Hej ledighet, och en hemlighet inte så många vet.

Fredag och jag är ledig, nästintill semester? En dag men det betyder ändå tre dagars ledighet fyllda för energi och roligheter!
Känslan av att vara ledig fyller livet skulle jag vilja säga.

Denna dag kommer bestå av familjetid, jag ska verkligen bara njuta av att vara med familjen och ro in oss i ett lugn. Vi har avnjutit en frukost tillsammans, tittat ut på ett mulet Falun men ändå känt oss glada.
För visst får man vara glad trots ett höstväder i februari?

I mitt hår finns det nu en vanlig inpackning, snart ska duschens varma vatten rinna över min kropp och kläder och ett leende ska spridas genom mig. Det är ledighet och fantastiskt, livet är underbart! Jag vet inte om mina nya trettio gav mig ett nytt andetag för jag känner sådan inre frid numera, som jag funnit en balans i det som annars varit så stressat inombords.

De senaste åren har jag pressat mig till max, jag gick in i väggen 2009. Jag minns det ännu för det var en hemsk upplevelse när kroppen bara sa ifrån, jag talar inte så ofta om saken eftersom jag skäms. Från det William föddes tills jag slutade plugga tog jag på mig för mycket saker, jag gör det fortfarande. Men en period där så jobbade jag 4 dagar i veckan mellan 8-16 varje dag, jag pluggade på mer en heltid med två eller ibland tre kurser på sidan av. Jag försökte vara den perfekta mamman med allt ha ett välskött hem, jag skulle hinna med allt annat också visa att jag kunde. Jag ville ge järnet för att folk skulle fatta att det inte är en katastrof att bli gravid ensam vid nitton eftersom det var vad alla påstod. Jag vet inte hur många gånger folk sa till mig att “någon” sagt till dem att jag skulle bli ett socialfall bland många andra. Jag gav mig fan på att bli något bättre än så.
Så jag pluggade, jag jobbade, jag hade det perfekt städade hemmet, jag tränade flera dagar i veckan. Jag log, jag kämpade och var samtidigt den där lilla personen inombords som ändå hade massor kvar från mitt bagage.  De året hände det saker runt mig och något kraschade, helt plötsligt här hemma fick jag ingen luft, jag föll till marken och astman tog över helt. William som då var fem år ringde i panik till sin pappa medan hans mamma låg på golvet och knep efter luft, min lilla son hade i panik hämtat min astmamedicin och ville ha hjälp NU! Jag minns inte så mycket om vad som hände runt mig mer än att jag hamnade på akuten och lasarettet och fick inhalera ett bra tag. Prover togs och mina lungor var överarbetade, jag blev skickad upp på Lung- och allergikliniken där läkarna kände igen mig och blev oroade, jag fick ta pulsprov och de var läskigt! Pulsprovet visade att mitt hjärta var överansträngt även de och läkarna kände på punkter i min kropp och med varnande ton sa att, du måste dra ner på tempot annars går du snart in i väggen totalt! Jag drog ner på tempot lite, men kanske inte fullt ut. Jag ville någonstans vara bra, känna mig tillfreds med mig själv och känna i mig själv att jag lyckats.

Den där känslan kom aldrig, men något har hänt här vid trettio, jag vet inte vad det är men det är något. Jag vill njuta av livet, och jag försöker tänka att jag duger som jag är. Jag behöver inte leva efter ett liv i perfektion. Jag vill vara mig själv och ta vara på livet som det är. För livet är viktigare än allt annat, jag lever här och nu och är nöjd med det.

019