Böcker
Madeleine Stenberg Att läsa.
juli 15, 2012
En av de finaste texterna i en låt jag vet.
Jag älskar denna av Lisa Ekdahl, Dom band som binder mig:
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre Jag vill alltid närmre
Längtans trådar snärjer oss som vill mer
Bunden till händer fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp
En ätstörd människa.
Jag känner mig äcklig. Medan andra får tid att tänka så går jag tillbaka i tiden och får ätstörningar värre en helvete. Jag har kräkts idag, jag erkänner det privat för detta är inget jag vill att någon ska få veta. Jag har inte ätit något på över 24 timmar och de känns bra, jag ska inget äta på ett tag heller, känner mig inte ens hungrig och när jag kräktes kändes saker mycket bättre på en gång. Eller mycket bättre? Jag kräktes bort allt som äcklade mig, första gången jag kräktes för äckelhet var när jag nyss flyttat hemifrån. Jag tyckte det kändes skönt att kräkas för jag var så äcklig. Jag har kräkts ibland men inte lika öppet som förr, nu har jag ofta känt mig stolt över saker. Men inte just nu, nu känner jag mig äcklig. Jag känner en maktlöshet inom mig som att jag bara faller, det blir bra när jag börjar jobba och slipper tänka. Jag har med studiernas hjälp sluppit tänka men numera tänker jag dagligen och tankarna tar del av mig. I morse såg jag att jag väger 63,5 kilo på min våg, det betyder att jag gått ner 7 kilo och jag tänkte att bara 3,5 kilon till så kan jag åtminstone se mig själv i spegeln utan ångest. Fast förmodligen blir inte så fallet, just nu ser jag bara hur hemsk jag är funderar över vad det är för fel på mig. Ångesten som drog över mig för ett par minuter sedan drog mig så djupt ner att jag var tvungen att kräkas, det är ingens fel förutom mitt. Jag mår dåligt och mina demoner lämnar mig inte i fred.
God morgon alla underbara.
Drömde om en stor vit häst med ett föl innan jag vaknade, jag klappade hästen som riktigt burrade in sig mule i min hand. Trots mina allergi kunde jag klappa henne och hon riktigt såg in i mina ögon. Hon var enorm! Vacker! Jag försökte stanna kvar i drömmen för jag ville bara fortsätta att kolla på henne när jag vaknade och var jättekissnödig. Var bara att gå upp.
Jag kände mig glädje att jag inte var allergisk idag i alla fall, som igår. Hela dagen blev förstörd men idag mår jag betydligt bättre. Har hunnit dammsuga och ska alldeles strax duscha.
Vad ska ni göra idag?