Min hemlighet – Ett nytt jobb, och att säga upp sig.

Idag åkte jag mot jobbet med vetskapen om att det var just idag jag äntligen kunde outa min lilla hemlighet. Jag har fått ett nytt jobb och kunde äntligen säga upp mig.

Men man ska inte göra historier så där korta så jag ska berätta lite om, varför och hur allt gick till.

Jag blev ju sjuk i somras, det är ingen hemlighet. Jag mådde dåligt under hösten men det enda som höll mig drivande för att komma tillbaka var att elever och deras föräldrar skrev till mig, eller pratade med mig hela hösten. Ord om att de så gärna ville ha mig tillbaka, som gjorde att jag kämpade mig igenom en tuff tid och kom tillbaka. För jag ville ju tillbaka till just dessa fina barn, som jag fick äran att följa från tandlösa sexåringar till tuffa små tioåringar.

Tyvärr så var det aldrig aktuellt när jag kom tillbaka att jag skulle få gå tillbaka dit jag helst ville jobba. Sen att sitta av tiden i 5 månader är liksom inte min grej, jag tappade bort mig själv i att vara tillbaka där. Jag har varit glad varje gång jag lämnat arbetsplatsen, känt ett stygn i hjärtat varje gång jag sett eleverna och någonstans vetat att “min framtid är inte längre här“. Jag kan fantisera och se hur det borde varit, och det gör jag. Jag ser framför mig hur det hade känts att säga hejdå där i årskurs 6 efter sju år. Jag ser framför mig hur de elever som en gång var tandlösa skulle vandra vidare mot högstadiet medan jag kramade om allihopa och önskade dem lycka till. Kanske gör jag det också visuellt, ungefär som när jag fick William och berättade det stolt för min döda pappa, eller delade glädjen med när jag fick det här jobbet för snart ganska exakt 5 år sedan. Som jag kommer sakna dessa fina barn, som jag kommer sakna att få deras kramar eller “Hej Madeleine”. Om någon ens kunde förstå hur ont det gör i mig att inte få säga hej då så som jag drömt om.

Jag förstod ju i april att jag måste förändra något, när jag inte längre stod ut. Så jag gick på mingel här i Falun. Sedan när de skolor jag var mest intresserad av kom ut att ansöka gjorde jag det. Den ena skolan var jag lite mer intresserad av, det var just den skolan jag fick jobbet på. Jag hade intervju där på fredagen och på måndagen bestämdes det att jag skulle börja där. 4000 mer i lön fick jag också, och har nu bättre lön än jag någonsin skulle kunna drömma om. Tidigare har jag känt att lönen inte varit så viktig eftersom jag velat jobba med just dessa elever, men eftersom jag ändå inte fick jobba kvar med eleverna så vägde lönen och läget in stort för mig. Jag har nu 5 minuter med buss hem, och tar jag cykeln kommer det att ta mig max 15-20 minuter beroende på hur snabbt man väljer att cykla givetvis.

Med sorgen över att aldrig riktigt fått säga hej då i bagaget kommer jag i höst att säga HEJ till nya fina människor. Som jag skrev på Facebook:

“Det är många djur som bygger bon just nu och våren är lite trög i starten, men mina vingar är redo för att flyga vidare. Man ska följa lyckan i livet annars blir man bara olycklig och det vill man ju inte vara

Och så är det, ingen kan välja lyckan utom just du. Man kan inte stanna och låta ledsamhet och sorgsenhet ta över livet. Man ska flyga mot platser som skapar lyckan inombords. Jag känner att lyckan är viktig för mig, jag väljer lyckan och glädjen.