Okej, jag är en fegis som drar mig långa vägar när folk raggar på mig. Jag har en spärr, något som säger inombords att det är fel av mig att dejta eller träffa någon för det inte är Williams pappa, och det gäller oavsett vilken pappa jag haft till mitt barn. Det låter konstigt för alla er som lätt slänger er in i nya relationer men för mig så är det en känsla av att göra något fel, att faktiskt förråda mitt barn. För det är precis så jag känner det. Jag har en spärr som gör att jag inte vill träffa någon för det skulle kännas som ett misslyckande. Jag vet det själv, jag säger det inte till folk för folk förstår inte sånt för vadå det är ju bra att träffa någon ny. Men för mig är det något som känns så fel. Redan när jag var liten hatade jag känslan av att ha en person som skulle ta min pappas eller mammas plats. Jag lovade mig själv att ALDRIG bli en av dom föräldrar som byter partner om det så skulle betyda ensamhet och jag är en kvinna av mina ord och principer. Har jag bestämt mig för något så är det bara så, jag sviker inte löften och framför allt inte löften till mig själv. Att svika mitt löfte och försätta mig son inför samma känslor som jag själv hade, känns som det värsta sveket jag kan göra mot honom men också mot mig själv. Det skulle kännas som otrohet mot mig själv och alla dom känslor jag bollades med som barn.

Det är svårt för andra att förstå, det är också så att många redan från det William föddes poängterat sin ställning i halvsyskon för mig. Vilket gör att jag verkligen känner att om jag skulle träffa någon och skaffa barn finns det många som skulle tycka att det var ett svek mot William. Det är ju de det också blir ett svek en känsla av att folk kommer se det jag gjort som ett hån. Jag står nu i en situation sedan 4 år tillbaka där jag dagligen drömmer om att skaffa ett till barn, något som verkligen skär i hjärtat på mig. Varje morgon vaknar jag och drömmer om att få skaffa fler, varje kväll går jag till sängs med en dröm om att SNÄLLA gör så jag kan få ett till barn. Jag vet vad folk runt mig tycker om tanken på att göra en insemination vilket jag grubblar på fram och tillbaka, men jag vet för när jag la upp den tanken trodde folk först det var ett skämt för att sedan bli förbannade när dom insåg att jag menade det jag sa. Än en gång strider mina drömmar i mot allas principer och moraler.

Det finns många som vill att jag ska träffa någon, men som jag skriver skulle det vara otrohet mot mig själv. En otrohet jag inte skulle klara av, för den skräcken jag känner när någon kille kommer nära mig är känslan en slags instängdhet och ett skrik att VAD DU ÄN GÖR så var inte med honom, tänk på och så kommer allt upp igen. Mitt löfte till mig själv. Mitt löfte likt en nunnas tro till gud att inte svika något som svurit på. Hur ska någon förstå min känsla? Jag tror det är omöjligt för människor runt mig ger inte sådana löften, människor runt mig drömmer inte ens om att ge upp sådana saker. Men nu står jag här med ena foton bland mina löften och ena foten vid mina drömmar och hur ska man göra för att inte gå av på mitten. Ska jag ge ett augustilöfte till mig själv att våga dejta och svika allt det jag lovat mig själv i 21 år eller ska jag följa mina drömmar, när jag vet att drömmar är för människor som inte lever på samma löften som mig själv?

För drömmar är inte verklighet men löften är verklighet och drömmar är något man inte bör ha, så jag står här vid ett vägskäl mellan drömmar och löften och har inget annat val än att stå kvar livet ut.

8 kommentarer

  1. Jag tycker absolut du ska ut och dejta, vill du verkligen vara ensam för resten av ditt liv?
    Jag ser det inte som ett svek mot W. Du måste ju med få vara lycklig och få dela ditt liv med. När han växer upp sen då och du står där helt själv? Vill du verkligen vara själv då?

    1. Jess – Jag borde nog de, ändå är det den där spärren jag har. Något som säger att det är fel även om jag vet i en del av mig att det inte är det. Jag vill inte leva ensam men det är som ett krig med mig själv.
      :/

  2. För d första, snygg ny design. 🙂 Har inte varit in här på ett tag. Du har hunnit me att blogga en hel del sen jag va in sist, en flitig bloggare 😀

    Sen. Känns som att du e så himla hård mot dej själv. Klart att du måste kunna träffa killar utan att d gör William ngt. Han bör ju inget heller få veta innan d kanske börjar bli mer “seriöst”. Tycker d e hemskt me folk som struntar helt i sina barn & träffar än den ena & än den andte framför ögonen på sina barn. D e inte alls bra.
    Men d e inte heller bra att tänka som du gör. Om du nu gör d & inte använder din son som täckmantel för att inte träffa andra killar 🙂 Känns som du kanske egentligen inte e redo just nu heller. Man ska inte tvinga fram sådant, utan ta allt som d faller bara. Du e ung Madde. Ingen panik 🙂

  3. Tycker man får göra som man vill. Men om du VILL prova dejta och är rädd för Ws skull på grund av att du vet hur de känns, så finns det ju klart bättre sätt att göra det på än att dra ut och träffa nya karlar på fyllan och ta med hem på en handvänding.. menar absolut inte att det låter som nått DU skulle ens överväga att göra, jag tror du vet vad jag menar. :/
    Cecilia recently posted..Seems unlikely

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: