Funderingar kring drömmar och förändringar. Ju äldre jag blir ju mer längtar min själ efter lugnet, för en vecka sedan vid frukostbordet talade jag med William om min just nu livsdröm. Den går inte att uppnå men jag hade ändå velat ha den. Jag skulle vilja flytta ut till en stuga i skogen med närheten till en sjö, en bit ifrån människor och massa ljud. Skaffa mig höns som skulle få gå fritt utomhus uppfödda på bra föda utan gifter, jag vill kunna vandra lätt till sjön där vi kunde bada på sommaren utan att störas av andra. Jag skulle vilja ha kanske en hund eller två, och en katt som skulle få vandra runt själv på gården. Utanför vårt lilla hus skulle det alltid finnas ett par stövlar som man lätt kunde hoppa i för att vandra genom det fuktigt gräset som uppstår på våren och sommaren. Lukten av sommarens blommor skulle passera min näsa, och daggen skulle fylla mig med ro, ljudet från nyvakna fåglar skulle finna min själ med stillhet och jag skulle få njuta. En värld där vi kunde plocka bären från den öppna naturen, och odla våra egna grödor ett drömmars paradis.
Jag längtar ofta till en sån plats där jag kan få leva i ett med naturen, en värld där jag skulle vara utan min allergi och astma där jag kunde få leva precis som jag vill. Kunna hänga våra kläder ute på tork i sommarens härliga solväder. Men jag vet att detta inte är någon dröm som kommer ske. För jag är allergisk, jag kan inte ha djur eller hänga vår tvätt på tork, färska blommor fungerar inte i vårat hem och skogen skulle göra mig kroniskt sjuk. Men att drömma är att leva och i min fantasi är vi där, i min fantasi går vi runt i varsina stövlar, kollar på våra höns och klappar vår hund och katt för i fantasin kan man leva en stund utan realism.