24.se

Surfade runt efter minneskort och hittade detta. VERKLIGEN bra pris för så mycket. Så nu är jag sugen på att handla där. Blir nog att beställa det här tills kvällen för det känns riktigt billigt.

Ska rådfråga lite med Björn om han tror det funkar till min kamera, i så fall slår jag till.

Här har ni era EKTA pärlor, ta väl hand om dom för dom är lagda av någon som bodde här förr i tiden!

Jag älskar Astrid Lindgren och alla böcker och olika uttryck som speglats i hennes böcker men även i filmerna. Som detta från Alla vi barn i bullerbyn. Man garvar ju så det inte finns ord för det. Eller när Lotta far fram på tant Bergs cykel och far över staketet ner i busken. Eller ännu bättre när Lotta står i gödselstacken och gråter och får frågan “MEN Lotta vad gör du där i Gödselstacken?” och hon svara “JAG vill växa och bli stor” . HAHA, jag älskar också i boken Barnen på Bråkmakargatan när Lotta tvingar den lilla kusinen att göra diverse saker och dom sedan tar plättar och sätter fast uppe i trädet. Sådan kreativitet som bara barn kan framkalla.

Eller Pippi när dom befinner sig ute och hon säger “UTAN snus i två dagar försmäktar vi på denna ö” när sedan Tommy säger att MEN vi behöver ju inget snus och Pippi säger, VEM är det som är mest utan snus den som håller på med snus eller den som INTE håller på med snus. Det är sant, så fint och logiskt ur ett barns lilla fantasivärld, det därför jag alltid sitter och ler framför Astrid Lindgrens filmer för på något vis blir man barn igen, den där känslan av att fortfarande leva i fantasins underbara lilla värld. Men jag säger inte att det är lätt att vara barn och helt utan bekymmer för i barns små underbara världar finns det massor med bekymmer med, saker som får deras tid att tänkas på. Som när man undrade vem man skulle leka med och skräcken att ens bästis skulle träffa en ny bästis. Sorgen när ens favorit nalle gick sönder eller känslan av att vara dum fast man egentligen inte riktigt förstått att man varit de.

FÖR även om vi som vuxna tror barn befinner sig i en rosenröd värld som vi minns den så glömmer vi dom små, små problemen barnen har. Problem som vi ser som så små men som för barnen är större än något annat.

Mitt augustilöfte att dejta.

Okej, jag är en fegis som drar mig långa vägar när folk raggar på mig. Jag har en spärr, något som säger inombords att det är fel av mig att dejta eller träffa någon för det inte är Williams pappa, och det gäller oavsett vilken pappa jag haft till mitt barn. Det låter konstigt för alla er som lätt slänger er in i nya relationer men för mig så är det en känsla av att göra något fel, att faktiskt förråda mitt barn. För det är precis så jag känner det. Jag har en spärr som gör att jag inte vill träffa någon för det skulle kännas som ett misslyckande. Jag vet det själv, jag säger det inte till folk för folk förstår inte sånt för vadå det är ju bra att träffa någon ny. Men för mig är det något som känns så fel. Redan när jag var liten hatade jag känslan av att ha en person som skulle ta min pappas eller mammas plats. Jag lovade mig själv att ALDRIG bli en av dom föräldrar som byter partner om det så skulle betyda ensamhet och jag är en kvinna av mina ord och principer. Har jag bestämt mig för något så är det bara så, jag sviker inte löften och framför allt inte löften till mig själv. Att svika mitt löfte och försätta mig son inför samma känslor som jag själv hade, känns som det värsta sveket jag kan göra mot honom men också mot mig själv. Det skulle kännas som otrohet mot mig själv och alla dom känslor jag bollades med som barn.

Det är svårt för andra att förstå, det är också så att många redan från det William föddes poängterat sin ställning i halvsyskon för mig. Vilket gör att jag verkligen känner att om jag skulle träffa någon och skaffa barn finns det många som skulle tycka att det var ett svek mot William. Det är ju de det också blir ett svek en känsla av att folk kommer se det jag gjort som ett hån. Jag står nu i en situation sedan 4 år tillbaka där jag dagligen drömmer om att skaffa ett till barn, något som verkligen skär i hjärtat på mig. Varje morgon vaknar jag och drömmer om att få skaffa fler, varje kväll går jag till sängs med en dröm om att SNÄLLA gör så jag kan få ett till barn. Jag vet vad folk runt mig tycker om tanken på att göra en insemination vilket jag grubblar på fram och tillbaka, men jag vet för när jag la upp den tanken trodde folk först det var ett skämt för att sedan bli förbannade när dom insåg att jag menade det jag sa. Än en gång strider mina drömmar i mot allas principer och moraler.

Det finns många som vill att jag ska träffa någon, men som jag skriver skulle det vara otrohet mot mig själv. En otrohet jag inte skulle klara av, för den skräcken jag känner när någon kille kommer nära mig är känslan en slags instängdhet och ett skrik att VAD DU ÄN GÖR så var inte med honom, tänk på och så kommer allt upp igen. Mitt löfte till mig själv. Mitt löfte likt en nunnas tro till gud att inte svika något som svurit på. Hur ska någon förstå min känsla? Jag tror det är omöjligt för människor runt mig ger inte sådana löften, människor runt mig drömmer inte ens om att ge upp sådana saker. Men nu står jag här med ena foton bland mina löften och ena foten vid mina drömmar och hur ska man göra för att inte gå av på mitten. Ska jag ge ett augustilöfte till mig själv att våga dejta och svika allt det jag lovat mig själv i 21 år eller ska jag följa mina drömmar, när jag vet att drömmar är för människor som inte lever på samma löften som mig själv?

För drömmar är inte verklighet men löften är verklighet och drömmar är något man inte bör ha, så jag står här vid ett vägskäl mellan drömmar och löften och har inget annat val än att stå kvar livet ut.