Hehe, sonen gillar att sjunga så nyss sjön han med i låten på spotify, var pokerface. Han gillar den och sen gillar han den där låten ”So what” med pink tror jag? I alla fall han önskar sig Lego Rockband, men nu fick han ju Ps3 igår så de för vänta, jag vill också ha rockband men jag vill ha the beatles, verkligen jätte gärna vill jag ha de spelet. Är väl kanske konstigt för andra att fatta hur man kan vilja ha rockband beatles? Men är liksom väldigt uppväxt med Abba och Beatles då min mamma spelade dom skit ofta när jag var barn. Det blir liksom så med viss musik misstänker jag, har ens föräldrar lyssnat på något så ärver man på något sjukt vis ändå en viss känsla för den musiken. Kanske för den ger en minnen? Jag minns liksom mycket av pappas musikstil, det är mer hans musikstil jag minns än själva honom. MEN så är det ju så att våra sinnen är dom vi minns mest, som smak, lukt och hörsel och känsel. Såna saker sätter minnen mer än kanske andra saker. Jag kan nämligen fortfarande 16 år efter min pappas död när jag luktar på hans plånbok minnas hur pappa luktade. Hur lukten finns kvar på plånboken idag vet jag inte? Dofter försvinner ju men jag tror mitt minne återbringar pappas doft just från plånboken, och lika är det med viss musik när jag hör Eddie Meduza och Glasögon orm och volvo blir jag i sinnet 8 år igen och sitter i framsätet på pappas bil utan bälte ute i skogarna i Orsa och letar efter älg. Ett av pappas intressen jaga och vara i skogen. När jag tänker på såna saker så minns jag ljuset i bilen, musikens dovhet och känslan av att det var jag och min pappa mot hela världen, bara jag och han. Inte för mitt liv var lika enkelt för andra barn men jag var trygg där med endast jag och pappa i bilen och han var nykter. Undrar hur mitt liv varit om han inte hade dött när jag var barn? Hade jag då ändå mått dåligt under hela mina tonårsår, hade jag träffat dom människor jag träffat? Men framför allt hade jag haft min son? Förmodligen inte, trots att jag alltid kommer sakna en bit av mig själv i och med min pappas död är jag ändå tacksam över det liv jag fått och lever idag. För tio år sedan innan det blev 2000-talet skulle jag aldrig trott det, att jag tio år senare skulle säg att jag är tacksam för allt skit jag gick igenom som barn och tonåring för det är dom motgångarna som gjort mig till den starka människa jag är idag. Så Abba och Beatles och Eddie Meduza även om jag inte säger er vara direkt några favoriter har ni ändå präglat mitt liv på ett bra sätt. Ni var min barndom.
