Att njuta av tystnaden.

På jobbet och har rast, kände att jag då lika gärna kunde passa på att skriva ett blogginlägg. Ibland är jag bara så i behov av lite ensamhet. Kände så ganska direkt när jag vaknade. Imponeras av människor som orkar vara sociala alltid och hela tiden. Hur fixar ni alla det? Att vara sociala jämt och stänga ute alla intryck. Jag klickar ju in allt på HSP-personlighet men så läste jag om empater? Eller hur man ska översätta ordet och funderade om det är mer jag? Jag känner för mycket, jag vet det själv. Det är därför sinnesintryck är så starka för mig, all sorg, ilska och glädje kommer över mig på en sekund.

Jag minns när jag såg på filmen Dumbo som barn, jag grät v a r j e gång. Det var favoritfilmen men jag grät och grät, jag kan fortfarande inte se den filmen utan att tårar fylls i mina ögon och Baby min är nog den sången som påverkar mig allra mest när det kommer till Disney. Jag tycker fortfarande det är så galet orättvist att den stackars elefantungen blir av med sin mamma på grund av elaka människor. Jag har nog alltid sympatiserat med djur, ju mer jag tänker på det har jag alltid gråtit i mängder när djur blivit skadade.

Det här att vara överempatisk, det är skitjobbigt. Jag försöker alltid stänga ute allt jag känner mig jag vet ju att känslan finns där och det gör ont inombords. Därför behöver jag mitt space, det är därför jag ogärna befinner mig i fullsatta lokaler eller trivs med sällskap hela tiden. Jag älskar tystnaden, och att få upplopp för att tänka. Inte för att jag är otrevlig utan för att jag blir så mycket trevligare när jag inte behöver socialisera mig hela tiden. Det imponerar mig att vi människor är så olika, hur vissa njuter av att socialiseras hela tiden och hur andra som mig njuter allra mest i tystnaden.