Det har jag fått riktigt helvete. Inte ens känt av de så de var ännu värre har väl haft de i några månader tror jag. Nyss lagt William och håller på att skriva ett PM till skolan ska skrivas minst 2500 ord nu har jag skrivit 1547 ord. Jag fattar inte hur jag ska kunna fylla med 1000 ord till, men lär väl dra på med nått dravel så man får till det som ska skrivas. Har skrivit om hållbarutveckling och om genus, eller jag håller på att skriva om genus just nu. Det är så jävla svårt att skriva om saker när man inte alls vet vad dom egentligen tänkt att man ska få fram. Jag har verkligen ingen aning om hurvida jag kommer bli godkänd eller inte.

Våra gestaltningar idag blev godkända. Och våran grupp INTE för att skryta var bäst. Det blev mycket skratt och våran seminarieledare Lena sa så här efteråt: ÅH, vilket jobb ni lagt ner på eran gestaltning och den var så bra, ÅH jag hade velat spara den ju. Hehe, jag tyckte det fick fram budskapet att hon hade sin favorit *s*.

Jag älskar min utbildning, visst det är aningen mycket flumm ibland men det är kul. Jag trivs där, jag har kommit rätt. Det känns skumt att tänka sig att man ska bli lärare. Jag har aldrig sett fröknarna på dagis som lärare förut men sen jag börjat utbildningen ser jag ju att man är lärare och pedagog. Man lär barnen saker och man själv utvecklas så himla mycket. Jag älskar min utbildning och det roliga var jag hatade skolan som barn och tonåring nu ska jag bli fröken själv. Och jag tror jag kommer bli en bra fröken, för jag har så himla mycket i bagaget ett helt liv med massa olika saker.
Jag känner mig ibland som jag är lika gammal som dom som är i min ålder, jag känner inte alltid att dom som är 5 år yngre är så pass mycket yngre än mig förens dom ställer vissa frågor till mig om barn, då känner jag mig gammal nästan som klassens mamma. Ibland känner jag mig som dom andra i klassen men ibland är jag den äldsta, det är skumt att liksom pendla så dära men det ger mig så mycket. Jag får umgås med folk och sedan får jag delge mina erfarenheter.
Jag vet det blir så himla mycket snack om min utbildning. MEN jag tycker så mycket om den det är därför. Jag är så jävla stolt över mig själv. Jag var liksom flickan utan framtid när jag föddes, idag har jag framtiden framför mig och massor med erfarenheter som följer mig, jag är så stark. När jag började första året på gymnasiet och var ett vark, deppad, självmordslysten och sårbar men gav skenet av att jag var osårbar och lycklig som alla som är deppade gör, så såg en lärare rakt in i mig. Vasti hette hon, på något vis har denna lärare påverkat mig. Under 1½ års tid var hon min lärare och även om det inte var speciellt länge eftersom jag hoppade av så sa hon till mig under ett samtal mellan oss. Madeleine jag tror på dig, du är ett maskrosbarn men du kommer att tränga genom asfalten en dag, det är jag säker på. Den dagen var jag 17 år och trodde henne inte idag är det 7 år sen och hon hade rätt. Jag var ett asfaltsbarn på den tiden och jag har trängt genom asfalten, här står jag nu som MAMMA och STUDENT och har lyckats gå från en självmordsbenägen människa till världens lyckligaste människa. Så ja, JAG är ett asfaltsbarn som trängt genom asfalten och jag är så lycklig och så stolt över mig själv.
JAG HAR LYCKATS! JAG HAR LYCKATS!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: