Vilket fint avsnitt.

Såg precis the secret life of the american teenager och den serien blir bara bättre och bättre. Det här avsnittet var verkligen fullt av känslor. Om ni inte ser serien? SE DEN!
Blev en hel del känslor i det här avsnittet faktiskt och jag hoppas verkligen att det går vägen nu och att inte, en viss person förstör det hela. Var så himla fint och då är jag ingen romantiker egentligen.

Känns som en evighet tills nästa tisdag.

VÅGA TALA MED BARNEN OM OBEHAGLIGA SAKER!

Jag har alltid pratat med William, alltid förklarat men aldrig skrämt honom. Därför tar jag nu upp ett ämne jag tycker fler föräldrar borde ta upp. Det kom bara upp i huvudet och jag tror att bloggen är ett bra ställe att sprida detta vidare på.

På senare tid har jag tänkt på det alla föräldrar säger till sina barn “OM någon bjuder dig på godis ska du inte följa med”. Samtidigt vet nog alla att barn kan dra i väg i alla fall.
Jag har själv sagt detta, och på senare tid har orden som VARFÖR dykt upp? Jag beslutade mig att berätta varför. Jag sa självklart inte exakt vad som kan hända men jag sa talade om lite. Jag sa så här:

“Det finns vuxna som inte är snälla emot barn. Om en vuxen någon gång frågar om han eller hon får se  eller känna på din snopp. Då ska du säga NEJ och springa hem. Om någon vuxen gör något mot dig och säger att jag eller pappa kommer bli arga på dig om du berättar ska du INTE tro på den vuxna, för vi blir inte arga på dig. Jag sa också att oavsett vad som händer blir vi inte arg på dig William.”.

Reaktionerna jag fått av andra när jag talat om att jag berättat detta för William är ofta  förskräckelse. HAR du sagt det till honom fast han bara är sex år? Han är “bara” sex år och fyller sju år i år. Men hur ska han förstå att det är fel om ingen talar om det för honom? HUR ska han veta att han inte gjort något fel om något händer honom om ingen talat om för honom att det inte är hans fel? Vi talar så mycket med barn, vi försöker skydda dem mot allt. Men vi talar inte om varför. Det går inte att skydda barnen mot allt i världen, men det går att försöka att se till att det inte aldrig sker.

William har inte tagit skada av att veta att alla vuxna inte är snälla, han har inte tagit skada av att veta om  att det finns vuxna som tycker att det är okej att titta på barns snoppar och snippor. HAN har fått veta att det finns folk som gör det och att det är FEL att ingen VUXEN har rätt att göra något sånt. Ja inte barn heller, jag har självklart också sagt att om han och hans kompisar vill visa snopparna och snipporna för varandra är det okej om BÅDA måste vara med på det, men det är fel att tvinga någon till det.

TALA med era barn, berätta för dem vad som är rätt och fel även om det känns konstigt för dig. Det är det enda sättet att få barn att förstå varför det ibland är bra att inte lita på vuxna.

Om du precis som jag tycker det är viktigt att tala med barnen? Kopiera bilden här nedanför och skriv ett inlägg om varför du tycker vi ska tala med barn om såna här saker!
VÅGA tala om det idag, imorgon kan det vara försent!

Koppla ihop din blogg med facebook?

Jag kopplade ihop min blogg med facebook för något/några år sedan. Eftersom jag är en riktigt facebook-nörd och inte orkar sitta och länka bloggen tycker jag att det här programmet är jätte bra. Dels har ser jag att fler läser det jag skriver, och sen är det alltid roligt att få kommentarer på två ställen. Så har du kopplat ihop din blogg med facebook? Om inte? Klicka på följande länk, och koppla ihop facebook med din blogg på en gång. Smidigt, enkelt och väldigt roligt.

 

 

Po-dag och trötthet

Är sjukt trött, känts som jag varit på väg att somna vid flera tillfällen.
Vi hade PO-dag idag, handlade om barn i behov av stöd. Var rätt intressant även om vissa inte borde få gå på PO-dagar hehe. Nä men alltså jag blir galen på vissa människor. I alla fall vid första så satt vi i en biologisal, jag började känna mig krasslig på några sekunder, tog oxisen  och fick ingen luft. Fick lov att tala om att ursäkta men jag måste ut jag har fått astma, korridoren och vägen ut från högskolan kändes som mil bort, utanför hostade jag fanatiskt och lät som en säckpipa från lungorna. Jag glömmer ofta hur astma känns även om jag lever med det dagligen, men akut astma ger såna panik känslor. Jag tror jämt att jag ska dö, det är liksom känslan av dessa anfall.

Blev bättre men eftersom jag tagit oxis är jag skakis med huvudvärk idag, en viss trötthet känns också. Jag är verkligen tacksam över att det finns mediciner som kan göra min bättre när anfallen kommer. Vem vet jag kanske inte levt annars?