Day: 9 februari, 2014

Det här med att fylla 30.

Madeleine Stenberg Författarens egna ord. 12 Comments

Om två dagar smäller det, jag går från ett tvåsiffrigt, tvåande till ett treande. Jag fyller trettio. Jag vet att jag förväntas nojja mig över detta och att likt alla andra börja tjata om att “Åh vad gammal jag känner mig” för att få bekräftat att “nä du är ju fortfarande ung”. Jag känner inget sånt, jag känner absolut ingen stress eller ångest inför att fylla trettio jag känner mig totalt lugn och välkomnande. Jag har inte någonsin sedan jag fått barn oroat mig över åldern, det finns andra saker som oroar mig mer. Döden som ett exempel, att dö en allt för tidig död är min stora skräck, att förlora någon jag älskar igen. Jag skräms mer av sjukdomar och död än att åldras.
Att åldras betyder att man får leva, att uppskatta och finnas. Min pappa dog en alldeles förtidig död med sina 39 år. Jag vill leva och hoppas jag får fortsätta med det. När ljudet av födelsedagslåten ska sjungas och ljusen blåser vill jag bara önska liv och lycka.

Mina tjugo har varit fantastiska, vilken livsresa jag gjort! Från deprimerad, ätstörd tonåring till en människa som fått mer än vad hon kunnat drömma om. Blev mamma vid tjugo, är vän med sonens pappa fast vi inte är tillsammans, klarat av både att plugga in gymnasium mellan 21-23 år och ha sonen hemma som liten. Klarar körkort vid 23. Kom in på högskolan vid 23, började lärarprogrammet vid 24. Blev examinerad lärare vid 28, fick jobb vid 28. Fick min lärarlegitimation vid 29. Jag har haft ett sånt fantastiskt liv dessa tio år av mitt tjugonde liv, varför borde jag känna ångest när allt jag ser är glädje?! Jag är så glad för allt detta gett mig, format mig, blivit en del av mig. Att bli trettio är bara en förändring på siffror och jag ser det som ett nytt sätt att berika mitt liv.
Mina nya siffror kommer firas in med nära och kära! Vad mer i livet kan man begära?!

20140209-221536.jpg

Jag, hon med de konstiga idéerna.

Madeleine Stenberg Uncategorized 6 Comments

20140209-120225.jpg

Jag har så länge jag kan minnas alltid gått min egen väg. Har jag känt något har jag litat på den saken. Jag har aldrig varit rädd för att göra sånt andra upplever som konstigt utan jag har trott att detta är nog helt okej. När jag skaffade menskopp 2005 blev folk runt mig ganska bestörta, äcklade, och intresserade. Varje gång jag förde menskopp på tal rynkade folk sina pannor och gav ifrån sig ett yuii. Jag själva var så grymt nöjd med min kopp att jag inte kunde greppa hur jag missat denna fantastiska uppfinning.
Med åren har menskopp blivit mer och mer populärt och idag reagerar inte folk längre, alla känner ju någon som använder den. Nio år fyller då min menskopp i år och är forfarande i samma skick som när jag köpte den. Tänk alla pengar jag sparat, och all miljö jag hjälpt på vägen.

Så det andra, som mamma har jag lyssnat på mig själv och den inre röst som talat till mig. Jag har gjort misstag och det ser jag som normalt, ingen människa är perfekt! Jag är inte perfekt! Jag har dock alltid tillåtit William komma till min säng eller erbjudit min säng. Han kommer trots att han är inne på sitt tionde år fortfarande över till mig på natten i bland när han drömt något. Jag skulle aldrig neka honom att komma över till mig på natten, jag har hellre ett tryggt och sovande barn bredvid mig än att leva med samvetet av ett barn som är otrygg, rädd och ensam i sin säng. Han sover även hos mig när han är sjuk. Det är självklart, jag vill ha honom nära så jag lätt kan ta upp hinken han kan kräkas i, eller höra hans andetag när han andas som förkyld. För inte så många år sedan sov alla i familjerna i samma rum och säng och ingen någonsin ifrågasatte saken. Idag blir man ifrågasatt och ska nästan skämmas för att man låter sitt “så stora barn” sova i sin säng. Folk envisas med att påtala att han kommer aldrig sluta sova där, och jag bara ler. För jag har aldrig hört om en 15-20åring som forfarande sover i sina föräldrars säng…

Jag lyssnar på mig själv och vad jag tror på.
Jag ECade William omedvetet som bebis stundvis, jag visste inte att det hade ett namn att kommunicera med sitt barn. Jag har fortsatt kommunicera, när hans kroppsspråk säger lämna mig ifred gör jag det, när han kroppsspråk talar för en kram så får han en.
Vi talar till varandra genom ord och handling, jag litar på mig själv.

Så nu sedan över 7 månader tittar jag inte håret med schampo. Sedan lite mer en än vecka har jag bara tvättat håret 2 gånger och kämpar på lite till.

Jag byter ut plast mot trä, metall och glas.

Jag inte äter inte preventivmedel för jag är rädd för dess biverkningar och tror på att min kropp kan tala med mig bättre om jag har kontroll över själv.

Jag lever på tron om vad som är bra för mig och oss. Jag kanske är konstig, Jag gör inte som alla andra. Men jag är jag, den som följer min inre röst.