Känsligt ämne…
Ta nu detta som MIN åsikt, vad andra tycker och tänker och anser moraliskt rätt är inget jag lägger värderingar i. Vad lagen säger och rätten till att bestämma över sin egen kropp står jag bakom trots min åsikt. Jag vill även förtydliga att abort för mig är när någon väljer att avbryta en graviditet av skäl där graviditeten var ovälkommen. Jag anser inte att abort är när personer avbryter graviditeter på grund av att barnet kanske dött i magen, har olika former av fosterskador eller avvikelser. Abort för mig är alltså när personen avbryter en abort i tidigt skede på grund av att graviditeten var ovälkommen.
Jag känner relativt stort motstånd mot aborter, när människor berättar för mig att de ska göra eller gjort en abort känner jag att ”det är deras val och jag respekterar det.” men jag skulle aldrig vilja gå igenom en abort själv. Jag kan inte se mig själv göra en abort, att ta bort något som jag anser vara värt en chans i livet. Jag har alltid fått rysningar kring ryggen när jag tänkt eller hört talas om aborter, den där känslan av att någon skrapar i ens kropp för att ta bort det sista som finns kvar av något som påbörjats vara ett liv, eller att ta tabletter för att framkalla missfall och liknande.
När jag gick i sjuan eller åttan tog vår lärare fram ett foster och visade på biologin. Jag minns fortfarande hur fostret eller bebisen såg ut, det var en liten snopp och små, små fingrar med naglar på. Fostret var kanske 10 centimeter lång och låg i fosterställning, den hade navelsträng och moderkaka och huden var genomskinlig. I de skedet minns jag hur jag insåg att en abort skulle jag aldrig kunna göra i mitt liv, att ta död på något som såg så mycket ut som en liten bebis trots storlek kändes bara så fel!
Men jag har trots detta alltid respekterat andra, jag skulle aldrig skriva mördare till någon som gjort abort på en blogg, eller döma någon som gjort en. Men min åsikt kring abort är min personliga, den handlar om mig och mina tankar och mitt liv. Jag förväntar mig inte att någon ska tycka och tänka som mig, jag förstår er som tycker att abort är självklart och jag tror ni som gjort en abort tycker det var ett bra val och de respekterar jag. Jag ser inte ner på personer som gjort abort för det finns alltid en anledning och den är er och jag lägger ingen värdering i andras livsval.
Men mina tankar och känslor om abort är mina som jag känner för mig själv, det är hur JAG tycker om mitt liv om vad jag som människa känner om mig. Det är alltid människor som blir förbannade och tar det man skriver personligt, det finns alltid någon som kommer tro att man dömer dem för sina val och jag hatar egentligen att svara på såna här frågor, för det är upplagt för bråk. För någon kommer känna sig påhoppad även om man försöker förklara att det känner ens egna känslor, och att se på saker.
Som jag skrev innan, så är jag för kvinnans rätt att bestämma, jag tycker abortlagen vi har i Sverige är bra och jag respekterar människors beslut. Men jag har också en åsikt i avseendet om vad jag känner för mig själv personligen och om jag var i den sitsen och hur min åsikt skulle vara då för mig och mitt liv.
Intressant. Jag tar det inte alls personligt, det du skriver. Alla gör vi våra val på grund av diverse anledningar, och vem bestämmer vad som är rätt och fel förutom vi själva när det gäller vårt liv och vår kropp?
Här kommer min åsikt! Blir lite privat, men whattehell.
Det är bra att alternativet finns. Om vi tar mig själv som exempel, gjorde en abort när jag var 17 år gammal. Det var mitt eget fel att jag blev gravid (hade typ intalat mig själv att jag var steril pga diverse saker, korkat men ja, man är korkad ibland)och använde inget skydd.
Tokgrät direkt när jag såg resultatet på graviditetstestet, och bestämde mig i princip så fort jag fått det bekräftat. För mig var det en fråga om prioritering.. vill jag ha ett barn nu, med den killen jag har nu, som det antagligen (realistiskt sett) kommer ta slut med? Vi hade det inte så bra. Har han lust att bli pappa? Vi kommer garanterat bli osams och ha en fortsatt dålig relation. Hur kul blir det för ungen? Kan jag ta hand om ett barn själv? Är jag tillräckligt mogen? Ska jag behålla det ”bara för att” och vara bitter i år och dar för att min ungdom försvann på grund av ett misstag från min sida? Jag bodde i Stockholm utan släkt i närheten och hade antagligen fått flytta hem till mina föräldrar igen, till orten jag ÄNTLIGEN tagit mig bort ifrån. Jag kom fram till att jag ville prioritera mig själv och min framtid, och att det på sätt och vis vore orättvist mot det blivande barnet att behålla det, jag ville kunna ta hand om det på bästa sätt. Jag tycker inte heller att ett foster, så pass tidigt, räknas som ett barn. Men det kan man ju diskutera i evigheter. Jag såg det som en cellklump. Minns dock det där fostret du talar om, det var ju väldigt mytomspunnet, någon hade lämnat det på skoltrappan osv..
Hur som. Jag valde att göra en kirurgisk abort, för jag kan inte alls förstå hur tjejer kan göra det medicinskt, att få missfall frivilligt och vara vaken under tiden. Jag ville bara sövas och få det överstökat. Mådde ganska dåligt efteråt, hade ont. Hade dåligt samvete och kände mig oansvarig. Hade noll stöd från min dåvarande pojkvän.
(Va långt det blir..)
Än idag kan jag må dåligt över det, trots att det var 10 år sen och jag faktiskt är glad att jag inte skaffade barn då om jag ser hur pass mycket jag ändrats som person sedan dess och hur mitt liv hade kunnat bli om jag behöll barnet. Jag kunde ibland se gråtande par på TV som inte kunde få barn, kände mig skyldig för att jag typ ”kastat bort” ett barn när vissa kämpar och kämpar och inte lyckas. Men man kan inte tänka så. Jag lovade mig själv att ALDRIG behöva göra en till abort.
Sen finns det ju alltid idioter som fortsatt inte kan ta ansvar för att inte bli gravida…
Jag är i alla fall glad att det inte är som i USA, där abortläkare blir mordhotade och apotekspersonal vägrar sälja dagen-efter-piller för att det är ”mord” – trots att inte ens en befruktning har skett. Nä, det är bra att alternativet finns.. och jag respekterar verkligen att man inte vill göra det heller, jag förstår varför.
Marit – Jätteintressant att läsa, jag är bara seg på att svara ;). Jag försöker dock ta mig tiden på kvällarna så nu så.
Det är precis som du skriver viktigt att göra sina val för vad man själv anser vara rätt, jag tror att när man gör ett val så är det oftast de rätta just för en. Förstår dig också mycket i det du kände då, framför allt delen med hur relationen är och sedan att behöva flytta tillbaka ”hem”, jag har aldrig ångrat att jag flyttade från hemorten är ju kul att komma dit ibland och hälsa på släkten men mest känns det nästan som man måste gå tillbaka i gamla roller och någon man inte är längre. Så förstår att du kände som du gjorde just då, jag hade väl liknade känslor när jag blev gravid med William IOM att jag var ensam då men jag kände väl att jag stannar hellre här i stan själv, än flyttar hem. Så jag förstår dig i känslan absolut, när man väl åstadkommit något oavsett vad så vill man inte gärna backa tillbaka till samma plats som innan.
Tycker absolut inte du ska känna dig skyldig för du gjorde abort just då, för jag tror att det beslutet man tar är rätt beslut för en själv. Att andra har svårt att bli gravida är ju absolut ingens fel och definitivt inte personer som gjort en abort i sitt liv. Håller med dig om USA med, är glad för att vi inte har såna där i Sverige, är ju fruktansvärt att ge sig på personer på grund av deras val eller yrkesroll, alla ska ha rätt att göra vad som är rätt för dem. 🙂
Jag tror därför att allas val oavsett vilket man gör är rätt, och jag skulle aldrig döma någon för någons annans val. Långt svar tillbaka här, hoppas du förstod hur jag menar :).
Svårt, om man bli våldtagen då eller våldsutsatt av sina relationer på grund av gradviteten? Ibland kanske abortlagen räddar liv. Så tänker jag. Men jag tänker en massa annat kring de också. Du ha ju skrivit om ett värdeladdat ämne. Kram på Dig!
mia – Ja alla tänker ju olika :).
Nog är detta ett känsligt ämne vill jag lova. Jag tycker inte heller man ska döma personer som gör det. För att man är emot sådant själv. Nu menar jag inte att jag är helt emot det. Det beror helt på helheten.
KackMarie – Verkligen, det är ett ämne som kan diskuteras i evighet också.