela sin barndom som numera känns som en totalt okänd plats. Jag var som en turist i min hemstad, men efter nitton år i Falun är det ju så att Falun är mitt hem.

Hur som helst så var vi till Furudal i fredags: Jag, William, Björn och Skilla. Träffade mamma, adoptivpappa och min lillebror Mattias där, samt fina Nikki (hunden). Så träffade även familjen under helgen.

Hur som helst det är fyra år sedan du lämnade oss mormor. Du är saknad, SÅ oerhört saknad!

Sorg & saknad

Tre år av sorg och saknad efter dig, älskade mormor!

Madeleine Stenberg 24 oktober, 2021 8 Kommentarer

Min mormor tillsammans med sin tvillingbror Örjan och sin mamma.

Så har det alltså gått tre år. Jag förstår fortfarande inte att du är borta, att du ligger tillsammans med morfar som aska i en grav. Kanske askan är borta nu? Jag vet inte hur snabbt den försvinner men du är där och varit där sedan 2018.

Jag saknar dig varje dag, jag känner din närvaro då och då. Lite mer sällan nu än precis innan. Men jag hör dig svara mig när jag säger: ”Jag saknar dig mormor.” Med en lätt vid kommer då luften mot litt ansikte och ett viskande: ”Jag saknar dig å.” Att tiden skulle mildra sorgen och saknade har jag inte märkt. Jag vill fortfarnade ringa dig och berätta om händelser i mitt liv. Jag vill fortfarande skratta tillsammans, vara upprörd ihop eller bara prata om livet. Du min älskade mormor tänk om jag fick visa dig fotot ovan på dig och Örjan tillsammans med er mamma i färg! För så är tekniken idag, vi kan färglägga svartvita foton! På bara tre små år så kunde man göra det också.

Min saknad till dig mormor är för evig och för alltid. Jag älskade dig när du levde, och älskar dig idag. Tänker på dig och sörjer de tre år vi inte fick tillsammans för att cancern besegrade dig.

Sorg & saknad

Två år av sorg och saknad, älskade mormor.

Madeleine Stenberg 24 oktober, 2020 12 Kommentarer

Så idag har det gått två år sedan du tog ditt sista andetag, två år sedan cancern tog dig efter några ynka månader i den hemska sjukdomen. Jag förstår inte att det är två år sedan du tog ditt sista andetag, två år sedan jag och Mattias satt där i bilen och jag körde mot Mora lasarett för att vi skulle säga adjö. Vi hann inte fram och jag tror att det var meningen så. När vi mötte Melissa där på parkeringen så var det som att jag visste att det redan var försent, i hissen upp och sedan där när vi knackade på dörren och alla dina barn var samlade. När jag såg dig ligga där i sängen, och när jag kramade om mamma. När vi tre syskon av fyra stod där och höll om mamma och grät, för vår mormor var borta. Ditt skal låg där i sängen, och jag pussade din panna sa att jag älskade dig och att vi ses igen.

När vi sa adjö där, och sedan åkte till Orsa och mamma tillsammans. Grät där allihop, av saknad till dig. När jag och Mattias tog bilen på kvällen tillbaka mot Orsa så var solen på väg att gå ner, det var den första kalla dagen den hösten och på radion pratar en man som heter Ingmar precis som din bror. Så när vi svänger ut från Orsa säger han: Jag har skrivit en jazz till min fru Barbro, som heter Barbros Jazz. Ditt namn precis där och då, till solnedgången och skymningen. Jag och Mattias tittade på varandra och jag sa det vi tänkte: Nu säger du hej då!

Man säger att tiden gör sorgen lättare, men det där är en myt. Sorgen finns alltid där, man lär sig acceptera den och leva med den. Men aldrig någonsin att den lättar. Fortfarande kan jag tänka att jag ska ringa dig, eller får för mig att berätta saker för dig. Fortfarande kan jag tänka på dig och känna hur du nuddar min hand. Du finns här, även om jag inte ser dig. Du är så saknad älskade mormor, du som var min andra mamma. Jag tänder lite ljus under din tavla idag, tavlan din pappa målade på dig som ung. Jag dricker kaffe ur Rörstrands Ostindia som du tyckte så mycket om och jag tänker på dig, saknar dig! Två år utan dig, två år av sorg och saknad. Två år som jag fortsätter att älska dig, berättar om dig, skrattar kring allt fint du låtit mig uppleva med dig!

M	T	O	T	F	L	S
		1	2	3	4	5
6	7	8	9	10	11	12
13	14	15	16	17	18	19
20	21	22	23	24	25	26
27	28	29	30	31

Mormor

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Vad gör man med en söndagsmorgon.

I sorg & saknad.

Fyra år sedan mormor lämnade jorden.

Tre år av sorg och saknad efter dig, älskade mormor!

Två år av sorg och saknad, älskade mormor.

Du missade

Unicef julkula 2025.

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Fem en fredag v. 43: Destination (o)känd

Specialsök tillfälle 3 av 4.

Vem är jag.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

Media

Kontaktformulär

Cookie-filer

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Vilka rättigheter du har över dina data

Vart skickar jag dina uppgifter

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information