Är grymt trött, fattar inte denna oändliga trötthet. Det är snart slut nu jag ska fortsätta kämpa. Idag jobbade jag längre än jag från början tänkt mig, men det gick bra. Blir en skön dag imorgon eftersom jag växlade den långa dagen. Imorgon är det Williams skolavslutning på kvällen i Lugnet kyrkan och då lär man väl gråta som vanligt, han slutar trean! Jag fattar det inte, känns märkligt att ha ett bra som går mer och mer in på tonårstiden. Mellanstadiebarn, man minns ju själv när man började fyran, lite intressant att kläderna som är på mode nu är precis lika som de som var när jag började fyran?! 20 år senare liksom, WHAT?! Men rätt spännande också, att modet kommer tillbaka hela tiden.
Nä ska väl lägga mig nu, det är ju en dag imorgon också.
Just ja, innan jag glömmer saken så var jag in på lärarförbundets nya hemsida och fixade i ordning min profil där. Gillade designen och jag kände mig mer bekväm där nu än förut. Jag känner mig lite halvstressad inför hösten när jag ska ha ansvar för matematiken mer än idag. Stressad för att jag vill göra det så bra som möjligt, jag har gått med i flera olika facebookgrupper och glor på nätet efter olika tips och idéer. Tänk om man kunde ta all den tiden man gör hemma och se om något bra? Men istället ser man bara det man inte gjort? Varför är det så? Att de man gör aldrig värderas tillräckligt högt av en själv?
Nu under semestern ska jag verkligen semestra och försöka att INTE lägga ner så mycket tid på planering, jag tror att jag delvis är trött just därför. Jag vill ju så gärna göra ett bra jobb och då glömmer jag nog bort mig själv i det hela. Typisk kvinna kanske? Ett rent hem, ett liv utan gifter, lägga ner min själ i familjen men även i jobbet. Som det inte vore nog tänker man dessutom på allt man INTE gjort och hunnit med?
Sen kommer också min dåliga sida att jag stressad av ensamhet, jag gillar på något vis att ha fullt upp. Fullt upp betyder att hjärnan är trött och inte orkar tänka, på semestern så har sällan hjärnan fullt upp och då tänker jag för mycket och det är det värsta jag vet. Min hjärna tar mig nämligen ofta till det negativa medan jag just nu har en tanke om att istället försöka tänka positivt. Jag tror vi kvinnor är lite dåliga på sånt, kanske ett invant beteende? För ofta känns det som vi kvinnor stannar upp och ältar saker i det oändliga istället för att släppa dem och försöka blicka framåt och tänka att ”det löser sig”. Det där med att vara bra som man är, kanske inte är något vi får lära oss från grunden som kvinnor?
Så filosofisk jag kände mig precis? Kanske behövde jag filosofera lite så är på kvällskvisten?
