Besökt lillebror och livrädd.

Drog ut till min lillebror idag. Var kul att umgås lite när man ändå inte gör något speciellt. Vi åt lite kladdkaka och glodde på charmed. Jag behöver verkligen umgås med människor, hatar att vara ensam samtidigt så trivs jag stundvis bra med ensamhet. Märkligt det där.

Hur som helst så satte jag mig på bussen hem. På kliver en man i sextioårsåldern med en schäfer, jag fick panik direkt jag såg mannen. Hjärtat slog i hundratjugo och jag höll på att dö därinne, det var som det inte fanns plats för oss båda där. Jag hade rejäl panik, fick massa minnen som var osammanhängande poppande upp i mitt ansikte och jag var skräckslagen. Jag var 2-3 år och jag kände mig som jag skulle kvävas, hela bussresan satt jag med panik i bussen livrädd för denna människa samtidigt som jag hade sån rejäl panik och ville av bussen. När jag hoppade av så fick jag gå och andas djupt och kolla bakom mig flera gånger för att försäkra mig om att mannen inte gick bakom mig, jag var så rädd att jag fick tårar i ögonen! Det enda jag verkligen vet är att han vem han nu var skrämde mig vilket ingen lyckats göra på många, många år. Jag var helt enkelt vettskrämd och kände mig som ett barn som behövde beskydd. Vem denne man är har jag ingen aning om och när jag ringde min mamma när jag var hemma släppte en viss del av min rädsla, men jag är fortfarande rädd. För vem han än var så fick han mig så pass rädd att jag nu är mörkrädd.

Trädtoppar jag tittade på när jag gick hemåt.

Imorgon.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=DdqyT0f3mGE&feature=player_embedded[/youtube]

 

Ser jag framemot detta. The walking dead säsong II! Minns förra året när man sett 6 avsnitt och så såg man att det inte skulle bli något mer förens Oktober, man bara VAD!? Var typ ett års väntan ju. Imorgon kväll blir det tv, på tisdag är det the lying game, torsdags Pretty little liars Halloween event! Sedan på fredagskväll är det the secret circle och the vampire diaries! Underbar tv-vecka framför mig.

Nyfikna?

Vad ni sökt på den senaste veckan; sara madeleine falun,  mamma och blivande

Lite roligt där att ni sökt på sara madeleine falun, klart man blir nyfiken på vem som sökt efter vart jag bor. Skulle vara jättekul om ni kunde skriva vilka ni är som besöker min sida. För de faktum att ni söker på Falun får mig att tro att jag vet vilka ni är ;-).

Förmiddagsfunderingar.

Imorgon är det VFU igen, det är då 3 dagar (varav onsdagen blir halvdag för William har nämligen studiedag då, så jag ska åka hem). Sedan nästa vecka är det vanligt schema igen och veckan efter det får jag mitt första LOV på över 6 årstid. Min första “semester”, i och för sig vet jag inte om man kan räkna föräldraledighet som semester. Jag var föräldraledig tills William var 6-7 månader sen började jag timvikariejobba och när William var 10 månader började jag läsa in gymnasiet via NTIs vuxenutbildning på distans. Sedan dess har jag pluggat och pluggat året runt. Det är nu i höst efter 6 års konstanta studier som jag verkligen börjar känna en stor längtan efter att få börja jobba, ha lediga helger på riktigt utan pluggångest, kunna känna att jag vill ha rutiner där jag går till jobbet måndag till fredag och jobbar järnet. Det är verkligen nu jag vill komma ut och börja bli vuxen, kanske ha råd att börja pensionsspara, köpa min första skruttiga bil, kunna skaffa mig ett hus. Jag vill liksom göra det nu, jag är trött på att plugga och vill börja jobba, jag ser verkligen framemot saken. När jag säger till folk att jag får ångest vissa dagar förstår inte folk hur jag menar, folk säger “du är tjugosju och mamma till en sjuåring och studerar till lärare, det är stort! De flesta har inte gjort båda sakerna i din ålder”, och det är nog så. De flesta väljer antingen eller, i alla fall om jag försöker se till verkligheten runt mig. Så har de flesta som fått barn antingen pluggat/jobbat före och sedan fått barn, eller så har det fått barn och börjar jobba efter det, eller i vissa fall går det arbetslösa och kämpar dagligen för att få ett jobb. Jag däremot har väl gjort det bakvända, blev oplanerat gravid vid nitton och fick William när jag var tjugo, började plugga och jobbat extra och jag har väl liksom lite svårt för att acceptera att jag inte har villa, volvo och vovve redan kanske? Istället har jag barn och en snart klar lärarutbildning vilket om det gällde någon annan skulle jag se som jätteduktigt. Men när det kommer till mig själv så är jag en kritiker och anser att det är väl självklart att jag skulle fixa det. Det är väl ingen bedrift! Jag har alltid haft höga krav på mig själv, alltid varit en självkritisk jävel som inte tycker jag duger till någonting förutom att vara mamma då. Där duger jag, där är jag inte det minsta osäker. Jag är otroligt självsäker som mamma och jag tar mina beslut som förälder med William utan att känna mig tveksam. Men när det kommer till studier och annat då är jag tveksam och kritisk men då gäller det mig vem jag är och vad jag kan. Precis som det gäller mig när jag borde försökte bli vän med fler människor fast jag istället väljer att hålla mitt avstånd för att jag inte vill att för många människor ska lära känna mig. För jag är trygg som mamma, den rollen trivs jag med. Tjejen som städar, bakar och ger kärlek, tjejen som myser ner sig i soffan och alltid talar om hur mycket hon älskar sin son när de kramas och alltid kikar förbi honom en sista gång innan hon går och lägger sig. Henne trivs jag med, mamma Madeleine, den jag är. Men jag vantrivs med den jag är när William inte är här. Jag vantrivs med studenten Madeleine som alltid kritiskt granskar sig själv i allt hon gör och tycker att hon kunde gjort saken bättre.
Det känns ibland som jag är delad i två, hon med kraven och hon med kärleken och tron på sig själv. Jag önskar hon med tron på sig själv vågade mera, vågade ta plats och vågade se att hon duger. Men det gör hon inte, för det finns alltid något jag kunde gjort bättre, i varje läge i varje stund. Det är därför jag alltid önskar mig något, för om jag inte önskar något så måste jag inse att jag duger bra som jag är, och det skrämmer denna kvinna rejält.