I morse vaknade jag med ett stygn av sorg inombords. Det kändes som jag saknade något, men inte kunde komma på vad det var. Samtidigt som jag visste vad stygnet berodde på, en viss form av ångest, en viss form av sorg, en viss form av rädsla och en viss form av inre tårar. Idag är det dags att ta farväl, att göra ett avslut.

Jag minns det som det var igår när jag gick in på skolan där jag skulle arbeta som förskollärare i en förskoleklass. Jag minns lukten av målarfärg och spänningen över att möta de små liven. Jag minns hur nervös jag var men samtidigt så taggad, det var det här jag väntat på under så många år. Att få jobba med barn, att få lära känna barn och vara en del i deras liv.

Jag minns alla frågor jag fått under åren, av små barn som blivit äldre. Om mitt liv, hur jag ställt frågor om deras liv. Hur jag kramats, sagt ifrån, gjort sams, vägledigt och skrattat. Hur jag skojat och fått skoj tillbaka, hur jag fått veta hemligheter som bara ett barn kan berätta om. Hur jag fått fina teckningar och kort med finaste orden man kan få ”Madeline du är verldäns besta frökän” och tandlösa kramar. Jag minns när en elev målade mig, henom och spiderman och sa sa ”det här är vi” och gav teckningen till mig.

Jag minns alla kramar, alla era hemligheter och alla era teckningar och små brev. Jag har sparat alla små fina presenter ni gett mig. En en kanin som doftar lavendel ”Så du kan sova bra på natten” som en elev sydde i slöjden. Eller fina blommor, eller en påse med påskgodis ”för jag tycker du behöver lite godis”. Jag minns små smycken ni gett mig eller en varm kram. Jag minns när jag torkat era tårar, eller plåstrat om era sår. Jag minns när jag sett glädjen i era ögon när ni blivit sams med en vän igen.

Jag har tagit många beslut i mitt liv. Vissa val har varit självklara, och andra så svåra. Jag vet att vägarna genom livet är långt ifrån glasklara. Men jag tror att det här beslutet är det tuffaste hittills. För jag kommer sakna er så oerhört mycket, det är er jag tänkte på när jag mådde dåligt. Drivkraften att få komma tillbaka till er gjorde mig stark och frisk. Alla orden från er, jag kommer sakna er. I Lilo och Stitch säger man ”Aloha betyder hej, men också hej då”. Att säga hej då till er är det svåraste beslutet jag tagit. Kanske inte helt till fullo självvalt heller. Jag kommer bära med mig er i mitt hjärta för all framtid. Ni var klassen som gjorde mig till lärare, det är er jag kommer se tillbaka på mina första år som lärare och le för. Tack för att jag fick bli er lärare, tack för alla fina år vi fått tillsammans. Vi syns alldeles strax för ett hej då. Ett hej då som gör så ont i hjärtat.