Igår fick jag en jätte fin kommentar, jag blev verkligen varm i hjärtat av den kommentaren. Det var min mellanstadielärare som skrivit till mig här i bloggen.
Jag har ofta svårt att ta åt mig när människor tycker att jag är duktig. Jag får ofta beröm för hur jag tagit mig hit där jag är idag. Trots detta ser jag det aldrig som jag gjort något speciellt. Jag blir jätte glad när människor berömmer mig. Men jag har svårt tror jag att själv fatta vad jag gjort eller att jag är stark.

Ofta när jag diskutera mitt liv med människor ser jag något i deras ögon. Kanske är det så att människor chockeras över vem jag egentligen är eller vart?
Jag har en ganska tung ryggsäck jag bär på. Dock har den alltid tagit mig framåt. Jag gav upp några gånger, jag såg inget ljus i min tunnel av mörka hål som jag föll djupt ner i. Men jag har tagit mig upp och jag mår bra här uppe, där jag vandrar i solen och låter mina fötter gå på den ojämna gräsmattan där jag får små tunna grässtrån mellan mina tår. Jag trivs här i stunden. Alla motgångar gör oss starkare, motgånger bygger oss vidare. Vi behöver motgångar för att växa och våga se igen. Jag tror inte motgångarna är inte till för att dra ner någon och få personen att tappa sig själv. Jag tror motgångar är till för att stärka någon för kommande utmaningar i livet.

Jag har upplevt mycket i mitt tjugosjuåriga liv. Ibland kanske för mycket, men det har ju tagit mig hit idag. Jag känner mig inte speciellt stark fast andra säger att jag är det.
När jag hade mitt hyllningstal till mig själv så sa opponenten att du glömde lägga till en sak i ditt tal. Du är STARK och MODIG för det krävs rejäl styrka och mod att berätta något sånt här. Kanske är det så? Kanske det är så att jag har en inre styrka och mod, att dessa två gör att jag kämpar mig framåt i livet. Jag vägrar ge upp, jag vill leva och vill se.

Jag har höga krav på mig själv. Jag vill lyckas för att William ska kunna se på mig en dag och tänka, hon gjorde precis allting för mig hon såg mig, hon ville ge mig allting. Jag vill att William ska se sin barndom som en underbar tid, en tid när han fick det som är viktigast i livet. Kärlek, beröm, kramar och veta att han var älska. Jag vill att William ska få se att jag gjort allting för honom.

För det finns en sån del som fattas inom mig, vissa svar får jag aldrig reda på. Jag kommer alltid ha en viss del inom mig som alltid kommer undra hur var min pappa? Älskade han mig, hur skulle livet vara ifall han fortsatt leva?

Igår pratade jag döden med mamma igen, döden ja. Det där ämnet som skrämmer livet ur mig. På sista tiden har jag tänkt vad som händer om jag dör. Hur går det då för William? Kommer han minnas mig eller blir jag någon han likt jag går till en gravsten och försöker göra en bild av? Jag minns att jag redan bara ett år efter att pappa dött hatade att gå till kyrkogården, egentligen hatade jag nog det redan från början? Jag minns att jag absolut inte förstod varför jag skulle gå dit, det var ju ändå bara en sten och nedanför där låg min pappa i en urna som jag tillsammans med min faster haft ner i jorden.
Jag minns att jag absolut inte förstod varför mamma ville ha med oss dit, varför vi skulle vattna blommorna på graven och varför det var så viktigt att befinna sig där. Jag minns också att mamma sa “när du blir tonåring kanske du går hit och gråter över någon kille någon gång”. Jag minns då att jag tänkte, när jag blir tonåring kommer jag vända mig till pappa. Men det hände aldrig… Jag försökte, jag stod där och försökte prata med pappa, berätta om mitt liv men ändå kändes det som han var någon jag fått ihop en egen bild av. Någon jag egentligen inte visste vem han var.
Detta skrämmer mig dagligen, att jag ska dö och att William ska få uppleva samma frustration, samma känslor av att försöka minnas någon som egentligen mer känns som en dröm, någon du i din fantasi fått ihop i huvudet. För det är en evig kamp att försöka övertyga mig själv att sluta tänka på döden. Nu den senaste tiden har jag också tänkt vad som händer om jag dör, kommer William inte få träffa min släkt mer då? Jag bor ju i Falun och min släkt i Orsa. Kommer den sidan av hans liv helt försvinna då? Jag förstår inte varför jag tänker så här. Men döden upptar stora delar av min tid sen ett och ett halvt år tillbaka. Jag oroar mig för att någon runt mig ska dö, jag klarar inte ett dödsfall till. Jag orkar det inte, det känns som att dör någon kommer en del av mig också att dö.

Jag funderar om allt detta hänger ihop? Min bild av att jag inte själv kan se mig som duktig, att jag ser det som en självklarhet. Jag blir glad och känner en speciell känsla i bröstet tar åt mig av vad människorna säger att jag är duktig, när människor säger att de beundrar mig. Jag blir jätte glad, men efteråt tänker jag? Men är det så speciellt då? Jag är inte van vid att ta åt mig av bra saker jag gjort, jag antar att jag hellre tar åt mig när någon säger att jag gjort något fel. För fel kan jag ju förbättra, beröm är ju svårare att göra bättre?

Jag tycker alla ni som säger fina ord till mig, berömmer mig är helt underbar. Dessa ord får mig att växa och jag kanske en dag själv kan känna mig lika stark, modig och duktig, beundransvärd som ni säger att jag är. Tack för att ni ger mig stötande ord. Varje kommentar får mig att växa som människa.<3

9 kommentarer

  1. Bra skrivet. det är inte lätt att komma till rätta med orsak och verkan i ens liv.. Men du verkar vara en bit på väg.

    kram

  2. Du är stark Madde! Jag vet ju inte om allt du varit med om, men bara det jag vet. Att du står på egna ben idag. Har ett barn som du lyckats med. Bevisar ju verkligen att du är stark. Men sådant är svårt att ta in själv. Jag vet.

  3. Det är så himla trevligt och kul när någon verkligen säger eller skriver något till en som berör en ända in i hjärtat 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: