Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: “Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: “De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: “Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, “nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

3 kommentarer

  1. Nu ska jag skriva nåt som du troligtvis inte vill höra, men jag gör det ändå. Du är en mästare på att skriva om ditt inre kaos, dina känslor och hur du upplevde vad som hände med dig och dina känslor efter din pappas död.
    Nu har jag sagt det…
    Du är förvånansvärt medveten om “orsak och verkan”. Du vet precis allt om “när, hur och var”. Nu gäller det “bara” att bearbeta det hela. Å så medveten som du är om allt som har hänt dig är jag säker på att du klarar det. Men bra att du tar hjälp av en psykolog och att du faktiskt skriver av dig här på bloggen. KRAM!
    BP recently posted..Tråktorsdag

  2. Det där att stänga in känslorna känner jag igen. På behandlingshemmet så undrade de varför jag aldrig grät. Jag fick som barn lära mig att gråta blir inget bra av. Däremot har jag nu blivit bättre på att visa mina känslor men ibland känner man att man stänger in de. Hoppas det blir bättre snart för dig och att du någon gång får må bra. Kram

  3. Fy vad hemskt det låter nu. Men så var det förr. Vissa tyckte att man inte skulle tala ut om sina tankar & känslor. Det fanns inte då att man behövde prata ut om saker som har hänt eller saker som berör en. Som gör att man mår dåligt.
    Tur att det är så självklart idag att prata om. Känslor & det som snurrar i huvudet på en 🙂.

    Att lyssna på en låt som knyter sig an en som har gått bort kan ju vara läkande för en.

    Det som folk sa till dig då som ung att du inte fick göra visa saker. Som att sörja. Det tror jag är en stor faktor till det som du kämpar med idag ❤️

    Berörande men jättebra inlägg ❤️

    Stor StyrkeKram till dig 🤗❣️
    Jessifri85 recently posted..Inte en optimal dag för mig

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: