Gästblogg Sofia Lissmyr.

Idag gästbloggar Sofia Lissmyr hos mig.

Godmorgon alla fina!
Idag tänkte jag dela med mig av något som är fruktansvärt känsligt för mig men som jag har sagt tidigare så vill jag dela med mig av både glada och ledsna stunder med er. Jag vill kunna vara rak och ärlig oavsett vad det är!
När jag sitter här och tänker tillbaka på mitt förflutna så kommer ett ord upp i mitt huvud och det är ordet kaos.


Jag fick min psykiska ohälsa i rätt tidig ålder såsom depression, skadebeteende på olika plan och jag har nog aldrig uppskattat mitt liv fullt upp pga min psykiska ohälsa. Jag har aldrig vetat hur man mår när man mår bra, hur ett äkta leende känns och hur det skulle kännas att ärligt svara från hjärtat att allt är bra när någon frågar.


Drar man tillbaka tiden några år så skulle jag säga att det var en väldigt dålig period i min psykiska ohälsa på många sätt. Det var inte lätt att växa upp utan kött och blod vid sin sida, mobbningen som aldrig tog slut, skadebeteenden som växte sig allt fler och ångesten över att inte orka mer. Även fast allt skadade min själ så oerhört djupt så var det absolut värsta ensamheten, att känna att verkligen ingen förstod mig.
Tankarna om döden hälsade ofta på hos mig och fast jag försökte uttrycka hur jag egentligen kände så tror jag ingen förstod när jag uttryckte att jag inte orkade mer.


Åren gick och jag lärde mig att leva med min psykiska ohälsa, jag kände inte till något annat liv än det jag hade, att varje dag var en känslokamp mellan min hjärna och kropp var så påfrestande.
Jag sjönk väldigt många gånger till botten men jag krossade allt jobbigt många gånger också tills en period i mitt liv där min psykiska ohälsa åt upp mig inifrån och tillslut så blev jag min psykiska ohälsa.
Ensamheten jag kände varje dag höll på att ta kål på mig, jag önskade varje dag att någon kunde älska mig för den jag var när inte mitt kött och blod kunde göra det.


Jag lyckades finna vad jag trodde var mannen i mitt liv, han gav mig det jag hade sökt i hela mitt liv och jag dansade på rosa moln, i alla fall ett tag. Efter att jag hade fått ringen på fingret och pluset på stickan så blev mitt liv till ett helvete. Jag skulle snart få veta hur det var att leva i ett förhållande där man blev psykiskt och fysiskt misshandlad.
Förut var det min psykiska ohälsa som åt upp mig men han bytte ut den platsen och jag höll på att förlora mig själv helt och hållet. Alla hot, nertryckningar och dominans gjorde att jag förvandlades till någon ingen kände igen mer, inte ens jag gjorde det. Att ha psykisk ohälsa och lyckas hamna i ett destruktivt förhållande i ca 2 år tog helt kål på mig.
När han en dag fick nog eftersom jag inte dög till något enligt honom så lämnade han mig och mitt barn. Där stod jag, helt ensam, söndersliten med ett barn i min famn. Ett barn som var min ögonsten men min förlossningsdepression hade ätit upp vårat svaga band som jag förtvivlat försökte hålla ihop under denna period.


Efter en lång tids slit med förlossningsdepression, psykisk ohälsa, försök med hjälp av myndigheter och en far till barnet som vägrade låta mig vara så orkade jag inte mer. Jag var helt slut, jag hade tappat livsgnistan helt och jag kände mig mer död än levande.
Jag fick sätta mitt älskade barn först, jag fick ta beslutet att han skulle få det bättre hos någon annan. Mitt hjärta gick i tusen bitar och mina tårar slutade aldrig rinna när jag fick lov att släppa hans lilla hand. Det är det värsta som kan hända en mamma, en mardröm blev sann tack vare min psykiska ohälsa och allt runtom.


Under denna period när jag mådde som värst så kom en ängel in i mitt liv, han tog mig under sina vingar och försökte hjälpa mig när jag var längst ner på botten.
Allt som hade hänt kändes som en dröm och jag började isolera mig allt mer och mer. Jag gick enbart ut när jag verkligen behövde och det var 2 gånger per månad.


Jag hade sån fruktansvärd ångest över allt som hänt och jag fann min tröst i maten, jag åt onyttigt varje dag och pang så vägde jag 120 kg. Min psykiska ohälsa var under denna period värre än någonsin, jag ville bara krypa ur min egen kropp. Jag verkligen hatade den på alla möjliga sätt och vis!
Hade jag inte funnit min räddare i nörden i rätt tid, min älskade pojkvän så vet jag inte om jag hade överlevt all min hjärtesorg.
Med denna text vill jag uppmärksamma på vad faktiskt psykisk ohälsa kan ställa till med, i mitt fall förlorade jag det absolut finaste jag någonsin kommer att få skåda, mitt älskade barn

Madeleine Stenberg

Bloggare sedan 2004. Bor i Falun med min son William född 2004. Är utbildad lärare, förskollärare, doula och hjälpmamma samt kursledare i Amningshjälpen. Studerar till specialpedagog.

28 thoughts on “Gästblogg Sofia Lissmyr.

  • 11 augusti, 2018 at 08:19
    Permalink

    Roligt med gästbloggare och ett riktigt bra inlägg 🙂

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 08:47
    Permalink

    Bra idé med gästbloggare, och om ett så viktigt ämne. Jag tror att människor som har det i sig att de vill dominera och trycka ner en partner ofta letar efter någon som har en svaghet, medvetet eller instinktivt. En så sorglig historia! Men en ljusning finns ju och jag hoppas verkligen att allt blir bättre.
    Mösstanten recently posted..Östergötlands musikdagar

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 10:00
    Permalink

    Sofia har jag följt ett tag nu. en fantastisk tjej som skriver om livets upp och nedgångar på ett ärligt och rakt sätt.

    Ha en fin söndag.

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 10:10
    Permalink

    Vilket bra inlägg! Kul att ta del av ?

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 10:27
    Permalink

    Hon gästbloggade hos mig med denna historian också och jag får samma klump i magen nu som då … Så otäck historia men starkt av henne att dela med sig!

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 10:56
    Permalink

    Så tragiskt att läsa din historia. Även om det tar tid kommer allt bli bra till slut.

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 12:14
    Permalink

    Följt sofia länge, hon är en inspiration och förebild hos många med tanke vad den tjejen gått egenom!??

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 12:24
    Permalink

    Vilket fruktansvärt jobbigt beslut du tog, kan inte föreställa mig hur det skulle kännas… Starkt och modigt att du delar med dig.

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 12:36
    Permalink

    Så starkt av dig att berätta ♡

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 16:17
    Permalink

    Vilken djup och tung berättelse, det är hemskt, hur livet kan behandla en ibland, allt det man hamnar offra. Jag vill bara ge dig Sofia en stor varm kram, med styrka och tröst. Men tänkt ändå vilken hjälte du är! Som har tagit dig såhär långt, det är verkligen S T A R K T. <3

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 18:57
    Permalink

    När jag läste detta inlägg hos Sofia för ett tag sedan så började jag gråta, kände så med henne. Det är likadant nu.??Fina sofia❤

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 19:17
    Permalink

    Vilket starkt inlägg, så stark du är som väljer att skriva och berätta om din berättelse, och vad de skär i mitt hjärta att läsa om ditt tuffa beslut angående ditt barn <3
    Marina recently posted..Förberedelser

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 19:53
    Permalink

    Jag brukar ibland läsa Sofias blogg, en riktigt grym och inspirerande tjej! Hade aldrig kunnat ana att hon gått igenom en sån tung resa. Riktigt skönt att se att hon klättrar uppåt och mår bättre <3

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 20:17
    Permalink

    Fina Sofia! Du är en riktig kämpe! Jag tycker så mycket om dig även om vi inte känner varann så bra, men som jag sagt förut så känner jag igen mig i dig. ❤️

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 20:20
    Permalink

    En väldigt bra bloggare.
    Älskar hennes inlägg fast de tar rakt in i hjärtat när hon kan skriva något negativt emellan åt.

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 20:36
    Permalink

    Fina, starka Sofia!!!

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 22:06
    Permalink

    Ohh vilket starkt inlägg hon delar med sig av.Så otroligt tuffa beslut att få lämna sitt barn, men så moderligt också, så starkt. Samt så fint att hon fann kärleken som hjälpt henne så mycket, så sann kärlek
    Mirre recently posted..Vem gillar inte indiska och chailatte?

    Reply
  • 12 augusti, 2018 at 23:52
    Permalink

    Vilket otroligt starkt och intressant inlägg! Jag läser hennes blogg annars också men det är alltid intressant att få en annan vinkel som i sådana här gästinlägg 🙂

    Reply
  • 13 augusti, 2018 at 21:04
    Permalink

    Så berörande inlägg. Otroligt starkt att sätta barnet först på det sättet och ge honom den chansen när man inte känner att man klarar det själv. Det krävs väldigt mycket styrka för att klara en sådan sak <3
    Anna recently posted..Ny vecka – Lär dig skillnad på mitt och ditt

    Reply
  • 14 augusti, 2018 at 10:57
    Permalink

    Så stark historia och så bra att du Sofia delar med dig av detta. Många som kan läsa detta och förstå att de inte är ensamma och att det aldrig är deras fel <3

    Reply
  • 14 augusti, 2018 at 16:03
    Permalink

    Vad fint av dig att du delar med dig av detta! Stark du är. Kram

    Reply
  • 14 augusti, 2018 at 22:57
    Permalink

    Vilket viktigt inlägg. Psykisk ohälsa behöver lyftas mer än det gör idag exempelvis som här med förlossningsdepressioner då många drar sig för att söka hjälp då man “ska vara så himla lycklig” efter att man fått barn. Tror de kan göra att fler som är i behov av de söker hjälp och att stigmat kring de kan minska i samhället ?
    Viktoria recently posted..God morgon

    Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: