Att nästan slå ihjäl sig.
Madeleine Stenberg Klev glatt av bussen för att möta William, det kom en drös med brandbilar varav en stannade vid övergångstället. Jag ville skynda mig över så de skulle slippa vänta och tror ni inte på fan att jag där och då vurpar och flyger handlöst framåt. Jag riktigt kände hur handleden fick ta emot samt knäna och ser en lastbil bara en meter ifrån mitt huvud… Fort upp på benen och skynda hem känner hur blodet rinner efter benet och det enda jag tänker är JÄVLA FALUN!
Jag kan inte låta bli, jag blir galen på den här stan som slungar upp drivor med snö efter hela trottoaren så att man ska behöva KLIVA jättekliv över, jag hatar också denna stan för de uppenbarligen inte vet att SAND är en jävla bra uppfinning för fotgängare! Jag har ont idag, ont i nacken (så klart, jag får ALLTID ont i nacken när jag skadat mig), knät som är sönderslaget och i handleden. Jag är inte glad jag är sur och ynklig.
Skulle inte vilja kalla dagen för en skitdag för de har den inte varit, men jag är förbannad på Falukommun som inte kan sköta sina vägar. I ren protest ringde jag och klagade och fick till svara; ”Om det är någon tröst ska vi ta bort alla drivor inatt” i natt ja. MEN de kunde ni förfan gjort för flera veckor sen.
Surkärring = jag!
