Jag har aldrig varit duktig på att rita och teckna. I alla fall har jag aldrig tyckt det själv, jag har dolt allt jag målat och jämfört mig med alla de duktiga. Jag minns så väl tiden i skolan när alla målade och gjorde så fint, och jag satt där med en självkänsla i botten och kände ett stort motstånd till att ens lyfta upp pennan. Jag fick ibland höra det där, ÅH vad du målar fint, men det enda jag hört är fy sjutton vad fult. Min självkänsla, min bild av mig själv. Allt jag någonsin gjort har någon annan kunnat göra bättre. Jag ser fortfarande bilder jag målat från tiden som barn ibland, med samma känsla. Skulle jag se samma sak om mitt eget barn målar, eller mina elever? Nej aldrig. Där ser jag något vackert. Men det är skillnad, det är stor skillnad. Kanske just mitt skapande aldrig varit gott nog enligt mig själv? Har det med min självbild att göra precis som så mycket annat? Min självbild som fått mig att tro att jag ingenting kan? Jag jobbar på min självbild och självkänsla, försökte blotta mer av mig själv. Utsätta mig för sådant som är obehagligt och jag tar det bit för bit. Varför kan jag inte känna att jag är bra? Varför är varje text jag skapat, eller varje sak jag gjort alltid så fel i mitt huvud? Mitt största problem är att jag ofta tror att jag ingenting kan, trots detta bär jag på en bank av massor med information och jag suger åt mig nästan allt jag ser och hör. Ibland känner jag mig som en svamp vars uppsugningsförmåga är enorm. Jag vet massor, det räcker med att jag hört en sak en gång för att den saken ska stanna i min hjärna och jag kan sedan plocka upp saken. Trots detta gick jag igenom min skolgång med en bild av mig själv som den som ingenting kunde…

Jag trodde hela tiden det berodde på mig men med åren och erfarenhet inser jag att mina lärare aldrig såg mina potential och trodde på mig. Den enda läraren under hela min skoltid som trodde på mig var min lärare på Barn och fritid, som såg rakt igenom mig och sa saker som fick mig att undra om hon ljög eller menade allvar. Min självbild var så knäckt att jag inte riktigt trodde henne när hon sa att jag kunde massor, att hon observerade mig och sa saker som: “Jag vet att du räknat ut saker långt före de andra. Du drar kopplingar snabbt.” Jag förstod inte vad hon menade eftersom alla mina lärare jag tidigare mött, sagt till mig att: “Det är ingen idé att du läser det där. För du kommer ändå inte bli något.” Eller favoriten “Du kommer ändå inte läsa vidare, så du behöver inte lägga ner någon tid.” Eftersom jag möttes av den synen på mig själv la jag inte ner någon tid och tron på någon framtid på högskola var inget för någon så korkad människa som jag.

Så länge jag kan minnas har jag känt saker, sinnestämningar eller människors sätt att bemöta mig eller andra. När andra talat om smärta har smärtan flyttat in i min kropp, när jag ser på tv och det är någon med cancer på tv känner jag smärtan av människans slangar in i mitt bröst. Det stramar och drar, när någon sörjer så känner jag hur sorgen tar över mitt hjärta. Om någon gråter så känner jag hur gråten genom något osynligt flyger rakt in i mina tårkanaler. Allt runt mig känns så extra mycket. Sorg, glädje, smärta och liv. Jag vet när människor bär på hemligheter, jag vet när någon ska tala om något för mig att nu kommer det något jag vill höra eller inte höra. Jag har oftast redan räknat ut saker i förväg. och för andra låter det som skitsnack.

Jag hade inte klarat högskolan om jag inte varit bra, och jag vet att min självkänsla är något som står i vägen för mig. Jag måste kämpa på med den, en dag ska jag känna att jag är bra och jag kan. Men många år med en dålig bild av sig själv, förändras inte på en natt. Det tar tid att jobba med och våga lita på sig själv och det jobbar jag med nu. Jag ska jobba på att våga tro att jag är riktigt bra, och att alla jag möter som säger att jag gör bra saker faktiskt menar det dem säger.

Denna blev inte så misslyckad,
bara att jag kunde få till denna och
känna mig nöjd fick mig att se
ett framsteg hos mig själv.