Hej ledighet, och en hemlighet inte så många vet.

Fredag och jag är ledig, nästintill semester? En dag men det betyder ändå tre dagars ledighet fyllda för energi och roligheter!
Känslan av att vara ledig fyller livet skulle jag vilja säga.

Denna dag kommer bestå av familjetid, jag ska verkligen bara njuta av att vara med familjen och ro in oss i ett lugn. Vi har avnjutit en frukost tillsammans, tittat ut på ett mulet Falun men ändå känt oss glada.
För visst får man vara glad trots ett höstväder i februari?

I mitt hår finns det nu en vanlig inpackning, snart ska duschens varma vatten rinna över min kropp och kläder och ett leende ska spridas genom mig. Det är ledighet och fantastiskt, livet är underbart! Jag vet inte om mina nya trettio gav mig ett nytt andetag för jag känner sådan inre frid numera, som jag funnit en balans i det som annars varit så stressat inombords.

De senaste åren har jag pressat mig till max, jag gick in i väggen 2009. Jag minns det ännu för det var en hemsk upplevelse när kroppen bara sa ifrån, jag talar inte så ofta om saken eftersom jag skäms. Från det William föddes tills jag slutade plugga tog jag på mig för mycket saker, jag gör det fortfarande. Men en period där så jobbade jag 4 dagar i veckan mellan 8-16 varje dag, jag pluggade på mer en heltid med två eller ibland tre kurser på sidan av. Jag försökte vara den perfekta mamman med allt ha ett välskött hem, jag skulle hinna med allt annat också visa att jag kunde. Jag ville ge järnet för att folk skulle fatta att det inte är en katastrof att bli gravid ensam vid nitton eftersom det var vad alla påstod. Jag vet inte hur många gånger folk sa till mig att “någon” sagt till dem att jag skulle bli ett socialfall bland många andra. Jag gav mig fan på att bli något bättre än så.
Så jag pluggade, jag jobbade, jag hade det perfekt städade hemmet, jag tränade flera dagar i veckan. Jag log, jag kämpade och var samtidigt den där lilla personen inombords som ändå hade massor kvar från mitt bagage.  De året hände det saker runt mig och något kraschade, helt plötsligt här hemma fick jag ingen luft, jag föll till marken och astman tog över helt. William som då var fem år ringde i panik till sin pappa medan hans mamma låg på golvet och knep efter luft, min lilla son hade i panik hämtat min astmamedicin och ville ha hjälp NU! Jag minns inte så mycket om vad som hände runt mig mer än att jag hamnade på akuten och lasarettet och fick inhalera ett bra tag. Prover togs och mina lungor var överarbetade, jag blev skickad upp på Lung- och allergikliniken där läkarna kände igen mig och blev oroade, jag fick ta pulsprov och de var läskigt! Pulsprovet visade att mitt hjärta var överansträngt även de och läkarna kände på punkter i min kropp och med varnande ton sa att, du måste dra ner på tempot annars går du snart in i väggen totalt! Jag drog ner på tempot lite, men kanske inte fullt ut. Jag ville någonstans vara bra, känna mig tillfreds med mig själv och känna i mig själv att jag lyckats.

Den där känslan kom aldrig, men något har hänt här vid trettio, jag vet inte vad det är men det är något. Jag vill njuta av livet, och jag försöker tänka att jag duger som jag är. Jag behöver inte leva efter ett liv i perfektion. Jag vill vara mig själv och ta vara på livet som det är. För livet är viktigare än allt annat, jag lever här och nu och är nöjd med det.

019

Denna måndag.

Jobbade till klockan 13:00 idag, åkte hem och väl hemma drog jag runt med dammsugaren och fick lite återhämtningstid. Jag älskar känslan av ett fint och dammsuget hem, sånt ger mig energi och peppar upp mitt humör.
Efter jag dammsugit såg jag senaste avsnittet av The Walking dead som var riktigt spännande, såg även på Girls.
William skypeade på sitt rum så vad ska man då hitta på?

Förutom detta la jag ut efterlysningar på foton på min pappa på facebook igår. Även foton på mig om folk hade, och jag har två som redan ska ge mig foton på pappa. Hur fint är inte de?! Jag har väldigt få foton på honom och ännu färre minnen. Bara att få foton får mig att bli nyfiken.

Nu ska jag bege mig mot sängen, imorgon jobbar jag igen. Men på fredag är jag ledig, längtar!

012

Ibland vill man bara förnya sig, en sån sak jag vill förnya är min hall. Tapeterna är numera över tio år gamla och det märks, de är slitna och tråkiga. Färgerna piggar inte upp utan gör mig snarare trött och jag försöker dagligen att hitta olika former av inredning för att släppa dessa mörka tapeter. Jag är såna som gillar ljust, jag mår som bäst i ljusa färger och när det blir för mörkt är det som att hela jag sjunker ihop något, vi är ju så olika på de viset vi människor. Vissa behöver många färger, andra behöver lite. Vissa vill ha det ombonat och varmt, andra svalt. Jag hamnade på tapetstore.se och började sakta drömma mig bort över färger jag skulle kunna tänka mig i min hall, färger som jag tror funkar ihop med mitt golv som ser ut som riktiga golvplattor trots att det är en plastmatta. Mitt under mitt tapeter till hallen letande finner jag en tapet som skulle vara underbar på väggen i mitt sovrum, jag föll pladask för den, tänk att ha den som fondvägg bakom min säng?! Hur otroligt fint skulle inte denna vara där. Blommor men inte för många, enkel men ändå så speciell. Mig rakt igenom, jag känner mig nästan tvungen att handla denna, tapetstore har precis fått en del av mitt hjärta. Jag är såld, bilden på tapeten är förövrigt lånad från deras hemsida.

comp_51298876_700x700

Vårdcentral.

Inlägget är ett samarbete.

Idag hade William tagit sig en tur till skolsköterskan berättade han för mig, jag minns själv när jag gick till skolsköterskan under min skoltid. Det var ganska enkelt att gå dit, antingen för att bara småprata eller fråga om saker som oroade mig. Senare blev det även ett av mina många tillhåll när det kom till vågar. Om bara skolsköterskorna vetat hur ofta jag smet dit enbart för att väga mig, varje liten millimeter av mitt liv bestod av att leta vågar här och där. Vikten som låg på undervikt spelade ingen roll, det var som att jag och vågen var ett förtrollande och förbjudet par som ingick en hemlighet med varandra. Redan som nyfödda får vi egentligen ett band till den där saken, redan som nyfödda ska vi vägas in för att veta vår vikt. Bebisar skrivs in på olika BVC:er från vårdcentraler i närområdet till vårdcentraler som Serafen i Stockholm. Jag har funderat över det där med utvecklingsundersökningar som görs på barn och hur de hur äldre barnet blir återstår ännu mindre tid. Borde man kanske få mer tid att gå på olika samtal och möta sitt barns vikt och längdkurva under längre tid? Hade man då kunnat hålla mer koll på såna som jag som blev viktupptagen, ätstörd och besatt? Behöver barn och ungdomar mer tid med BVC och skolsköterskan än vi ger dem? Jag bara undrar.