Tankar om föräldraskapet.

Hamnade i följande artikel från Dalarnas tidningar i lördags. Artikeln skriver om några tjejer och mammor mellan 17 och 20 som går i samma klass och är gravida eller nyss fått sina barn. I kommentarerna haglar ilska över dessa tjejer, andra människors tankar om hur de förstör sina liv och kommer misslyckas. Vad är det som driver människor till att vara så himla negativa mot andra människor? Är det inte unga föräldrar som det ses ner på är det föräldrar med många barn. För att lyckas som mamma i Sverige i samhällets ögon ska du: Vara 30+ när du får ditt första barn, du ska ha en utbildning och vara mitt uppe i din karriär, du ska gärna skaffa två barn (eventuellt tre men då ska du kunna ge ett bra argument för det) men detta får INTE ske efter 35 (poängterar detta för efter trettiofem anses det också vara fel att skaffa fler barn). Det betyder alltså att du har fem år på dig att skaffa dina två eventuellt tre barn. Under den här tiden ska du dessutom komma ihåg att du måste träffat mannen i ditt liv, ha bra inkomst och om ditt äktenskap skulle misslyckas? Ja då får du skylla dig själv för då har du inte kämpat tillräckligt hårt. KOM också ihåg att inom denna norm BÖR du vara heterosexuell och du får absolut inte skaffa barn på egen hand (genom inseminering eller genom en krog-runda). Fadern och du ska dessutom varit tillsammans i minst 10 år, annars är oddsen att folk kommer se ner på dig och förvänta sig att ditt förhållande kommer att spricka. “Det där kommer aldrig gå vägen“.Sticker du ut? Ja då får du tåla att människor tycker och tänker saker om dig, såna som du vill inte samhället ha med att göra.

Ett argument mot dessa tjejer i artikeln var också att “mor/farföräldrarna” får hjälpa till. Det är katastrof, fy sjutton att den äldre generationen får hjälpa sina döttrar/söner att passa sina barnbarn! Det borde vara förbjudet, fy så fult. Vilken förälder behöver stöd från någon annan? Det är absolut inte okej att få stöd av den äldre generationen, föräldraskapet handlar ju om att ta hand om sina egna barn. Så fort barnen får egna barn då upphör den äldre generationen vara föräldrar. Då ska får de klara sig själva. Blir du mamma då ska du banne mig klara dig själv. Är du däremot en pappa? Åh då är du så duktig att du kan byta blöja, ÅH vilken karl som kan byta en blöja och vilken underbar fader som gick upp en natt i helgen för att bära den skrikiga kolik-bebisen när mamman gått upp varje natt i 30 dagar, har stora ringar under ögonen och inte fått sova på 30 nätter. Men pappan han är då ett riktigt helgon  som gick upp EN natt för att ta hand om barnent MEN vad ska man säga om mamman? Vilken hemsk kvinna! Har hon särat på benen och blivit gravid får hon ta sitt ansvar och ta hand om bebisen. INTE ska hon ge ansvaret till den stackars pappan som jobbat 8 timmar om dagen i en veckas tid.

Nu tror ni jag är en manshatare? Nä inte ett dugg, men alla ni därute som uppenbart tycker att män är såna duktiga människor bara för att de kan byta blöjor, vara uppe en natt eller gå ut med vagnen är däremot fyllda med okunskap. De flesta pappor njuter av varje minut med sina barn. VISST är papporna duktiga men glöm inte bort att mamman också är duktig. Mammor behöver också stöd ibland, mammor oberoende av ålder, hur många barn hon fött eller hur ung/gammal hon var när hon fick barn. Mammor och pappor är otroligt starka och duktiga människor. De flesta lyckas otroligt bra i sitt föräldraskap oavsett om du är 14 eller 45 när du blir mamma. Det är vi i samhället som borde stötta alla mammor istället, ge dem beröm för vad de faktiskt gör. Mammor ger liv åt jorden, vi  uppskattar inte mammor tillräckligt mycket! Vi ställer höga krav på mammor, och vi ser ner på mammor. Ändå är mammor de personer som borde uppskattas mest!

Kraven på den bästa mamman ser ut så här, ett skinande hem och ett skinande yttre, en god utbildning och karriär, lagom med barn och ett perfekt förhållande och mamman ska ha sett till att barnen får bra betyg. Jag är tjugosju år och mamma till William som fyller sju år i år, jag ser mig själv som duglig mamma. Jag studerar och läser denna termin 82,5 hp  av helt ny registrerande kurser (del vill säga inga kompletteringar). Jag har endast ett år kvar av lärarprogrammet, har  höga krav på hur mitt hem ska se ut. Men ändå prioriterar jag William framför allting annat, han är det bästa jag har. När jag blev gravid var jag nitton år skulle fylla tjugo, jag stod med ett graviditetstest i handen som förändrades från helt vitt till ett plus. Hela min värld förändrades på en minut. Där stod jag då och pendlade mellan två världar. Den deprimerade Madeleine, med ätstörningar, dålig självkänsla och avhoppat gymnasium för 1 år och 3 månader sedan. I en stad jag egentligen inte hade någon anknytning till, var gravid med en kille jag inte var tillsammans med. Det var januari utanför mitt badrumsfönster och jag stod och kände mig helt chockad. Oplanerat gravid, jag ringde till min mamma. Min mamma som sa att hon skulle stötta mig oavsett beslut. Jag gick igenom en otroligt jobbig graviditet där jag låg på sjukhuset mer än jag befann mig hemma. Jag födde min William 12.55 den 3 oktober 2004, jag såg livet i hans blå ögon. Jag förstod att livet var värt att leva. Han gav mig styrkan och en känsla av välbefinnande. Jag förstod att jag kommer lyckas med allt. När jag träffar människor säger dessa till mig att jag är ett bevis på att ingenting är omöjligt. Så är det nog, INGENTING i livet är omöjligt. Alla kan lyckas, alla måste ges chansen att lyckas, det är vi som lever här som måste ge dessa människor möjligheten att lyckas. Döm inte någon innan du vandrat i deras skor. Gläds åt alla duktiga föräldrar där ute, alla som dagligen kämpar för sina barns skull.

Sen är det inte fel att be om hjälp ibland, det är okej att ringa sin mamma eller pappa när du undrar över saker. Det är okej att ha barnvakt oavsett om du är fjorton eller fyrtiofem, jag lovar er att mormor och morfar / farmor och farfar bara blir glada över att träffa sina barnbarn. Det sägs ju att det är underbart att bli mor & farföräldrar då den perioden ger den goda tiden av barndomen. Du kan föra över den skrikiga bebisen till någon annan, men gulla med den glada, du kan mysa med den talande 3 åringen men lämna tillbaka den när h*n blir arg. Du kan spela spel med den vetgiriga sexåringen, men låta föräldrarna uppfostra den, du kan ge råd åt den trotsiga tonåringen och behöver inte höra att du är världens sämsta förälder om igen, du får träffa dina underbara barnbarnsbarn och inse att du gjort någonting fint med livet.
Ingen förälder ska behöva skämmas för att den har stöd hos den äldre generationen, nej var stolt över att ni har stödet därifrån istället (del vill säga alla som har det).

Mina nästan sju år som en helt okej mamma.
(Från tjugo till tjugosju)

William i magen v37
September 2004

William och jag på förlossningen Falulasarett 3/10-2004
Jag tjugo år gammal, William nyfödd

William och jag på tåget mellan Gävle och Falun
William 1 år och 1 månad.
3/11-2005
Jag tjugoett år gammal, William ett år.

William och jag den 18/12-2006
Jag tjugotvå år gammal, William två år.


William och jag den 1/11 -07
Jag tjugotre år gammal, William tre år.


Jag och William 15/11-08
Jag tjugofyra år gammal, William fyra år.


Jag och William 20/10-09
Jag tjugofem, William fem år.


Jag och William 30/12-10
Jag tjugosex, William sex år.


Jag och William den  26/2-11
Jag tjugosju, William som fyller sju år i år.

Betyg som ger lyckorus.

Åh blev så sjukt glad precis, tentan jag gjorde i tvåspråkighet som jag var rejält osäker på blev godkänd.Känner mig så sjukt glad och stolt över mig själv, det betydde otroligt mycket för mig att bli godkänd i denna då jag varit bokstavligt talat skeptiskt till att klara den.Den var uppbyggd på sådant sätt att jag skulle göra en planering för en påhittad skola, utan kunskap om svenska som andraspråk där rektorn bett mig informera om tvåspråkighet.Det kanske låter lätt, men innan man läst dessa kurser är det svårt att förstå hur viktigt svas är.Visste ni t.ex att det finns studier som visar att det är lättare för elever att lära sig skriva på dialekt.Därför är det också lättare att lära sig skriva på sitt hemspråk, då hjärnan har lättare för finna de rätta orden.Det här tycker jag är otroligt intressant, framför allt då jag själv (när jag bloggar) skriver i talspråk något jag aldrig gör i uppsatser. Lika så är det om jag skriver på facebook, jag tycker om skrivregler men det är betydligt lättare att slarvskriva på nätet eller i bloggen, än vad det är att slarvskriva när det verkligen gäller. Jag har också väldigt lätt att peka ut andras slarvfel men mina egna ser jag igenom, hemskt egentligen hehe, fast som Lisa sa igår, vem vill läsa en akademiskuppsats när de besöker en blogg?Det är sant, jag tror heller människor läser en avslappnad blogg skriven med talspråk och påhittade ord, framför en blogg skriven med det rätta skrivreglerna och källor överallt. Ibland måste vi få vila hjärnan och vara talspråkiga, det är en minst lika viktig del.
Dock har jag en sak med mig från högskolan när jag skriver som jag verkligen försöker undvika ordet man, som en lärare skrev till mig första terminen på högskolan ” vad är man? En norm?” det var otroligt intressant, hade aldrig tidigare tänkt på att jag skrev man som ett allmänt ord. Eftersom jag ser mig själv som feminist är det självklart att ta bort ordet MAN som norm i meningar.
Näe nu måste jag sova. (För att förtydliga vet jag att det heter och stavas nä eller helst Nej, men eftersom jag är från Dalarna säger jag Näeeeee)