Gick nyss ut i köket för att städa lite, i en av mina stekpannor låg det fortfarande kvar olja efter att Björn friterat brödet till langosen igår. Jag har inte velat hålla på med det där förtidigt då jag är en fegis i köket och tror att saker ska explodera efteråt *S*. Men nu så vågade jag mig på saken, jag började leta efter min blåa-tratt jag hade förut, men de var spårlöst försvunnen. Jag insåg att jag ännu en gång blivit av med något i mitt hem. Har ni hört sången “Jag hade en gång en dröm?”, jag började nynna i köket på den men bytte ut “dröm” till “tratt”. Om någon för sju år sagt till mig att jag sju år senare skulle stå och nynna på “jag hade en gång en tratt” och att min son skulle fylla sju år dagen efter skulle jag nog inte riktigt trott personen. Om ett dygn fyller William hela 7 år, jag minns min sjuårsdag min lillebror låg sjuk i influensa (som vanligt, vi tre syskon var nämligen alltid sjuka på varandras födelsedagar) men själv jag jag riktigt glad över min födelsedag. Imorgon fyller alltså William sju år. Under mina sju år som mamma har jag inte bara upplevt den absoluta kärleken utan också fått inse att vissa saker som personer utan barn tar för givet inte är så givande. När man får barn så blir nämligen allt DITT ert. Det betyder alltså att en tratt helt plötsligt försvunnit ut ditt köksskåp och förmodligen numera används som en sjörövares krok, eller någon gång tog sin passage ut i sandlådan för att möta sitt öde därute, du kommer också inse att din telefon inte är till för att du ska kommunicera med personen i den andra änden, NEJ och åter NEJ, telefonen är en magnet för barn som säger till att “Mamma, jag behöver dig nu, och jag har något viktigt att berätta.” ditt barn kan ha ratat dig i 2-3 timmar men du tar i telefonen så är du viktig.

Lika så är det när du ska gå på toaletten, har du småbarn är dom givetvis med dig därinne. Det spelar ingen roll vilken doft du gör därinne, barnet kommer sitta med gärna precis framför dina fötter och diskutera med dig. Får du lite äldre barn? Ja då kommer dom banka och slå och ropa utanför toaletten “MAMMA! Jag måste prata med dig”. Diskussionerna är ofta av slaget, “Vet du vad vi gjorde idag i skolan?”, “Mamma den här legobiten är lite större än den här.”, “Mamma, vad ska vi äta till middag.”, du kommer sitta där inne och tänkta “SNÄLLA KAN JAG SÅ SKITA IFRED” men ingen kommer ta hänsyn till detta, med tiden skiter du med öppen dörr och du har helt enkelt glömt vad privatliv är, vadå skiter inte alla med öppen dörr tänker du?

Jag fortsätter nynna på “Jag hade en gång en tratt, jag fick en gång skita ifred, men det var så längesen så längesen”. Sju år är lång tid, sju år är glädje och ett bevis för att dina saker försvinner och att du inte har något privatliv, men vad spelar det för roll? När man har upplevt det finaste i livet, det enda som är värt att bry sig om. Sitt barn! <3

7 kommentarer

  1. Vilket underbart inlägg. Så klockrent!
    Men lite deppig blir jag när jag inser att jag inte kommer få skita ifred än på många år haha
    (Och mina har en underlig önskan att alltid sitta i knät på mig när jag sitter på toa…)

    1. Martina – Hehe, jag förstår det 😉 . Haha ja barn tycks ju gilla att vara nära när man spenderar sin tid på toaletten kanske är de immuna mot ens dofter? 😉

  2. Roligt inlägg, bra och fint skrivet 🙂 Tänk så fort åren springer iväg, jag och Joel brukar prata om när våran barn kommer vara runt 5, 7, 12 år osv, det känns såååå långt borta, men svish säger det bara kan jag förstå…

    1. Emma Viklund – Hehe ja det är ganska träffande för många föräldrar tror jag 😉 . Det går sjukt fort, man tror ens små ska vara små så länge men sen helt plötsligt är barnet så stort. Jag tycker det var nyss William var en bebis och nu är han ändå 7 år. Märkligt 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: