Paket
Spel 😀
Sedan från Siba fick följande följa med mig hem. Behöver eftersom jag läser på distans.
Verkar funka bra också.
Paket
Spel 😀
Sedan från Siba fick följande följa med mig hem. Behöver eftersom jag läser på distans.
Verkar funka bra också.
Väntar på att dom ska komma hit och byta lås. Stod att det skulle bytas från 13onde och hela v50 tycker dom kunde börja med mitt hus hehe. Jag gillar inte väntan, är ju soft när dom bytt ut låsen också så är det gjort sen.
Har lätt långtråkigt här, William är i skolan. Klockan är snart tjugo över elva och jag har noll koll på vad jag ska göra. Plugga då i och för sig men det pysslar jag med hela tiden så.
Tycker posten kunde komma nu, känns som den är efterlängtad.
Idag är det Lucia och det vet ju alla redan.
Jag har tänkt lite på vad Lucia i ett år. När jag började på lärarprogrammet och flera år innan såg jag mig själv som feminist, jag har alltid haft åsikter som vad jag anser vara feministiska, då inte (familjeliv rabiata menskossor feminist) utan jag står för alla människors lika värde, rättigheter och att kvinnor och män ska ha SAMMA rätt till lika lön och välja sina livsöden själva.
Men då har vi då lucia, när jag var barn tyckte jag det var var sånt fint. Jag brukade få vara lucia så gick vi runt till grannarna och bjöd på fika bröd (jag och mina yngre syskon) . Det var mysigt, brossan var tomte. På låg och mellanstadiet sen så var det lika roligt man såg fram emot lucia få se fin ut med glitter och levande ljus. Men jag minns att killarna som fick vara stjärngossar led och hatade varje sekund av Lucia, då kunde jag absolut inte förstå varför.
NU är jag mamma, mamma till en son dessutom och jag kan ju förstå varför pojkarna led av att vara stjärngossar. Hur roligt kan det seriöst vara att gå runt med ett långt vitt nattlinne med en dumstrut på huvudet helt emot sin egen vilja. För när lucia och tärnorna är jätte vackra så står stjärngossarna mest där och inte alla har samma glans. Då finns det säkert någon som skriker ”JA men det är bra att flickorna får synas någon gång”, jo visst men varför ska dom synas som vackra? Ska dom inte synas i klassrummet via talet då istället?
Jag förstår att alla flickor gillar Lucia, men jag förstår varför alla pojkar lider. Alla flickor får ha fint glitter, alla pojkar får ha strut. Flickor får gå med rött band eller glitter, pojkar får gå utan sånt. Medan flickorna är fina står pojkarna där bakom och plågas. Att det dessutom ska vara så gör inte saken bättre. När pojkar sedan anmält sig för att vara lucia har lärarna på skolan ofta blivit upprörda för ett sånt dåligt skämt. Samtidigt tänker jag att skolan ska vara en plats för alla med allas lika rättigheter, om vi ska göra samhället jämställt då bör även pojkarna får vara lucia. För om pojkarna är lucia och vågar bära klänning och se fina ut, ja då visar det ju att pojkarna kan ”sänka” sig på kvinnans nivå, det är ju ändå lite de vi eftersträvar.
Lucia är en fin tradition som är helt könsbunden och kravet är att det ska vara som det alltid varit. Ganska tragiskt egentligen.
Så då tänker ni, vad ska William vara då? Hans skola ska inte fira lucia, istället ska barnen öva i kyrkan idag för julshowen imorgon när alla från f-9 ska sjunga och göra nummer för oss föräldrar. Det känns toppen, inget fjant med lucior utan helt enkelt barn som får göra något dom tycker om, dessutom ska alla barnen vara tomtar!
Det känns helt super för mig som mamma!
Kändes skumt vad menas med frågan? Hur då må bättre, må bättre när jag slagit mig eller må bättre psykiskt, efter en fest eller vad?
Jag får väl göra en blandning av allt då.
Dagen efter – DET finns nog inget som får mig att må bättre, jag har alltid ångest efter jag festat. Tagit åt mig av något folk sagt och känner mig nedstämd i flera dagar efteråt. Visserligen beror det lite på vem jag festar med men många gånger så kan jag mest bli ledsen efter jag varit ut, går och ältar saker och analyserar vad folk menat. Känner mig sårad och gråter skit lätt ungefär. Jag var aldrig sån förut men ju äldre jag blir ju lättare gör alkoholen mig ledsen, är mycket därför jag i december förra året bestämde mig för att undvika att gå ut och festa. Nu låter det som jag festat massor men så är inte alls fallet, sen jag fick barn har det varit en sak jag kan göra ibland för att träffa folk, ungefär i samma stil som att ta en fika eller äta middag med en kompis typ. Just själva festandet i sig är inte alls viktig del i mitt liv. Jag hade den delen mellan 14-19 och det sista året där mellan 18-19 var jag så sjukt less på att festa så det finns inte, alla var bara WOW krogen och jag var typ. Bläh krogen, fest och sånt.
När jag blir bakis spyr jag som fan, jag spyr så jag tror jag ska få ur mig hela magsäcken (det är inte okej) jag dricker egentligen inga mängder men spyr ut mer en jag drack. Det ända jag tycker kan hjälpa något är att så fort man vaknar ta sig en dusch. Då tycker jag genast att baksmällan blir mindre.
När jag slagit mig, eller har ont någonstans – Jag tillhör kategorin ”gnälla” och tycka synd om mig själv. Har jag ont så berättar jag det gärna för andra (läs Björn) jag ligger och tjatar och tycker synd om mig själv och utnyttjar situationen till fullo. Så får Björn fixa maten och ja allt sånt där då mår jag betydligt mycket bättre sen *haha*.
Psykiskt – När jag mår dåligt på insidan, så går jag tillbaka till samma symptom som när jag var deprimerad. Läste förut att barn som mått dåligt och upplevt kris tar mig sig sitt sätt i vuxenlivet. Det jag gör är att jag inte visar för någon att jag mår dåligt, folk runt mig förstår aldrig sånt och jag yppar inte ett ORD om saken. Jag vill helst inte gå upp och kan börja gråta så fort jag är ensam. Jag gråter aldrig öppet, gråten har en symbol för svaghet i mig. När jag var liten var det gråta folk ville att jag skulle göra istället var jag förbannad, arg och grät inombords, tårar är absolut inget som många sätt mig ha. Det i säg är en svaghet, men jag kan inte gråta öppet. För att må bra måste jag ta mig ur sånt här. Det kan ibland gå under någon dag, oftast under någon dag numera eftersom jag sällan är deppad eller ledsen utan oftast faktiskt är väldigt glad. Men om det hänt något kan jag vara ledsen i flera månader, då går jag runt och ältar tills jag faktiskt sörjt klart och börjar se det ljusa med livet igen.
En annan sak kan vara att åka bort vilket också kan bryta negativa tankemönster, eller shoppa. Den som påstår att shopping inte kan dränka några sorger ljuger, de lyckorus jag får när jag shoppat kan ge mig glädje för veckor framåt.
SEN det viktigaste för att få mig att må bra är att se att William har det bra och mår bra. Varje dag med William är underbara, även om han inte vet om det själv är det på grund av honom jag är så glad, han är min lyckospridare i livet och jag kan sitta och titta på honom och bli alldeles varm och tänka ”JAG har det så bra som får vara mamma till dig”. Han är mitt lyckopiller mitt barn!