Tufft, som jag skrev i gårdagens inlägg gråter jag väldigt sällan, men ja när gråter jag?
Jag gråter när jag ser på vissa tv-serier om det är något jag tycker är extra känsligt eller fint. The secret life of the american teenager och Charmed har sån inverkan på mig till exempel, om jag känner igen mig i situationer har jag lätt för att gråta. Jag kan också gråta dagarna precis innan mens på grund av hormoner, då räcker det med att någon säger något så går jag och ältar de tills jag lämnat personen och sen gråter jag i timmar efteråt.
Sen blir jag riktigt förbannad börjar jag gråta också, inte för att jag är ledsen utan för att jag är så arg så tårarna tar över. Det är dock sällan eller aldrig folk får se mig gråta av mina vänner så kanske 1-3 personer sett mig i tårar. Jag antar också att det nog gör att väldigt få förstår när jag faktiskt är ledsen, jag sväljer hellre gråten än att gråta så alla ser.
Det är nog ett skadat beteende som jag lärde mig när pappa dog. Jag grät den kvällen och mer tårar än så har jag aldrig gråtit. På begravningar har jag gråtit också, jag får alltid tårar i ögonen när jag är i kyrkan och får lov att kämpa tillbaka. Just sånt får mig att känna mig så liten på något vis, som jag är 9 år igen och sitter i kyrkan och tänker på pappa eller något. Vi var där på alla helgona och lyssnade när prästen (som kom hem till oss när pappa dog, samt hade begravningen) läste upp alla som dött under året. Glömmer aldrig det, jag satt där i flera timmar och lyssnade och lekte lite tyst på bänken tills dom läste upp min pappas namn. Någonstans där tror jag det gjort mig till att inte gråta över saker, tårar gör inte att saker löser sig och blir bättre, därför gråter jag så sällan. För vad ska några salta våta droppar göra för skillnad när smärtan redan är där i alla fall?
Ibland kan det vara skönt & gråta för att lätta på ”trycket” lite . Usch jag tycker synd om dig som har fått uppleva din pappas begravning , det är en utav de värsta mardrömmarna .
Massor av kramar till dig & din lille gosse ! <3
Jennie – Jag var nio år när min pappa dog det kan låta konstigt men för mig är det mer naturligt att han är död än att han levt. Jag har glömt det mesta av honom och eftersom han varit död längre än han fanns i mitt liv är det inte alls så konstigt för mig.
Haha, tv-serier kan jag också gråta till! Oftast är det ju bara för man känner sig så insatt som det är fint och man gråter. En som aldrig följt serien på samma sätt skulle aldrig gråta så. (Jag förstår tex inte hur Charmed kan va så rörande 😛 )
Smärtan är ju där ja.. Men varför visar vi känslor öht? Varför blir vi arga och visar det genom att kanske skälla eller gå iväg? Antagligen för att få en förändring hos den person som gjorde att man blev arg. Gråten kan ju påverka folk på liknande sätt. Genom empati och att man faktiskt kan få en tröst. Det kan inte ta bort smärtan, men det kan lindra den 🙂 Eller möjligen bara distrahera den för stunden, så att man slipper känna den ett tag.
Malle – Hehe visst är det så, det är ju serier man gillar dom man nästan får ett band till dom som är med i.