Imorgon är det VFU igen, det är då 3 dagar (varav onsdagen blir halvdag för William har nämligen studiedag då, så jag ska åka hem). Sedan nästa vecka är det vanligt schema igen och veckan efter det får jag mitt första LOV på över 6 årstid. Min första ”semester”, i och för sig vet jag inte om man kan räkna föräldraledighet som semester. Jag var föräldraledig tills William var 6-7 månader sen började jag timvikariejobba och när William var 10 månader började jag läsa in gymnasiet via NTIs vuxenutbildning på distans. Sedan dess har jag pluggat och pluggat året runt. Det är nu i höst efter 6 års konstanta studier som jag verkligen börjar känna en stor längtan efter att få börja jobba, ha lediga helger på riktigt utan pluggångest, kunna känna att jag vill ha rutiner där jag går till jobbet måndag till fredag och jobbar järnet. Det är verkligen nu jag vill komma ut och börja bli vuxen, kanske ha råd att börja pensionsspara, köpa min första skruttiga bil, kunna skaffa mig ett hus. Jag vill liksom göra det nu, jag är trött på att plugga och vill börja jobba, jag ser verkligen framemot saken. När jag säger till folk att jag får ångest vissa dagar förstår inte folk hur jag menar, folk säger ”du är tjugosju och mamma till en sjuåring och studerar till lärare, det är stort! De flesta har inte gjort båda sakerna i din ålder”, och det är nog så. De flesta väljer antingen eller, i alla fall om jag försöker se till verkligheten runt mig. Så har de flesta som fått barn antingen pluggat/jobbat före och sedan fått barn, eller så har det fått barn och börjar jobba efter det, eller i vissa fall går det arbetslösa och kämpar dagligen för att få ett jobb. Jag däremot har väl gjort det bakvända, blev oplanerat gravid vid nitton och fick William när jag var tjugo, började plugga och jobbat extra och jag har väl liksom lite svårt för att acceptera att jag inte har villa, volvo och vovve redan kanske? Istället har jag barn och en snart klar lärarutbildning vilket om det gällde någon annan skulle jag se som jätteduktigt. Men när det kommer till mig själv så är jag en kritiker och anser att det är väl självklart att jag skulle fixa det. Det är väl ingen bedrift! Jag har alltid haft höga krav på mig själv, alltid varit en självkritisk jävel som inte tycker jag duger till någonting förutom att vara mamma då. Där duger jag, där är jag inte det minsta osäker. Jag är otroligt självsäker som mamma och jag tar mina beslut som förälder med William utan att känna mig tveksam. Men när det kommer till studier och annat då är jag tveksam och kritisk men då gäller det mig vem jag är och vad jag kan. Precis som det gäller mig när jag borde försökte bli vän med fler människor fast jag istället väljer att hålla mitt avstånd för att jag inte vill att för många människor ska lära känna mig. För jag är trygg som mamma, den rollen trivs jag med. Tjejen som städar, bakar och ger kärlek, tjejen som myser ner sig i soffan och alltid talar om hur mycket hon älskar sin son när de kramas och alltid kikar förbi honom en sista gång innan hon går och lägger sig. Henne trivs jag med, mamma Madeleine, den jag är. Men jag vantrivs med den jag är när William inte är här. Jag vantrivs med studenten Madeleine som alltid kritiskt granskar sig själv i allt hon gör och tycker att hon kunde gjort saken bättre.
Det känns ibland som jag är delad i två, hon med kraven och hon med kärleken och tron på sig själv. Jag önskar hon med tron på sig själv vågade mera, vågade ta plats och vågade se att hon duger. Men det gör hon inte, för det finns alltid något jag kunde gjort bättre, i varje läge i varje stund. Det är därför jag alltid önskar mig något, för om jag inte önskar något så måste jag inse att jag duger bra som jag är, och det skrämmer denna kvinna rejält.