Haha, i torsdags följde William med sin farmor till Willys medans sonens pappa lagade mat och jag fixade en sallad. I alla fall så ringde sonens faster till sonens farmor och ville sen prata med William,
hon frågade då honom: William vad gör du?
Williams svar: Jag är på stan och dricker öl!
Vi drog till syrran, William njöt av varje sekund med hundarna. Den lilla älsklingen verkligen älskar djur och hundar. Han blir helt till sig. Det gör ont i mitt hjärta att jag inte kan ge honom en hund. Men som min mamma sa, du kan inte ge honom allt. En antydan om att han är bortskämd. William får visserligen allt han vill ha, men det beror på att han är ensam, dock får han önska sig saker så till födelsedagar och julaftonar får han saker, att han då får massor av mig och hans pappa samt av hans släkt kanske inte är så konstigt han första barnet , barnbarnet så självklart skämmer folk bort honom. Det är bara så, sen är han inte sån som KRÄVER saker i affären. William vet att han får önska sig saker, när vi går på till exempel barnens hus så pekar han och berättar att mamma / pappa det där önskar jag mig. Han berättar om det, och han sparar även pengar själv så han kan köpa saker han verkligen vill ha, så jag vet inte hur man tänker med bortskämd. Är det att man får massor med saker som är bortskämt eller är det att dom får önska sig saker och sedan får det och bli glada och tacksamma för det? William blir SÅ himla glad för saker han får, han är inte sån som förväntar sig att få saker och sedan slänger det åt sidan. Han blir glad ända in i hjärtat. Jag tycker kanske inte sånt är bortskämt? Men det kanske det är, frågan är vad bortskämd är. VILL förtydliga att jag bara tänker utifrån att folk antar att William är bortskämd, min mamma är knappast den första som antyder det. Men jag tycker att vara bortskämd är när man inte bryr sig när varje ting inte betyder något. För William betyder varje sak något han får längta mellan födelsedagar och julaftonar på att få saker, jag tror inte det kallas att vara bortskämd att man får det då, snarare kanske att man får uppfylla sina drömmar.
I alla fall tacosen blev jätte bra. Hade med massor med gott och jag är rejält nöjd. Tyvärr hann jag med att handla innan jag läste era tips. MEN nästa gång ska jag använda mig av dessa!
Lillasyrrans hundvalpis.
Grrr
Är klockan, jag väntar på att min lärare ska berätta om tentan. Plz gör så jag är godkänd. Jag kan inte låta bli att önska de, hatar att vänta på en tenta och sen när man inte vet hur det gått. Ansökte om CSN till sommaren, så himla skönt. Sonens pappas semester veckor har vi gjort saker på varje år nu. Fördelen med att sommarstudier man kan kombinera livet som mamma med att ha en form av semester. Jag trivs med den saken.
Annars? Det är inget speciellt. Ska hämta William strax så ska vi gå till bussen och åka till syrran. Tänkte ta med systemkameran när jag ändå ska dit. Sonens pappa hämtar oss sen så då ska jag hem och börja laga maten. Märks att jag går på pulver diet nu är så där sjukt sugen på saker som jag alltid blir när jag bantar. DOCK vet jag att det endast beror på att jag drar ner på suget och när suget försvinner är allt bra igen. Imorgon ska jag äta lunch med Lisa så då blir det pulver diet till frukost och middag.
Tiden går, om en kvart ska jag gå mot sonen förskola. Bra att vara ute i god tid.
ÅHHHH!
Gissa vem som blev glad nyss. Gått runt med sån där, jag kommer säkert inte in ångest i flera dagar så gick jag in idag och VISST! Jag var antagen till tre kurser, två på mitt universitet och en på linne universitetet. Spännande, det betyder att jag kommer få ett högskolepoäng från ytterligare ett ställe. Jag gillar det, att läsa på olika ställen. Blir en rätt stor bredd på utbildningen då. Nu ska jag ta mig en nutrilett, sen om cirka 2 timmar ska jag och William ta bussen till syrran och hennes karl. Blir nog skoj.
Vad gör ni?
Slänger in lite bilder på vad jag såg i morse när jag gick till apoteket och maxi.
En mamma mitt i skogen.
En liten bebis gran.
Ser ut som någon gjort ett hjärta i trädet.
Stadsparken.
Liten söt stuga i stadsparken där dom säljer glass under sommaren.
Vattnet vid stadsparken, Är alltid mysigt att gå där.
Mata änderna och se alla andra djur som bor där under sommaren.
Blommer som Ru i nalle puh säger.
På väg till lasarettet för att hämta ut mediciner.
En liten ensam kotte.
En fågel flyger över vägen.
Gick genom regementesområdet. Där är studentbostäderna.
Förut har det alltså varit till militärerna.
Numera är detta en gymnasieskola.
Men förut var detta till något helt annat.
Mina mediciner.
USCH!
Fick lov att ringa till barnmorskemottagningen på britsarvet och avboka min cellprovstid och byta till ny. Får panik, hatar sånt där. Inte själva undersökningen utan tiden innan och efter. Tiden innan går jag och oroar mig med tankar som, tänk om du har avvikelser tänk om du ska dö osv. Sen efteråt när jag tagit provet går jag runt och är nervös tills jag får svaret och ringer och trackar stället jag tagit prov på bara för att se om dom fått in. JAG är livrädd, jag har rejäl fobi för sjukdomar av alla dess slag så såna här saker gör mig helt jävla nervklen. Jag hatar det. Har nog alltid varit rädd för att bli sjuk, jag har nog också testat det mesta i sjukdomsväg av rädlsa för att något ska finnas. Hivtest gör jag ju nu varje gång jag lämnar blod men det skrämmer mig inte, för jag är inte smittad även om första provet gav mig rejäla ångest attacker. Men diabetes har jag kollat när jag var 13, sen har jag kollat mig för hiv flera gånger innan de också, alla gånger innan jag började ge blod gav mig sådan ångest att jag kunde ligga och gråta på nätterna, cancer eller leukemi fick min mamma mig att testa mig för när jag var rejält underviktig när jag var 14 år och mamma av en slump såg att min ryggrad hade bytt färg. INTE av smuts alltså utan där ryggraden går hade den börja få mörk färg. JAG var livrädd men det visade sig att jag led av undernäring och att dom tyckte jag skulle äta, jag vägrade så dom kom med förslag att jag åtminstående skulle börja dricka saft. SOM det funkar på någon med socker och fett fobi med aneroxia?
Kanske ska säga att jag dolde min undervikt med kläder, var ytterst få människor som såg min kropp. Jag hatar den så varför visa den?
I alla fall, min hypokondriska sida kommer inte för intet. I och med min astma blir jag jämt rejält sjukt. För normalt folk så innebär en förkylning lite snuva och kanske feber. För mig innebär den heldäckad i soffan eller sängen, dödslängtan och svårigheter att andas. OFTAS slutar dom också på akuten med inhalation. Inte direkt världen roligaste, jag har vant mig. Jag antar att det är därför jag är livrädd för sjukdomar? En annan sak är väl också att jag ofta haft något fel, ett tag hade jag FAN alla jävla sjukdomar så nu när det kommer till cellprov är jag skit nervös.
MEN jag skulle aldrig, strunta i att gå dit. Jag anser att man bör lämna cellprov, tänk att det kan rädda livet på en om man får behandling i tid.