Ska jag vara ärlig tycker jag inte det känns så kul med efterseminarium som vi har idag, förseminarium är okej med efter känns pest och pina. URK, orka vara i skolan från 9-14.30 framför allt när man känner att man borde göra så jävla mycket saker. Jag föredrar hemmastudier märks de? Hehe.
Nyss lämnat över William till hans förskola, är meningen att jag ska ha Wild Mango idag men den ända som tackat ja, kanske får lov att vara hemma och vabba hörde jag så då lär jag ringa och avboka skit tråkigt kollektionen är så himla fin. Men jag känner så sjukt få personer med barn dom ända vänner jag har med barn är 6 stycken och av dom är det 1 som jag ser som vän och 1 som är mamma till williams tremänningar (ser henne som vän också, men är ju som sagt Williams tremänning) sen dom andra är ytligt bekanta. Sa till sonens pappa igår att jag känner ju typ inget folk med barn som jag umgås med. Inte så konstigt kanske, dels bor jag i en stad jag inte är född och uppvuxen i sen är jag student och det är väl rätt stor brist på föräldrar där, det finns men ändå majoriteten är 19-25 utan barn. Jag därimot är nyss fyllda tjugosex med ett barn som fyller sex år i år. Jag har oftast det äldsta barnet där jag hamnar när folk har barn, ska jag vara ärlig träffar jag nästan aldrig någon som har äldre barn än mig och har dom de är dom minst 10 år äldre och har barn som är runt min sons ålder. Jag har dock inga problem att umgås med människor som är äldre än mig själv men tio år gör mycket. Jag minns när jag väntade sonen, kände inte en kotte som var gravid och dom gånger jag träffade andra gravida var dom 30+, jag kände ju att dom gjort så sjukt mycket som inte jag hade. Fast jobb, gått på högskolan eller på annat vis var vuxna. Jag kände mig inte vuxen alls när jag var bredvid dom å andra sidan så är det ju så att jag inte skulle känna mig vuxen brevid dom heller, jag känner mig fortfarande liten när någon som är 35 pratar med mig men det handlar ju om rangordning skulle jag tro? Det där med rangordning känner man ju av oavsett vart man befinner sig. På lärarutbildningen är det extremt i alla fall här i Dalarna, det är som att seminarieledaren går in i någon slags lärare elev ställning och man blir som den där fjuttiga högstadieeleven igen som lyssnar på läraren. Fast de kan man inte direkt anklaga mig för att ha gjort på högstadiet, jag var ju typ aldrig ens där. Men förstår ni principen? Lika är den där rangordningen på jobb, när man jobbar med någon som är äldre en än själv så lyssnar man likt ett barn på vad den personen säger och gör de den personen ber än fast man kanske inte vill eller känner att det känns bra just för att rangordningen säger till en så. Egentligen hatar jag att känna mig liten, förmodligen för att jag är ett typiskt exemplar av en storasyster. Jag har styrt och ställt med hela familjen redan som barn, aldrig kunnat ta ett nej (kan det inte nu heller. Blir skit sur om någon säger nej till mig) , alltid bestämt och tagit över. Jag märker att jag lätt tar för mycket plats ibland. Men jag är också sån som gärna tar hand om andra, jag bryr mig förbannat mycket om när vänner och familj mår dåligt och jag är villig att göra saker på riktigt när någon betett sig illa mot någon jag tycker om. Jag är inte en av alla dom som säger att jag ska göra något för det ska låta tufft jag gör saker, beter någon sig som skit mot mig? Då ger jag igen hundra gånger upp som den starka storasyster jag är.
Men så vissa stunder när man känner rangordningen, då blir man liten. Något jag inte alls gillar.
