Att ta sig tiden att samtala med sin tonåring.

Något som jag saknar är att äta frukost tillsammans. Jag är inte någon frukostmänniska egentligen, men som idag kan jag känna sug. Jag tog en kopp te och lite smörgås med ost, annars dricker jag smoothie varje morgon. Men tillbaka till att vi inte äter frukost tillsammans. Eftersom jag jobbat på en annan ort under många år så åt William frukost på fritids under flera år så det blev då att vi åt frukost endast på helgerna tillsammans. Nu när jag jobbar i Falun så har jag istället en tonåring som gärna vill sova längre än äta frukost tillsammans med mig, så det här med helgerna återstår.

För mig är just måltider stunder när man har tid att samtala. Precis som på kvällen innan man går och lägger sig. Jag och William brukar varje kväll sätta oss antingen i min eller i hans säng och prata om dagen en stund på kvällen. Vi skrattar och har det mysigt tillsammans, ibland blir det att han får massage och förut läste jag alltid en bok för honom på kvällen. På helgerna har vi alltid mys tillsammans med något gott och en film, tv-serie eller annat där vi får tid att prata och ha det kul ihop. Vi stressar runt så mycket i vårt samhälle idag, jag hör så ofta om föräldrar som säger

“Jag vet inte vad min tonåring gör med sina kompisar eller vem de samtalar på sitt rum”.

Jag vet vad William gör med sina vänner, jag vet även vilka han pratar med online. Jag vet vilka spel han spelar och vilka han pratar med World wide. Inte för att jag krävt det av honom genom hot eller bråk, utanför att han helt självmant berättat det för mig. Ni vet begreppet “Man ska vara förälder åt sina barn, inte deras kompis.“, jag är precis allt det ovan. Jag är Williams förälder och hans kompis, det är en ära att få vara både förälder och vän, jag får ju vara en del i båda och det är fint. Man skapar förtroendefulla relationer till varandra, och alla vet ju att förtroendefulla relationer är just sådana som varar för evigt.

Föreläsning – Hur skyddar vi våra barn i en hård omvärld.

Igår var jag på en föreläsning som Haro ordnat med föreläsaren Jonas Himmelstrand här i Falun. Jag hade tidigare aldrig hört om Haro men ansåg att föreläsningen som vi fick ut tips om genom Williams skola verkade angelägen då jag som ni vet har ett barn på högstadiet. Dessutom arbetar jag med mellanstadieelever vilket vilka som ni förstår inom snar framtid är på väg in i denna värld.

Jag kände dock igen Jonas Himmelstrand från någonstans men kunde inte komma på vart ifrån. Han var så bekant och när han sa att han flytt till Åland så funderade jag om det möjligen är honom jag läst om gällande hemskolning. Det visade sig stämma, det är undervisningsplikt i Finland därmed får varje förälder själv välja hur de vill undervisa sina barn. Här i Sverige är det skolplikt vilket gör skolan obligatorisk, det har därmed blivit en av många anledningar till att människor faktiskt flytt Sverige, sånt här intresserar mig. Kanske för att jag själv valt att prioritera William framför pengar och annat.

Föreläsningen handlade också mycket om detta, den tid vi inte får med våra barn. Om hur lite tid dagens barn har med sina föräldrar och om hur barn idag är mer stressade än någonsin. Inte så konstigt när dagens barn redan från ett år och framåt träffar andra anknytningspersoner än sina vårdnadshavare mer än just de viktigaste i barnens liv, vårdnadshavarna. Jag har fått så mycket skit genom åren för att jag som ensamstående jobbat deltid, eller när jag var student. Medan det för mig alltid varit ett självklart val att välja mitt barn framför alla pengar i världen. För det har aldrig varit pengar som varit viktigt för mig, däremot tiden och minnen jag skapat med William. Jag har helt enkelt prioriterat bort en dyr bil, långa resor till något varmt land jag ändå aldrig drömt om att besöka. Jag har hellre rest runt i Sverige och besökt vårat land tillsammans med William, fikat och gått på restauranger i närområdet. Lekt i någon lekpark och skrattat tillsammans.

Jag hör så ofta om hur folk blir förvånad över hur nära relation jag har till William. Berättar han sånt för dig? Som att han är unik, men han litar ju på mig vi har skapat en relation till varandra. En varaktig relation där vi litar och förlitar oss på varandra.

När jag lämnat föreläsningen igår kväll kände jag hur rätt jag gjort alla dessa år, jag har lyssnat på min instinkt och den är rätt för mig. Vi har byggt den relation jag alltid trott att man ska ha till sina barn. Jag är stolt över mig själv för att lyssnat på mig själv istället för samhällets syn på vad som är rätt och fel.

Höstfina naglar.

Idag har jag fått höstfina naglar igen. Alltid lika nöjd när jag fixat naglarna och får känna mig fin. Efteråt så gick jag för att möta min bror som behövde uträtta några ärenden med hjälp av mig. Jag hoppas allt löste sig för honom nu.

När jag kom hem åt jag lite och slängde in lite tvätt i maskinen. Har även städat, vi ska nämligen ha kalas för William i helgen. Han fyller ju 13 på tisdag men imorgon kommer det hit gäster. Brukar alltid vara lyckat, på tal om honom tror jag att vi är exakt lika långa nu. Märkligt sånt där, med längden och ens barn, från att vara så små att de får plats i din kropp till att bli så långa att de växer om din kropp, det är en rätt intressant sak faktiskt.

International street market i Falun

Jag gick hem ifrån jobbet idag, en härlig promenad som tog ungefär 45 minuter helt perfekt då fick jag liksom dagens motion och sen allt över det. Ska fortsätta med saken, det är ett bra sätt att skingra tankar man har.

Jag försöker ta mig igenom litteraturen som är som en tegelsten. Ibland är litteratur sån, man kommer helt enkelt inte in i den hur mycket man än önskar. Hur som helst så får jag väl önska att den blir lättare snart. Har jobbat lite hemifrån också och efter det åkte jag ner med Björn på stan för att möta upp William som varit med sin farmor och kollat på kläder han ville ha i present nu när han fyller år.

Eftersom det är International Street Market här i stan så passade vi på att äta där, William tog en hamburgare från Australien, jag tog en vegetarisk rätt från Grekland och Björn åt också grekiskt.

Imorgon efter jobbet ska jag på föreläsning. Eller inte efter jobbet utan mer på kvällen, sen tar jag helg och på lördag kommer vi att ha kalas för William här hemma.

Massor med motion och fika.

Idag hade vi skoljoggen på mitt jobb, det betydde massor med motion för min del. Välbehövligt, har en tanke att gå till och från jobbet men idag gjorde jag det inte, jag behövde komma snabbt hem för att studera på VFU-utbildningen jag går.

Pratade med Lisa som frågade om jag ville träffa henne och Alice en sväng, och självklart ville jag det. Så jag följde med dem på Lek och baby tror jag butiken heter? Då Lisa skulle kika efter en ny vagn. William kom dit han med så åt honom fick jag köpa slime.

William skulle cykla till Björn så då gick jag och Lisa in på Waynes och tog en varsin kaffe, sen tog jag en kladdkaka och Lisa ett annat bakverk. Mysigt att göra något och bara snacka tycker jag.

Jag har jätteont i fötterna just nu, tror fötterna fått lite för mycket belastning. Ska slänga mig på soffan och fortsätta att läsa litteraturen så jag blir klar med boken. Handledning i lärarutbildningen, är ju skönt om man får känna sig färdig nästa vecka när vi har seminarium.

En gammal bild och trött idag.

Redan när jag vakande på morgonen idag insåg jag att den här dagen kommer jag att känna mig trött under. Jag försökte tänka att det blir bra, men jag är jättetrött och så varit hela dagen. Mulet tråkväder gör inte direkt att man blir pigg om man säger så.

Kollade i arkivet och hittade denna bild på mig och William. Han var två små månader här, imorgon är det prick en vecka tills han fyller tretton. Jag tycker man borde få vara ledig på sin födelsedag och när ens barn fyller år. Har alltid känt så redan som liten, och man får ju faktiskt tycka och tänka vad man vill, för den sakens skull så varken tror jag eller förväntar mig att någon annan känner på liknade sätt men man får ju liksom känna så.

Att han fyller tretton år, min älskade unge. Om 7 år är han lika gammal som jag var när jag fick honom ungefär, tänk om jag blir farmor om 7 år? Märkligt känsla, jag skulle stötta William oavsett vad som hände i hans liv, har så svårt att identifiera mig med människor som skulle bli förbannade på sina barn för såna saker. Jag vet att man kan lyckas i livet med barn också. Jag är ett levande exempel på saken, jag har gått ifrån gymnasieavhoppare till lärare och nu på vägen mot specialpedagog.

Min största identitet är dock att vara mamma, jag älskar att vara mamma. Det är en del av mig och den jag definierar mig som, jag känner en styrka i att vara mamma det är en del av min identitet en del av jaget.

För vissa är det viktigt att säga att “vara mamma är inte mitt liv“, på samma sätt är det viktigt för mig att säga “att vara mamma är mitt liv“. Det är min styrka att vara mamma, min inre glöd. Att vara mamma är verkligen allt jag behöver vara utöver någonting annat.