Norrsken och dålig bild.

IMG_6606

Nu på kvällen satt jag i soffan, jag tittade upp på William och ser i ögonvrån att det är norrsken. Jag sprang ut med kameran och fick två riktigt dåliga bilder, så besviken är jag eftersom jag sällan ser norrsken längre. Hur som helst får ni den dåliga bilden som det ringar runt. Fattar inte alls varför, så besviken verkligen.
Försökte fixa bilderna i Photoshop men det gick så där. Men här är i alla fall bilden som blev bäst, lite Photoshop:ad.

Den andra är suddig och inte ens värd att visa.

Maze Runner – I vansinnets öken.

 
Denna bok skulle jag rekommendera. Jag läste första boken för några veckor sedan och nu var det alltså fortsättningens tur. Skillnaden mellan denna och första boken var att jag hade svårare att komma in i den här, det var för många namn och rörigt i början. Den blev dock bättre ju längre in i boken jag kom, och nu efteråt längtar jag efter del 3 i bokserien. 

Det här är fördelen med lov måste jag säga, att unna sig böcker och bara mysa under en filt en hel dag. Sånt man liksom bara förtjänar. 

Smycken, för oss som gillar skönhet.

Jag har en förkärlek för smycken. Jag har nog haft det sedan jag var barn. Jag minns hur jag brukade titta i mammas smyckeskrin och när jag fick låna örhängen som inte krävde hål i öronen. Jag minns även hur stolt jag var när jag tog mina hål i öronen, jag var rätt liten då. Kanske 4-5 år men det var något jag så gärna ville ha. Jag fick örhängen i julklapp och jag använde dem ofta. När jag blev äldre önskade jag mig halsband och fick en del. Jag fick ett guldhalsband av min morfar och till dem fick jag ett hänge med Tro, hopp och kärlek på av mamma. Den bar jag sedan under hela min graviditet med sonen. Jag har sedan fått smycken i födelsedagspresenter för det är oftast sånt jag önskat mig. I år fick jag ett armband från märket Snö of Sweden, som är ett av mina favoritmärken när det kommer till smycken. Jag älskar deras armband och jag skulle gärna vilja ha flera. Det finns en sida som heter blingit.se som säljer massor med smycken ifrån kända märken. Jag sitter här och smådrömmer mig bort till att få handla nya smycken. Jag föredrar smycken i silver och framförallt då till öronen. Jag anser lite smått att man aldrig kan få för många örhängen. Jag älskar örhängen som inte hänger, detta då jag alltid tycker att det känns som hängande örhängen ska ramla av örat samt att jag gärna får för mig att jag ska fastna någonstans med dem och slita av dem från öronsnibben. Men det här är egentligen bara hjärnspöken, för jag vet ingen där örhängen ramlat av örat eller slitits av. Det är mer jag som inte tycker om tanken på att det skulle kunna hända.
Alla smycken jag har hemma bär på en historia för mig, dem är med vid ett tillfälle som sedan blir ett samlat minne, därför är smycken viktiga i mitt liv. Jag älskar smycken, och du kan aldrig få för mycket av dem. Smycken för kärlek, och smycken för livet.

I samarbete med blingit.se.

I morgontimmens mörka rum.

  Jag gick och la mig strax innan 20:00 igår, så att jag vaknade vid halv fyra var inte så konstigt egentligen. Jag ligger i sängen och lyssnar på tystnaden. 

Någon granne har jag hört, tassades över golvet ovan. Det är mörkt och tyst annars, förutom min mage som protesterar rejält inuti. Något har jag ätit som min mage inte alls tyckte om. Jag börjar bli van vid detta nu.

Hur som helst låg jag här i mörkret och funderade. William är hos Björn, och igår kom han hem en stund under dagen. Björns farfar blev sjuk igen och dog igår vid 14:00 tiden. William var helt förkrossad här hemma innan det hände eftersom han förstod vad som var på gång. Det grep tag i hjärtat om mig, och jag tänker på dem allihopa. 

Jag började med vitaminer här i veckan och upplever att den där ledsamheten jag känt sakta börjar lämna kroppen, nu är jag ledsen för det med Björns farfar såklart men det är inte samma känsla som maktlösheten jag känt under långtid. Kanske var det bara vitaminbrist som var problemet?

Hur som helst, jag fick en fråga av en elev i veckan; Hur gammal skulle du vilja vara? Jag svarade ganska fort, jag vill nog vara i den åldern jag är. Det låter nog konstigt för de flesta, vi blir liksom redan som barn så hetsade med att åldern vi är i inte duger. Är du liten så intalar vi barnen att när dem blir äldre får de göra mer saker, och när de sedan nått vissa milstolpar som 6 år för förskoleklass, 7 år för skolan, 10 år för tvåsiffrigt och 13 år för tonåring. 15 år för moped och straffmyndig och sedan 18-år för myndig, körkort och krogen. Efter det väntas den heliga tjugoårsåldern när man påprackas att nu ska du stå på egna ben och vara flygfärdig. Efter tjugo ska det heller inte vara speciellt kul att fylla år längre, och du förväntas ljuga om din ålder.

På något vis känns det helt galet att vi är så fixerade vid något som bara är ett år till i livet, varför lägga så mycket tid på att ljuga om att vara yngre än man är? Klaga över ungdomens glada dagar? Jag vantrivs inte det minsta med att fylla år, jag bryr mig föga över mina 31. Det är mitt minsta bekymmer, min ålder är inte jag. Det är en del av mig, men inte jag. Kanske är det för att jag egentligen avskydde att vara barn och ungdom, jag började leva först när jag blev gravid med sonen vid 19 (han föddes när jag var 20). Jag var så nöjd med livet där och då, innan var livet pest och pina. Men varje år tillsammans med min son, varje år jag växer inombords får jag med mig massa saker jag uppskattar i livet. Alla små ting av glädje och upplevelser, där är inte åldern speciellt viktig. Jag fyller gärna år och blir gammal bara jag får leva länge med hälsan, varje år är dyrbart för mig min ålder är inte jag bara en liten del av mig.