Tjuvar och sånt som gör mig förbannad.

033

Idag skrev min mamma till mig på Facebook och berättade att min mormor utsatts för att någon stulit hennes plånbok på Icahallen i Orsa, kan man bli annat än förbannad?! Jag kände hur jag kokade när jag fick höra om saken, och jag är fortfarande förbannad. Tänk att det ska vara så svårt för folk att förstå skillnaden mellan mitt och ditt?! Det finns verkligen inte ord för hur mycket jag tycker illa om människor som utsätter folk för brott. Jag har ingen empati för såna saker, och jag tycker synd om dem som blir utsatt för brott inte om dem som begår brott. Det där är lite bakvänt tycker jag, man ska nämligen alltid i alla lägen ha empati för människor. Som tavlan som hängde uppe i rummet hos skolpsykologen på högstadiet, tavlan med texten: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. Jag minns hur jag ofta satt och störde mig på den där texten, som likt ett hån hängde den på väggen för att visa hur hemsk man var för att man inte kände för att förlåta människor runt sig. Jag förlåter ogärna människor, det känns helt befängt att förlåta någon som sårat mig tillräckligt mycket. Jag gillar inte heller att tvinga folk till att förlåta, jag känner som så att allt inte går att förlåta. Vissa saker människor gör kan aldrig tas tillbaka, och ett förlåt kommer aldrig någonsin reparera en skada som redan är gjord. Är skadan tillräckligt grov så är det banne mig inte bara att förlåta.
På något vis ses dem som förlåter alltid som några rollfigurer och supermänniskor, medan vi som inte förlåter ses som bittra. Jag förstår inte varför egentligen, eftersom jag inte tror på något rätt eller fel när det kommer till förlåtande. Vissa människor har lättare att glömma saker, andra som mig kommer ihåg länge och har detaljminne. Det gör således att varje detalj finns kvar det inne i huvudet och far runt om och om igen. Den sorteras och jag försöker verkligen få grepp och klura ut saker, ser jag då ingen mening med vad någon gjort och därmed inte kan räta ut just den saken i huvudet förlåter jag inte.

Ett exempel, de människor som sagt saker som sårat mig kan jag inte förlåta. Jag kan verkligen inte förlåta människor som när jag var ung sa elaka saker om mig. Det är kanske främst då saker på min kropp jag har svårt att acceptera att folk sagt, som när en kille på min högstadieskola envisades med att säga att jag såg ut som en häxa varje gång jag gick förbi honom, eller när han hånskrattade över att jag hade långa ben. Honom kommer jag aldrig förlåta, jag kommer aldrig någonsin tycka om honom oavsett hur lång tid det gått. Jag avskyr honom, och hoppas innerligt att karman ska slå tillbaka på honom en dag, lika alla dem som på annat vis sårat mig på ett oförlåtligt sätt i mitt liv.

Nej jag vill inte lära mig livets hånfulla gåta, jag tycker den är ett hån mot mig som person. Jag är ingen övermänniska och jag förlåter inte människor som skadar andra, det är oförlåtligt att skada och förstöra. Så idag blev mitt inlägg om vad som gör mig förbannad, och idag är jag förbannad. Förbannad på de idioter som utsatt min mormor för att bli av med plånboken. Ni kan läsa om händelsen här. Tjuvar stal plånbok av 85-årig kvinna.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.