Det här med att fylla 30.
Madeleine Stenberg Om två dagar smäller det, jag går från ett tvåsiffrigt, tvåande till ett treande. Jag fyller trettio. Jag vet att jag förväntas nojja mig över detta och att likt alla andra börja tjata om att ”Åh vad gammal jag känner mig” för att få bekräftat att ”nä du är ju fortfarande ung”. Jag känner inget sånt, jag känner absolut ingen stress eller ångest inför att fylla trettio jag känner mig totalt lugn och välkomnande. Jag har inte någonsin sedan jag fått barn oroat mig över åldern, det finns andra saker som oroar mig mer. Döden som ett exempel, att dö en allt för tidig död är min stora skräck, att förlora någon jag älskar igen. Jag skräms mer av sjukdomar och död än att åldras.
Att åldras betyder att man får leva, att uppskatta och finnas. Min pappa dog en alldeles förtidig död med sina 39 år. Jag vill leva och hoppas jag får fortsätta med det. När ljudet av födelsedagslåten ska sjungas och ljusen blåser vill jag bara önska liv och lycka.
Mina tjugo har varit fantastiska, vilken livsresa jag gjort! Från deprimerad, ätstörd tonåring till en människa som fått mer än vad hon kunnat drömma om. Blev mamma vid tjugo, är vän med sonens pappa fast vi inte är tillsammans, klarat av både att plugga in gymnasium mellan 21-23 år och ha sonen hemma som liten. Klarar körkort vid 23. Kom in på högskolan vid 23, började lärarprogrammet vid 24. Blev examinerad lärare vid 28, fick jobb vid 28. Fick min lärarlegitimation vid 29. Jag har haft ett sånt fantastiskt liv dessa tio år av mitt tjugonde liv, varför borde jag känna ångest när allt jag ser är glädje?! Jag är så glad för allt detta gett mig, format mig, blivit en del av mig. Att bli trettio är bara en förändring på siffror och jag ser det som ett nytt sätt att berika mitt liv.
Mina nya siffror kommer firas in med nära och kära! Vad mer i livet kan man begära?!
