Från början var det här inlägget tänkt i ett annat syfte, men efter fredagens händelse om jag tyvärr fastnat i och inte kan släppa kommer jag sprinna vidare på ämnet.
För någon vecka sedan fick jag upp ett klipp där en person talade om ansvaret vi har som enskild individ på jobbet, för att skapa en bra arbetsmiljö. Att vi inte har rätt att gå runt och vara negativa, springa runt och vara minipoliser, göra om andras arbetsuppgifter, bry sig i vad andra gör när det inte står med som ens arbetsbeskrivning.
Vi har väl alla mött just sådana kollegor någon gång, de där som går en på nerverna och stressar upp en. Att då få höra denna person, som jag tyvärr inte kan lämna creed till då jag lyssnade och skrollade vidare först för att några dagar senare få upp klippet i huvudet och processa vad jag hört. Fick mig att verkligen tänka på saken, hur ofta stannar vi upp och verkligen ställer oss frågan:
VAD EXAKT BIDRAR JAG TILL HÄR OCH NU
Jag vet att min egen existens bidras av andra negativitet. Det är därför jag bytt jobb ofta, har som utgångspunkt att jobba max 5 år på ett ställe och sedan gå vidare. Jag vill inte stanna på en plats och bidra till ineffektivitet. När man boar in sig på jobbet, är det lätt att sluta se möjligheterna med jobbet och hamna i klagosång. Där vill jag inte vara, jag vill framåt.
Det här gör ju också att människor som hon i fredags som skällde ut mig helt utan grund förstörde min dag och även hela helgen. Har jag väl blivit arg sitter det fast i mig. Ilskan griper tag i mig och oavsett hur jag gör är den där. Den släpper inte, jag fångas i hela känslan. För henne var det bara en njutning, hon fick vara en rövhatt en stund och fortsätta sin löptur. För mig är det tre dagar av ilska och dålig sömn.
När då folk säger: ”Släpp det där nu”, ”Gå vidare”, ”Det finns dem som har det värre”, ”hon hade en dålig dag”. Så undrar jag alltid, tror du inte att jag och andra som är som mig. Inte önskar något annat än stt vi kunde göra just detta? Tror du inte att om VI hade förmågan skulle vi lämna saker bakom oss? Tror du verkligen att vi kan välja? För om du tror det har du något att lära i denna sekund.
Nej, alla av oss kan inte det. Vi saknar den förmågan. Det går inte, den där händelsen som gjorde personen: arg, ledsen eller sårad stannar livet ut. Den finns där, hela tiden och alltid. Vi föddes helt enkelt annat känsloliv, med starkare känslor än du känner. Vi valde det inte, vi fick det.
Vi finns överallt i samhället, från det lilla barnet till den äldre pensionären. Vi som blir livrädda när folk pratar om jordens undergång, som inte kan följa nyheterna för vi då till sist inte vågar gå ut.
Sådana som jag som tänker på samma händelse om och om igen. Som ser kärringen springa där efter vägen och skrika åt mig, som en film som hackar och kommer tillbaka till samma upprepning om och om igen.
Varje gång du som tycker alla borde tåla ditt dåliga beteende, och inte lägger något fokus på vad du bidrar till i världen förstör du för någon annan. Förmodligen saknar du istället förmågan att förstå, precis som jag saknar förmågan att inte kunna lämna känslan.
Men ändå kan alla ställa dig frågan dagligen:
Vad bidrar jag och min existens med?
Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Jag är som du, väldigt känslostyrd och känner väldigt mycket. En liten sak som någon sagt eller gjort kan bli enort hos lig och då är det jag som ”känner för mycket” och ”behöver släppa det”.
Jo, absolut, det borde jag, för min egen skull, men precis som du säger, det är inte alltid så lätt, för vi är inte skapta så. Om det finns någon i världen som tror att man VÄLJER att gå runt och älta något som hände för hundra år sedan, så är de ju dumma på riktigt.
Det jag har valt att göra är att bli likgiltig istället, och om jag ska vara ärlig, så är det en självbevarelsedrift. Jag orkar inte höra på att jag är för känslig, eller att jag känner efter för mycket. Det fick jag höra hela min uppväxt, att jag var så känslig och att jag blev ledsen för allt. Men nu är jag istället likgiltig, och då tycker de som tyckte att jag var för känslig, att jag är för kall. Att jag inte bryr mig, att jag är elak. Men för fan, bestäm er. Jag kan inte vara Mellanmjölk, som alla andra. Jag känner och därför finns jag.
Med det sagt, känner jag verkligen med dig och förstår dina tankar och frustrationer. Jag hoppas att mitt bigdrag till världen är glädje och skoj, men också kanske ett tillfälle att tänka efter. Men jag vet inte, det är svårt…
Ja jag är ju det. Vet ju någonstans att vi är många, som du skriver ska vi också hela tiden anpassa oss för de som beter sig som rövhattar. Bara för att de är robotar utan känslor, så måste vi andra anpassa oss. Så tror de vi gör det också… Det är inte konstigt att folk lider av psykisk ohälsa, social fobi, ätstörningar och annat när vi har en kategori med människor i samhället som talar om för oss redan från barndomen att vi ska sluta: känna, tycka och ta åt oss.
Som att vi föddes med andra förmågor än de vi har. Tänk dig att säga samma sak till någon född utan armar eller ben. Sluta tänka på att du inte har armar eller ben, gå vidare i livet det är ingenting att bry sig om.
Ja man tar tills hjälpmedel, men faktum kvarstår man saknar förmågan att inte ta åt sig lika väl som den utan armar saknar förmågan att ta upp saker med armarna. Det är ett hinder, något man aldrig valde men som tyvärr blev en last i livet.
Ingen skulle ju ens våga vara jävliga mot den utan armar och ställa fram ett glad och kräva att den ska acceptera att den inte kommer kunna lyfta upp glaset med armarna. Men vi med våra hinder på insidan, vi ska förändras. Klart man blir hård av den saken 🥵.
vad bra o viktigt skrivet av dej. Jag lärt mej att bli arg tillbaka för säger någon nått elakt ger jag igen. Träffade en läkare som inte var snäll och jag sa jag har en skörhet I min personlighet och då sa han förlåt. Träna hemma att säga ifrån. Vi är alla födda olika. Jag visar respekt till andra. Kommer finnas dumma typer som inte fattar det. Glad första mars.
Ja det är nu något man lär träna på. Men samtidigt ska man inte behöva bli behandlad så där, varför ska normen bara att behandla andra genom att såra?
Jag ser det inte som normen
Men tyvärr finns det människor som inte är vänliga. Då ger jag igen.
Ja så är det nog.
Är inte det lite ett av problemen i dagens samhälle, att vissa individer har så svårt att se att alla är olika och reagerar olika på olika saker. Det som är ingenting för dig är allting för mig och så vidare. Vore fint med större acceptans för våra olikheter.
Jag tänker lite att den som reagerar kraftfullt och har svårt att släppa saker inte gör det för att det är kul eller för att man vill utan för att man faktiskt inte kan. Det etsar sig fast och påverkar hela ens vardag. Om du hade kunnat släppa händelsen hade du ju gjort det såklart.
Jo jag tror det. Är nog så att många också är så otroligt inbäddade i att man ska sluta ha känslor att folk tror det är normalt.
Kolla bara det ”roliga” i att man säger till pojkar att ”det var inte så farligt” när de slår sig, men flickor ska tröstas. Eller att när ett barn berättar något som de upplever som jobbigt får de höra ”skräp dig”. Eller om någon gråter så ”sluta upp att grina nu”. Vuxna som talar om för barn att känslor lägger vi av med. Eller att folk än idag tror bebisar blir bortskämda av att lyftas upp och vara nära. Att de ”måste få skrika”, och att man stolt berättar om skrikmetoder för bebisen ska sova ensam i sitt rum. När skrikmetoder endast funkar för barnet ger upp av skräck att dödas…
När det gäller att byta arbetsplats så har det inte stämt in på mig alls. Jag var 24 år på samma skola och kände inte att jag stagnerade eller slutade se möjligheterna. Tvärtom så var vi ett sammansvetsat gäng i ständig utveckling under en bra skolledning. För mig kan ett ständigt hoppande mellan arbetsplatser faktiskt tyda på en rastlöshet eller ett försök att få upp lönen. Naturligtvis stämmer det inte på alla men inom skolans värd har jag sett många exempel på det. Sedan beror det också på varför man väljer att lämna. Är det en negativ stämning så stannar man inte kvar. Stanna och acceptera eller gå och förändra.
När det gäller att släppa saker är vi verkligen olika. Vissa personer rycker bara på axlarna och går sedan vidare. Själv hade jag en tendens till att älta på tok för mycket. En kollega sa då till mig ”Den som rullar sig i gammal skit blir aldrig ren” och jag höll med henne. Naturligtvis är det inte lätt men det är ändå mitt val hur mycket andras dumheter får påverka mig. Saker som jag inte kan förändra ska jag inte lägga energi på. Jag menar det går ju inte att backa bandet. Så ja, det går faktiskt att jobba med det skulle jag vilja säga om man nu vill och tycker att det behövs.
Jag tycker inte att man kan jämföra med någon som föds utan armar eller ben. Dessa personer har oftast en enorm kämparglöd som slår det mesta och de lyfter i stället glaset med fötterna. De ser möjligheterna i stället för hindren. Sedan tror jag också att det handlar om förståelse. För människor är det mer konkret och enklare att förstå ett brutet ben än när det handlar om till exempel psykisk ohälsa. Jag tänker att om någon inte förstår så behöver det inte bero på elakhet utan att kunskapen faktiskt inte finns. Ibland är det lätt att säga saker som ”släpp det” och det väljer jag att tolka som ett gott råd. Ibland landar inte rådet rätt men det tror jag inte att personen som sa det kanske var medveten om. Spontant är det ju ett bra råd att försöka släppa det som vi inte kan påverka och dit hör absolut andras dumheter. Att sedan inte alla fungerar så är förvisso verkligheten. Precis som jag inte förstår alla så förstår alla inte alltid mig.
Fast en person med hög känslighet kan inte stänga av sina tankar, lika lite som en person utan armar kan lyfta upp en sked. Saker stannar, det blir kvar det försvinner inte. Jag önskar inget hellre än att kunna släppa saker från barndomen som skett men de stannar där i minnesbanken. Vi som har det så för vi är många lider och samhällets förväntningar på oss är långt ifrån schyssta. Vi ska bara ta att andra får bete sig som rövhattar mot oss. Men ingen vågar istället ställa sig frågan har man rätt att bete sig så mot andra.
Gällande arbetsplats har jag alldeles för många skräckhistorier kring arbetsplatser där folk stannat kvar för länge. Jag har upplevt det själv med, vill aldrig bli så.
Jag tror att allvarliga saker som hänt i barndomen stannar kvar hos alla men det är olika hur man hanterar det. Många lyckas förtränga men jag tror att det i stället puttrar under ytan på ett sätt som inte är bra i längden. För vissa kan det bli outhärdligt som svåra minnen från krig och liknande. Sedan tycker jag att ingen förtjänar att bli illa behandlad oavsett. Vi är alla olika och så ska det få vara.
Nej ta det inte. Ryt ifrån så får den dumma en tankeställare! jag lovar du kommer må bättre. sätt gränser.
Ja man ska lyfta saker.
Du vet vad ACTterapeuten ”lärde” mig Acceptera det Du inte kan förändra… jag ältar precis som Du och tar åt mig, mår dåligt av folks kommentarer och känner av stämningen, hag blir ju ledsen och ja Du vet…
Livet är inte alltid rättvist och sällan friktionsfritt.
Men vissa människor borde lära sig att har man inget snällt att säga håller man tyst.
Dessutom kanske bäst att kolla fakta innan man skäller.
Så är det verkligen 🩷. Fint att du delar med dig.
Jag var tyvärr bekväm med mitt jobb. Jobbade i alla år åt samma företag, dock med olika arbetsuppgifter och de sista åren på en annan arbetsplats.
”Minipoliser” är ett diffust begrepp. Ordet omfattar nog de som inte uppskattar att andra tycker olika, har annan smak, vill lösa ett problem på annat vis eller som bara har svårt att acceptera varandras särart. Jag har också stött på dem.
Förstår. Ja det är inte alltid kul där när man råkar ut för dem.
Så kloka tankar, tack för att du sätter ord på detta, jag känner igen mej i mycket av det du skriver, men har aldrig förstått varför det är så svårt att släppa saker.
För jag kan inte släppa elakheter eller en oförrätt, har jag blivit sårad så sitter det kvar, när jag tog upp en sak min exman gjort 83 tittade han kallt och föraktfullt och sa ”går du och tänker på det fortfarande” nä det gör jag inte, men det dyker upp i tanken ibland hur ledsen jag blev.
Till och med fått höra att jag ska gå till psykolog eller terapeut för att prata om vissa saker.
Så fint att du delar med dig 🩷
Jag förstår verkligen vad du menar, och det är lätt att man dras ner av andra tyvärr 😦 dock ännu mer tråkigt när det förstör ens hemmavistelse, synd att hon förstörde din dag och helg 😦 ❤
Ja så trist.
Jag förstår verkligen vad du menar, och det är lätt att man dras ner av andra tyvärr 😦 dock ännu mer tråkigt när det förstör ens hemmavistelse, synd att hon förstörde din dag och helg 😦 ❤
Ja tyvärr.
En otroligt viktig fråga tycker jag som tåls att tänka på. Beror mycket på vilken roll man har i den speciella situationen. Behövs allt sägas till alla? Eller är det bättre att tiga ibland?
Ja det är ju så.
För min del så när det sker saker som gör mig upprörd, så lägger det sig på minnet, mer än vad positiva saker i livet gör.. Dumt nog..
Jag har dåligt minne, men sådant kan komma upp flera år senare och man känner känslan..
Alla funkar inte på samma sätt, så är det! Kram fina du!
Ja det är så hemskt när man hamnar i den saken 🥺.
Jag känner igen mig en hel del i det du skriver. Man bidrar med något oavsett om man har det som avsikt eller inte att göra just det. Den som aldrig ställer sig frågan kanske lutar mera åt att bidra med negativitet och gnäll. Jag har som du bytt jobb med några års mellanrum, och därmed arbetat på ett antal ställen. Men jag klarar inte av känslan av att boa in mig på ett jobb så det blir stagnerat och ”tryggt”. Står heller inte ut att höra samma gnäll och negativiteter som många sprider omkring sig varje dag – oavsett var man jobbar. Skönast är att jobba hemifrån så man slipper tugget. Men hursomhelst är jag högkänslig, och har fått jobba otroligt mycket med att lära mig hantera det. Ändå blir jag väldigt väldigt arg eller besviken när folk uppför sig illa emot mig. Jag säger ifrån för jag tar inte skit längre, men visst gnager i mig. Jag har med mig i mina tankar sedan många år vad jag bidrar med i välden. Det jag känner mig stolt över är att jag inte vänder bort blicken när människor t ex på jobbet har varit mobbade. Jag har tagit många hårda strider för andras skull. Så till den grad att jag själv ibland blivit skadad. Men rättvisa och civilkurage är viktiga saker för mig.
Fint att du delar med dig
Jag vet inte om Du missförstod/tog illa upp av min kommentar och därför inte godkänt/svarat?
Min tanke:
Det är mänskligt att bli ledsen när folk vräker ur sig saker utan att ha koll på fakta. Det svider extra mycket när man själv är en person som känner in stämningar och faktiskt bryr sig om sanningen. Vissa verkar tyvärr sakna det filtret helt. Att acceptera att andra beter sig illa betyder ju inte att man tycker det är okey, absolut inte – det handlar bara om att sluta låta deras brist på hyfs äta upp ens egen energi. Man vill ju bara ge dem en snabbkurs i ”vett och etikett” (eller en rejäl käftsmäll) men tyvärr: livet är sällan rättvist. Man får försöka landa i att deras kommentarer säger allt om dem och väldigt lite om dig.
Nej då, bara inte godkänt för jag haft fullt upp 🩷
Tack för svar❣️
Du ser vad min känslighet gör 😅 beredd att be om ursäkt och förklara mig…
Jag är också känslig, ville berätta bara 🩷