Visar: 1 - 3 av 3 artiklar
Ätstörningar Högkänslighet

Att minnas det du glömt.

Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: “Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: “De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: “Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, “nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

Högkänslighet

Om vägval och svåra orimliga beslut.

Ibland kommer du till en fas i livet där du måste välja en väg. Kanske står du där vid en skylt som visar två vägar. Den raka vägens skylt står det: trygghet på, den andra vägen står det: osäkerhet på. Vad ska man då välja, genom hela mitt liv har jag fått välja dessa skyltar. Vågat mig på vägar av osäkerhet och tagit mig på den trygga vägen. Alltid med tanken på att vad jag än väljer så blir det nog bra till slut.

Men nu är jag för första gången tveksam. Jag orkar inte längre ta trygghetensväg lika lite som jag orkar ta osäkerhetens. Det gör ont oavsett och kanske har jag slutat kämpa för första gången. Inte för att jag gett upp men för att jag fått kämpa mig igenom livet så länge att jag förtjänar att få en lugn tid.

Ibland undrar jag över varför vissa av oss få kämpa mer än andra? Hur livets lott fördelas. Är det för att vissa av oss tänker mera och därmed känner mera som gör livet tuffare? Eller vad beror det på?

Jag står där vid vägvalet i mitt liv och vet inte vad jag ska välja. Tänk om någon kunde välja åt mig. Jag är bra, jag duger som jag är. Jag är till och med förbannat mycket bättre än många andra på vissa saker. Men ändå står jag här och oroar mig för livet och framtiden. Vem är jag? Och vart är jag på väg?

Migrän & spänningshuvudvärk

En vidrig huvudvärk av kortisonsprej.

Jag vaknar alltid runt 04:00 på morgonen, tar lilla rundan med Skilla och går in och äter min frukost. Brukar sedan ligga i sängen en stund för att vila. Idag vaknade jag dock med rejält illamående och ett huvud som dunkade som om jag druckit alkohol. Det var en sådan hemsk känsla att jag var imponerad över att ta mig ur sängen. Jag tog rundan med Skilla, och åt frukost i tron om att det skulle hjälpa. La mig i sängen och tänkte att jag sover en stund så blir det bra. Inget stämde, istället blev det bara värre och det slutade med att jag fick skicka ett meddelande till jobbet snabbt och förklara att jag blir hemma.

Igår var jag så allergisk att jag ringde vårdcentralen för råd, de sa att jag skulle prova att dubbla min dos med kortisonsprej något jag gjorde. Det hjälpte absolut men vad jag inte visste var att just en biverkning är huvudvärk! Jag brukar sällan få biverkningar, jag tål inte ämnet acetylsalicylsyra som finns i bland annat Ipren. Men jag insåg alltså att jag även reagerar på kortision…

Ska jobba imorgon, men idag har jag mest tyckt synd om mig själv. Sådana dagar får man ibland helt enkelt.

%d bloggare gillar detta: