Jag ser det på vågen och jag ser det på kläderna. Byxor som suttit tajta sitter numera lite slappare, byxor i storlekar jag inte använt på flera år sitter nu BRA. Men i huvudet ser jag ingen skillnad… I huvudet och i spegeln ser jag samma, jag upplever samma sak missnöjdheten. Missnöjd, missnöjd, MISSNÖJD!
Jag ser det på kläderna, jag ser det på vågen men jag ser det inte på kroppen och jag ser det inte i spegeln. Bekräftelsen jag vill ha, känslan av FAN va bra du är finns inte där. Varför finns den där för andra? Varför får andra den där kicken att WOW jag ser det?! Jag lyckas? Varför känner jag aldrig en tillfredsställelse med saker jag gör? Varför är jag, mitt jaget aldrig nöjd?
Jag är inte nöjd med min viktnedgång trots att jag väger mindre än på flera år, jag är inte helt nöjd med mina prestationer i yrkeslivet eller studierna. Jag tillfredsställs aldrig helt fullt ut. Jag får aldrig den där; FY fan vad jag är bäst känslan över mig. Det finns alltid något jag skulle kunna göra bättre och ger någon mig beröm tror jag att de driver med mig… Jag har krav, höga krav, FÖR höga krav. Jag ger mig in i något 100% och är ändå missnöjd med resultatet, kanske var det därför jag slutade gymma? För att jag aldrig nöjde mig med resultatet jag tyckte aldrig resultatet gav mig min tillfredsställelse, åtminstone inte den tillfredsställelsen jag sökte. Jag kanske söker för mycket? Är mina krav för höga på mig själv tänker jag. Självklart är dem de, höga som skenande hästar, jag förväntar mig en perfektion som inte kommer, en dag när mitt huvudet säger till mig att FAN va du är bra. Jag har sökt den, sökt den i så många år, kanske hela mitt liv? Varför är jag inte nöjd? Varför finns det alltid något mer därute som jag känner att jag måste ge för att få mig själv att känna mig nöjd med mig, med den jag är?!
Alla de gånger vågen används i mitt liv, alla de gånger jag stått den och kollat på vågen. De gånger jag sprang upp och ner för trappan bara för att få mindre vikt. Alla de gånger jag inte ätit för att ge mitt huvud tillfredsställelse. När jag vägde 45 kilo och hade panik för varje kilo, när jag låg i min bäddsoffa och tog mig runt midjan för att se hur nära jag kunde flytta mina fingrar mot varandra. Hur jag mätt min kropp med händerna, hur min våg alltid varit min närmaste fiende och min bästa vän, hur den alltid funnits där för mig och paniken när jag inte varit hemma. FÖR jag behöver min våg, att inte väga mig kan betyda att jag ätit förmycket. Vågen och jag, vi har gått hand i hand i många år tillsammans. Bästa vännerna, samtidigt som jag verkligen hatar den innerst inne. Mitt huvud och jag har två olika känslor, en som försöker övertyga mig om att: FAN du är bra, köp det nu och den andra halvan som hela tiden talar om att LITE mer kan du prestera. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, ensamhet är skit. Så fort man är ensam så trycks det värre på tankarna om att inte duga. Folk kan säga vad de vill, men Jante har större roll i mitt liv än Jag duger

Min pappa och jag.
Igår var det påskafton och på påskafton 1993 dog du.
Om några dagar är det datumet då det är 20 år sedan.